Och här har jag svaret i korthet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation

Saxat från wiki: Derealisation är en förändring i det sätt på vilket man uppfattar eller upplever den yttre världen, så att den känns underlig eller overklig. Andra symtom kan vara känslan av att ens omgivning saknar spontanitet, känslor och djup. Det är ett dissociativt symtom med många olika tillstånd, som till exempel psykiatriska och neurologiska störningar.

Depersonalisation är en subjektiv overklighetskänsla av det egna jaget, medan derealisation är en overklighetskänsla inför världen runtom. Depersonalisation och derealisation kan ofta alternera med varandra hos samma patient, men vetenskapliga bevis indikerar att de har olika bakomliggande neurobiologiska mekanismer.

Allt jag känner är att jag HATAR alla vetenskapliga termer som förklarar allt som händer i mig. Jag vet att de tänkt ut allt. Jag kanske låter galen, kanske kommer jag få äta upp det här, men det verkar som att allt finns förklarat på ett förnuftigt sätt för att jag själv inte ska tro på de intryck jag får.

Den som inte blir tokig i den här världen kan inte vara frisk.

Den som är frisk är sjuk, vilket gör mig friskare än vem som helst just nu.

Tvekande deltar jag i den värld som ter sig så platt. På Hera ligger och jag läser i gemenskapen (det gemensamma utrymmet) och deltar i samtal, idag cyklade jag till Hemköp och köpte läsk, imorgon ska jag vi åka iväg och rida. Kanske har jag fel, för jag är ju med i den här delen av världen också. Kanske när jag ett fantasifoster. Men varför tilltalar det mig så mycket? Kan det bero på att jag faktiskt mår så dåligt att jag flyr? Eller är det när jag mår dåligt som jag har tillträde till vad som är mer verkligt än den verklighet jag delar med andra? Jag är så jävla förvirrad! Allt är en enda soppa. Jag tycker inte om det här alls.

Skrivet till Malin idag: "men jag vill inte acceptera... verkligheten. vill inte ge en poäng till vetenskapen när vetenskapen bara säger att jag upplever symptom på psykisk ohälsa. jag vill inte släppa det här för det känns ju lika sant som en kall hand mot min kind."

Jag vet inte. Vad tror ni?