Hur jag stått ut idag vet jag inte. Jag gick i säng efter blogginlägget och vaknade 2,5 timmar senare. Det var allt jag fick. Strålande, verkligen. Men jag har gjort det som behövts göras idag. Jag har varit hos min nya terapeut och jag tycker om henne tror jag. Jag önskar dock hellre att en annan person kunde vara min KANS men man kan inte få allting. Dessutom var hon trevlig och förstående.

 

Jo, nog är jag skev i huvudet alltid. Jag åkte hem, hoppade av på ÅC eftersom jag skulle hämta mediciner på Kronans Apotek. samma sekund som jag steg av bussen försvann allt fokus och jag gick på ICA och köpte Chocolatte och en Loka. Sedan gick jag hemåt och när jag nästan var hemma så kom jag på - medicinerna. Fan också.

 

Det här med min sömn är nog ganska enkelt. Jag är inte rädd för en hypomani, men jag har gått från en hög dos Seroquel till en mycket mindre. Jag som inte trodde att de påverkade min sömn direkt, men för all del så kan jag ha fel. Kroppen måste nog vänja sig lite med mindre neuroleptika.

 

För nu har jag sänkt Solianen (utan läkares inrådan, men jag träffar honom imorgon). Jag har gett upp och har fortfarande svårigheter med mun, käke och tunga. Min största rädsla är att det blir en permanent skada. Jag vill inte leva såhär. Kunde jag inte få ryckningar i en tå eller någonting?

 

Just nu är jag så less men det har ju sin förklaring. Jag har fått för lite sömn, men jäklar vad jag ska ta igen det ikväll.

 

Just nu händer väldigt mycket som gör mitt dravel till någonting minimalt. Återkommer när krisen är över.