Är inkapslad i mig själv, i mardrömskänslan. Jag försöker sträcka mig ut och kommunicera, försöker hålla det yttre upp. Jag vet inte hur jag gjorde det men jag sminkade mig idag och satte en söt liten tiara på huvudet, det brukar muntra upp, men jag är nog långt ifrån uppmuntran. Allt ser skit ut på mig, mina ögon ser bara ännu tröttare ut när de är inramade i svart. Jag ser mig i spegel, kan knappt pussla ihop vad jag ser för att världen löses upp runt omkring mig men för en sekund får jag syn på spegelbilden och jag ser sjuk ut. Sjuk och trött.

Jag gillar inte läget. Jag gick på automat till ICA med Louise och jag försökte prata och vara närvarande, men jag glider ständigt iväg, glider in i mig själv. Möter inga blickar, för jag ser suddigt. På väg hem så frågar hon om det är någon som pratar med mig om ”den andra världen” som hon kallade den. Jag sa nej. Hon frågade om jag tar itu med det tillsammans med mina terapeuter och jag sa att det inte går. Det var så jävla svårt att svara på frågorna eftersom jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att göra mig i onåd med Svart/Vitt. Det är just att uttala orden som är det farligaste, att säga det högt. Jag sa att jag inte ville det på grund av Svante vilket Louise tolkade som att jag kände mig straffad genom att katten blev sjuk och jag nickade. Hon föreslog att jag skulle måla och jag tror att det går, att då säger jag ingenting och avslöjar inga hemligheter men för uttrycka mig ändå. Jag ska ha målning tillsammans med Marika här på Hera.

Hera gör så mycket mer för mig är vad Tegs behandlingscenter någonsin skulle kunna.

Det är svårt att skriva, svårt att tänka. Jag läser och ingenting går in. Jag stirrar på TV:n som inte säger någonting. Jag lyssnar på musik och upptäcker att jag inte lyssnar. Det är svårt, måste alltid anstränga mig för att vara närvarande.

Jag upptäckte just tårar på kinderna. Det är så det är idag. Jag gör saker som jag inte ens är medveten om.

---

Efter middagstid kändes det mer som att jag är i den här världen. Innan dess så kom mina terapeuter från TBC hit och de skötte snacket. Om jag hade brytt mig hade jag tyckt att jag hade varit pinsam. De pratade, jag nickade som att jag förstod men jag hörde dem inte riktigt. Bara brottsstycken. Så ställer det en fråga, typ ”Är det så för dig?” eller ”Gör du på det sättet?” och jag måste fråga dem vad de egentligen frågade om.

De svarade på mina frågor som jag ställt i mail till dem, det var svårt att få ihop meningarna men angående mumlet och rösterna så sa Ing-Marie någonting om perceptionsstörningar och psykotiska symptom, och jag minns klart att hon sa att jag inte skulle försöka lyssna på det jag hörde. Vi pratade också om ångest, eller ja, DE pratade om ångest och berömde mig för hur jag klarat mig. Det är skönt att få erkännande för att man kämpar, men å andra sidan så känns det tungt att det bara är att fortsätta kämpa på. När blir det någonsin lugn? När kan jag får en sammanhängande bra period? Vad är det att må bra? Jag är så van, jag har för jämnan en fysisk ångest som gör mig illamående, ger mig en tyngd över bröstet och knyter åt alla muskler. Det är faktiskt jobbigare med ångest än att vara verklighetsvill!

Nu kom jag att tänka på något som Ing-Marie sa idag. Att jag kanske behöver vara som i en bubbla, såsom jag varit idag, och förlora känslan av sammanhang, närvaro och tidsuppfattning.

Fan vilken obehaglig dag. Efter middagen var det som att jag kom ut ur mitt skal. Inte helt nykter och uppmärksam men ändå ljusår bättre. Jag ska se till att sova inatt så att jag orkar må bättre imorgon. Jag måste verkligen städa här, jag tror att jag skulle må så mycket bättre med det gjort.

Åh, idag har jag tagit in en julgran. Eller, gran är fel ord, men jag använder den som det. Jag blev så inspirerad av glasblåserskan i Olofsfors att jag kopierade henne nästan rakt av - nåväl, det var mamma som gjorde jobbet. Hon är så snäll med mig. Hon kom in med en glesad björk som hon sprayat svart, jag ska glesa den ännu mer och hänga kulor i den. Bild kommer sen. Den kommer se jättehäftig ut.

Helvete vad läskigt. När jag suttit här och komponerat texten har det stundtals känts som att det inte är jag som skriver. Att jag kopplats bort och någon annan gör det, att fingrarna dansar över tangentbordet utan att jag styr det.

Nä, jag är inte ok. Men jag klarar mig alltid. Fråga mig inte hur.