Och jag krisar, musklerna i bröstkorgen spänner sig kring mina lungor och det är svårt att andas. Det är en annorlunda ångest, en som känns i magen. Jag trivs inte i min kropp, jag trivs inte med mig själv.

Dags för 20-medicinen. Jag tar den motvilligt, för jag blir så trött av den. Om sisådär 1,5h så kommer jag inte kunna prata med någon i telefon för att jag har svårt att lyssna och höra sammanhanget i det den jag pratar med säger, jag kommer kanske börja sluddra eller bli sådär paniktrött att jag måste krascha i sängen. Det är inte kul. Men jag vet att jag måste ta den. Jag har ju faktiskt blivit bättre tack vare den, det är jag ganska säker på.

PUT ON THESE CHAINS AND YOU CAN LIVE A FREE LIFE.