Mina två älsklingar.

Puh, vilken dag. Och den är inte slut än. Mamma sov över hemma hos mig och idag gick vi loss på städgrejjerna. Det är tur att jag har en så driftig mamma, för jag har inte gjort en åttondel så mycket i min lägenhet som hon har gjort. Hon har putsat alla fönster och dammsugit och skurat golven, bäddat, till och med städat toaletten (vilket jag tycker var överkurs). Men när mamma är igång, så är hon igång. Och jag är djupt tacksam. Jag skulle aldrig orkat vårstäda utan henne. Faktum är, att det var hon som vårstädade och jag som... ja, vad gjorde jag? Jag plockade och sånt.

Det vore trevligt att orka lite mer. Först och främst har jag en lång startsträcka på morgonen, jag fungerar bara inte förrän det är eftermiddag. Och den takt mamma hade idag gick alldeles för fort för mig. Det kändes som att jag hade ludd i huvudet. Jag borde städa hjärnan innan jag städar någonting annat.

Fick mig ett par nya skor igår och än en gång, jag är djupt tacksam. Vad och var skulle jag ha varit utan mina föräldrar? Och jag undrar, alla de som är i min sits men som inte har någon som hjälper en känslomässigt och ekonomiskt, hur klarar de sig? Jag vet inte hur många gånger mamma och pappa har räddad mig och fungerat som ett ekonomiskt skyddsnät när det krisar. Kort sagt, i det samhälle vi lever i nu skulle jag inte överlevt utan dem - och alla är inte så lyckligt lottad som mig!

Nu sitter jag hemma i föräldrahemmet, ska strax se Seinfeld med pappa. Kisse är hemma och mamma är på engelskakurs. Ni vet, den där känslan man får när man kommer hem? Det är en av de bästa känslor jag vet. Att komma hem. Komma hem.