Hemska känslor. Hemskt hemska känslor.

Overklighetskänslorna drar över mig som en stor, iskall våg. Jag har inga vänner. Det finns inga människor där ute. Ingen skriver en kommentar här, och jag har upptäckt hur få vänner jag har kontakt med om det inte är jag som börjar. Kanske finns inte vännerna, jag hör inte deras röster. Jag hör Malin, hon står mig alltid bi, men jag tror att alla som mot förmodan bryr sig börjar tro att jag håller på att bli galen.

Det är ganska ensamt här ute på kanten. Jag stretar inte ens emot, jag faller snart över.

När jag mår dåligt orkar jag inte ta kontakt. Egentligen orkar jag inte ens besvara kontakten (som inte kommer).

Igår bad My om lov att få ringa min läkare för att hon tyckte att jag upplevde förpsykotiska upplevelser. Jag sa att visst, hon får ringa, men jag vill inte ha någon kontakt med psyk. Idag frågade jag My om hon ringt, och hon sa att hon hade gjort det men inte fått något svar.

- Men det spelar ingen roll nu, för visst är rösterna mindre?
- Jag hör inte röster, svarar jag.
- Vad bra. Det känns att du mår bättre.

Och så bestämde My att jag mådde bättre.

Jag orkar inte tvista om det. Vad spelar det för roll? Jag vill som sagt inte ha någon ytterligare psykiatrisk kontakt, inga samtal eller mediciner eller inläggningar. Men det vore skönt att bara få vråla ut hur hemskt jag mår. Och tyvärr är det bara Malin som lyssnar. Hon får höra så mycket som hon egentligen inte ska behöva hantera.

IS THERE ANYBODY OUT THERE?!