Steg upp tidigt idag, i alla fall enligt mig. Men det funkar inte, jag får ändå gå och lägga mig sen för att allt sticker, överallt. Ljus i ögonen, ljud i öronen, känsel, doft och så vidare. Det bara sticker som vassa nålar. Inte ens att ligga i sängen med Svante är tillräckligt lugnt. Det är ändå mycket intryck, så jag pressar ihop ögonen och vill fly.

Senare på dagen sitter jag och läser i soffan. Jag skrattar och gråter när jag läser Burpojken, snart är den klar. Mamma och jag byter några ord.
- Ska du in till stan imorgon?
- Nä, jag tänkte vara här till på lördag, om det är okej, svarar jag.
- Okej.

Tystnad.

- Är det inte torsdag idag? Vi kan ju inte äta tortillas på en torsdag, hummar mamma.
- Jo men nu har vi ju ställt in oss på det, tycker jag bestämt.
- Men det är ju fredag idag!
- Nej, det är torsdag.

Tystnad.

Mamma kommer med tidningen. Pekar på den och jag läser ett par rader om en gubbe som skrivit någon psykologisk deckare. Jag undrar vad hon vill och hon visar datumet.

Det är fredag idag.

Jag tappar allt, allt från ansiktet till andan till kontrollen över tårarna. Jag blir så överväldigt rädd och om jag inte hade haft en så tom mage hade jag nog kräkts.

Mamma försöker krama mig, prata om hur bra vi har haft det men jag springer ut och tänder en cigg. Hon kommer ut och jag känner mig vettskrämd och mamma verkar inte veta riktigt hur hon kan hjälpa mig. Och jag tror inte hon förstår riktigt. Det är säkert folk som läst ända hit och inte förstår vad tusan jag skriver om.

Det här är återkommande, men jag blir knappast van. Och det gör det inte lättare när det väl händer. Jag tänker tillbaka men har missat så mycket tid, en hel dag verkar ha försvunnit. Inte bara sådär att man är glömsk eller blandar ihop, det är en minneslucka. Och det är så fruktansvärt.

Om det är fel på mig eller världen vet jag inte. Troligen mig. Tiden dör och återuppstår med ojämna mellanrum. Men vad som är det mest skrämmande är att jag känner att jag inte har kontroll ens över mig själv. Jag griper så hårt mot fasta ting, knogarna vitnar fast jag uppenbarligen inte håller i någonting.

Och igår var jag och Maari hos farmor. Hon hade smärta och fick läggas in på sjukhus senare på dagen, ändå satt hon där på morgonen och sa att det viktigaste är att jag blir frisk. Jag ville gråta när jag hörde det och jag vill gråta nu när jag skriver det.

Jag vill att folk ska bry sig men jag blir bara andras huvudvärk.

Behandlingscentret har ringt hela veckan. Ibland har Malin ringt. Jag har inte orkat, vågat, velat svara. Försökt ringa Olivia men med telefonen i handen glömmer jag hur man pratar.

- Du har blivit så konstig, säger Malin när jag faktiskt svarade idag.

Ibland när jag får panikångest med tryck på bröstet och svårigheter att andas önskar jag att jag faktiskt slutade andas. Och det är så det börjar varje gång.