”HEJ!
INGA PROBLEM! KOM! JAG HAR INTE TID JUST NU ATT FÖRFATTA NÅGOT LÅNGT
SVAR ( du kan ringa imorgon ). MEN KOLLA
HEMSIDAN http://WWW.UMEBATUCADA.SE Kom sedan på söndag kväll 19.00 till
lärarhuset på campus vi släpper in dörren mot Vivo sidan. Välkommen!
MVH/ Pelle”

Nu jävlar. Nu ska jag se till att göra någonting som är både utmanande och givande. På Pride förra helgen fick jag en lapp med en förfrågan om att börja spela eller dansa i en sambaorkester, jag har satt upp lappen på mitt kylskåp och funderat en del.

Tankarna gick tillbaka till när jag spelade slagverk i grundskolan. Skolan hade karneval varje och senare vartannat år och i egenskap av musikskoleelev fick jag delta i sambaorkestern. Jag minns att jag paraderade med min virvelkagge på magen, fäst med pappas hänge till sin bas. Det var viktigt att vara uppmärksam på mannen med visselpipa för att hänga med när i övergångarna, men i det stora hela var det ganska lätt och otroligt tillfredställande när det väl lät riktigt riktigt bra. Gud, jag saknar det!

Jag vet ingenting om den här sambaorkestern, hur seriöst det är eller på vilken nivå de är. Jag vet inte om mina ringrostiga kunskaper räcker men jag är villig att testa. Sedan jag började spela på gitarren och sjunga har jag insett att jag verkligen mår bra av musikaliteten, att den frigör mig!

Men det är ju inte bara att stiga in och börja spela - inte för mig i alla fall. Det finns så många osynliga hinder. Som till exempel, vågar jag ens gå dit och titta? Vågar jag vara med? Kommer jag få panikångest? Är jag tillräckligt bra, kommer jag hata mig själv för att jag eventuellt (eller snarare högst troligt) inte är lika bra som de andra? Kommer jag få tunghäfta? Tänk om jag kräks?

Ja, frågorna är många. Jag tänker skaka av mig dem så gott jag kan för ju mer jag tänker på det desto mer osäker blir jag. Jag tänker bara gå dit, jag gör det bara! Jag har pratat kort med Hera, och någon ur personalen ska följa med mig vilket är en trygghet. Ska också försöka få med Maria. Det kan bli riktigt roligt.

Det har pågått en istid i mitt liv, utan att jag kunnat njuta av sådant som frigör mig. Kanske kan det här bli en god början. Jag känner redan att jag är en bit på väg mot ett själsligt upptinande efter att jag inledde ett förhållande med min gitarr. Jag menar, det är ju så solklart. Musik och spelningar kantar alla minnen av glädje från förr. Från barnsben.

Jag måste bara våga.