Ingen dans på rosor - citat.
| När jag var inlagd i januari till mars så läste jag bland annat Ingen dans på rosor av Hannah Green. Här är några citat jag markerade.
”Modern iakttog sig själv när hon iakttog dottern. ’Det får inte synas någonting... inte en spricka - en perfekt yta.’ Och hon log.” ”När Jakob och Esther Blau satt tillsammans i sitt rum tittade de på varandra bakom sina ansikten och undrade varför inte maskerna föll bort, nu när de var ensamma, så att de kunde få andas ut, slappna av och finna något slags frid hos varandra. I rummet bredvid, en tunn vägg från dem, kunde de höra dottern klä av sig för att gå till sängs. De medgav inte för varandra, ens med blickarna, att de hela natten skulle vakta på ett annat ljud än hennes andetag - ett ljud som kunde betyda... fara.” ”I den värld där hon var mest levande klövs solen i skyn, jorden sprack i en eruption, hennes kropp slets i stycken, hennes tänder och ben krasade och splittrades i små bitar.” ”Hon följde den nya rutinen, gick tillbaka till rummet och besvarade några frågor som ställdes av en sardonisk läkare som verkade missnöjd. Det var tydligt att han inte hörde larmet bakom henne.” ”Ibland, tänkte hon sorgset, är världen så mycket sjukare än de som befolkar dess institutioner. Hon mindes Tilda på sjukhuset i Tyskland, vid en tidpunkt då Hitler fanns utanför dess murar, och inte ens hon kunde säga vilken sida som var den friska. Tildas mordiska hat, fastspänd vid sängar, matat med slangar och medicinerat till underkastelse, kunde fortfarande tona bort tillräckligt länge för att släppa in ljuset en stund. Hon kom ihåg hur Tilda hade tittat upp på henne från den säng där hon låg fastspänd och sagt med en parodi på ett väluppfostrat och artigt leende: ’Åh, stig på, snälla doktorn. Nu kommer just lagom för patientens lugnande te och världens undergång.’” ”För en tid - hur länge enligt Jordens mått visste inte Deborah - var det fridfullt. Världen ställde få krav, så att det ännu en gång verkade som om det hade varit trycket från världen som orsakat så mycket av plågorna i Yr. Ibland kunde hon se ’verkligheten’ från Yr, som om ridån mellan dem bara var ett flor. Vid sådana tillfällen blev hennes namn Janouce, därför att hon kände sig som guden Janus med sina två ansikten - ett mot varje värld.” ”Deborah hade sett sig omkring och upptäckt att hon inte kunde se annat än konturer, grå mot grått och utan djup, platt som på en teckning.” ”En gång i det förflutna när hon befann sig i Gropen, hade hon blivit skållad, för trots att hon hade sett spisen och det kokande vattnet, hade hon inte kunnat finna att dess syfte och form hade någon mening. Mening blev i sig själv något ovidkommande. Och det fanns naturligtvis ingen fruktan i Gropen, eftersom inte heller fruktan hade någon mening. Ibland glömde hon till och med bort sitt modersmål.” ”’Ni förstår - alla de här dagarna... hela tiden har vi funderat och funderat hur och varför det här kunde hända. Vi älskade henne så mycket! Man påstår att sådana här sjukdomar orsakas av en människas förflutna och barndom. Så hela tiden har vi tänkt på den tid som gått. Jag har funderat och undrat, och ändå kan vi inte komma fram till någon anledning. Det finns ingen orsak, förstår ni, och det är det som gör det så skrämmande.’” ”’Var är Blau? Jag ser inte hennes namn här?’ ’Åh, de flyttade upp henne på Stormen. Cates gick in för att väcka henne i morse och vilken röra - blod på lakanen och i hennes ansikte och ena armen alldeles söndertrasad av en plåtburk. Usch! En tetanusspruta och så direkt in i hissen.’ ’Det är lustigt... jag har aldrig trott att den ungen var riktigt sjuk. Varje gång jag såg henne tände jag: Där går den där rika flickan. hon gick som om vi inte var värda att titta på ens. Hon stod liksom över allting; och så sarkastiskt som hon sa saker - inte just det hon sa, men kylan. En bortskämd liten rik flicka, det är alltihop.’ ’Vem vet vad som finns inuti dem? Läkarna säger att de allihop är tillräckligt sjuka för att vara här och att de har ett förbannat hårt jobb under terapitimmarna.’ ’Den där uppnosiga lilla slynan har aldrig haft det svårt i hela sitt liv.’”
”’Hör på’, sade Furii. ’Jag lovade dig aldrig någon dans på rosor. Jag lovade dig aldrig en ofelbar rättvisa... (Hon kom plötsligt ihåg Tilda, som tog sig ut från sjukhuset i Nürnberg, försvann i hakkorsstaden och kom tillbaka skrattande denna hård, raspande, parodi på ett skratt. ’Schalom Aleichem, doktorn, de är galnare än jag!’)... och jag lovade dig aldrig frid eller lycka. Min hjälp kan göra dig fri att slåss för alla dessa saker. Den enda verklighet jag erbjuder är en utmaning, och att vara frisk är att vara fri att anta den eller inte, på den nivå där man fungerar. Jag lovar aldrig lögner och den perfekta värld där man dansar på rosor är en lögn... och urtråkig!’” ”’Hur känner sig doktorn idag?’” ”Om jag vill dö, varför räddar jag mig då från döden?” ”’Allt i mig är stoppat och stängd... som det var innan jag kom hit... men det är bara vulkanen som brinner hetare och hetare, medan ytan inte ens vet om den lever eller inte’” ”Fanns det ens i hela världen två människor som talade samma språk?” ”Det fanns nu mer än fyrtio brännsår, som anbringats om och om igen, och ändå tycktes de inte på något sätt värdera allt det väsen man gjorde om dem. ’Jag vet inte varför, men ni har fel.’ Deborah såg sig omkring i det med papper och pärmar och böcker belamrade mottagningsrummet. För dem som hörde till världen strömmade solskenet in genom fönstren, men dess guldskimrande värme fanns för henne bara som något på avstånd. Luften omkring henne var fortfarande kall och mörk. Det var detta eviga främlingsskap, inte elden mot huden, som var plågan.” ”Hon visste nu att den död hon fruktade kanske inte skulle bli en fysisk sådan, att den kunde bli en viljans, själens, förnuftets, lagarnas död och således inte döden, utan ett aldrig upphörande döende.” ”’Nå ja... det där med att hon bränner sig på armarna har kanske minskat litet...’ sade en av vårdarna med föga övertygelse. ’Det beror på hennes ”nya moral”’, sade doktor Fried med sitt lilla leende. ’Hon sa att hon inte vill att andra patienter ska bli inblandade i hennes sjukdom, så hon måste skaffa sig eld på annat håll. Hon har infört vissa restriktioner när det gäller stölder.’ ’Tar de... tar de sådana hänsyn? Jag menar... har de moral?’ Det var en ny man som frågade. De visste alla vad svaret måste bli, men det var få av dem som verkligen trodde på det. Det var få av läkarna som verkligen trodde det och bara ibland.” ”’Att leva är att slåss.’” ”Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom.”
|
Tycker fortfarande du ska läsa "I detta tecken". Hon skriver så bra.
haha - det sista citatet är ett omvårdnadsbegrepp som från 1948 är WHO:s definition av hälsa och var och ens rättighet som människa. (vi hade prov på det innan påsk, men jag var tvungen att tjuvkolla i mina anteckningar...)
Det är såklart sant att hälsa är så mkt mer än att vara fri från sjukdom.
Salutogenes o sånt.
Men ibland har vi väl var till mans lite väl höga krav på "hälsa"? Måste man hela tiden ha ett TOTALT välbefinnande psykiskt, fysiskt och socialt för att ha god hälsa? Får man inte kalla sig hälsosam då?
Och om det nu är så, vad är totalt? När jag tänker totalt så innebär det 99-100% men WHO kanske har lägre krav än mig. Mina 100 procent kanske är ett barns dröm om Disneyworld för dem.
Vem vet?
Det är sant, men om man, låt säga är schizofren, men mår bra och fungerar i samhället, så är man ändå fortfarande schizofren.
Att må helt bra jämt är ju sannerligen någonting som väldigt få personer får uppleva. Man behöver ju inte vara sjuk för att man inte är helt tillfreds med saker, äter man glass kan man få glasshuvudvärk... Äh, jag är så sjukt trött att jag ser i kors, jag lämnar svaret såhär, haha!
Låter som en bra bok, ska nog låna den!
sv Georg är jättesöt, och mysig att sova med när man sover själv :)
(svar låsta bloggen)
Jag var ju tydligen dissociativ när jag skrev det här inlägget. Jag minns inte ens att jag skrivit det... Det är osammanshängande och felstavat, det brukar vara varningsklockor elelr vad man ska säga. Blir du dissociativ ofta?
man kan väl ha hälsa OCH vara schizofren? Que? Eller?
hihi -Min dator vill att jag ska heta Kalle Güettler
Tjelsi: Jag har inte så stor koll på hur mycket jag dissocierar, men ibland kan jag upptäcka att jag, som du, skrivit på nätet eller i min dagbok och inte ens kommer ihåg det, ha skrivit konstigt och så. Ibland får jag minnesluckor men det vanligaste är att jag känner att jag inte är verklig, eller att världen inte är verklig, som att vara i Matrix. Då brukar jag gå omkring och knacka på golv, stolar, bord, allt, för att känna att ljuden och känslan av mina knogar mot föremålen stämmer överens med varandra och är verkliga. Det brukar dyka upp när jag har haft otroligt mycket ångest, som någon sorts inbyggd vilseledning från ångesten.
Maria: Ja, det kan man, men om man inte är friskförklarad och behöver äta mediciner för att fortsätta må bra så är man ju ändå psykiskt sjuk, trots frånvaro av symptom.
