Idag åkte jag kollektivt för första gången i år, tror jag minsann. Det var tidigt på morgonen, pappa ringde och väckte mig ur mina bisarra drömmar och jag tog mig iväg till busshållplatsen tillsammans med en ur personalen på mitt boende. Fortfarande bedövad av sömnmedicinerna åkte jag, steg av och gick till Vågen med mitt sällskap.

Samtalet med Mia var väldigt slött. Ska jag vara ärlig så minns jag inte mycket mer än att jag sa att jag ville lära mig andas, och att jag fick en övning att träna på till nästa gång. Samtalet varade bara i en halvtimme, förmodligen kände även Mia att det inte gick att göra så mycket vettigt när jag var så trött. Hon försöker ta fram en ny tid till mig, men hennes schema är fullt. Hon är en mycket eftertraktad terapeut.

Efter det åkte vi hem och jag gick på Statiol, för när jag klev av bussen insåg jag att jag faktiskt klarat någonting som jag inte ens kunnat drömma om på ett bra tag. Jag använde den känslan och gick in i butiken, och det gick faktiskt rätt bra. Sedan gick jag hem och sov.

Påverkad av mina sömnmediciner eller ej, jag klarade faktiskt att stiga på bussen och stanna där tills jag skulle av. Två gånger! Jag vill ha kontrollen över mitt liv igen och det här var en milstolpe i vägen dit. Har jag gjort det en gång kan jag göra det igen. Det kanske inte är någonting speciellt för andra, men för mig är det stort.

Jag är trött på att vara trött, trött på att vara sjuk, trött på att inte vara den som har kontrollen. Jag vill ha mitt liv tillbaka och jag är jävligt förbannad. Står inte ut med att inte stå ut. Det är den här ilskan som hjälpt mig förr, säkerligen är det ilskan som kommer hjälpa mig den här gången också. Det finns en sak som jag längtat efter extra mycket, och det är att åka in till stan och gå på biblioteket. Jag tänker göra det på torsdag. Jag tänker ta över rodret, det är mitt liv, mitt liv att styra över.

Påsken skriver jag om i ett annat inlägg. Jag har inte uppdaterat bloggen för att jag umgåtts med min familj, men kanske mest för att jag liksom inte hittat orden efter det jag skrev om Johanna. Nu insåg jag att människor kanske tror att det är ett aprilskämt eftersom jag postade inlägget den 1:a april, men det är hennes dödsdag och det är inget skämt. Åh Gud, vad jag önskar att det var ett skämt.