Jag var ingen lyckad patient när det kom till DBT, jag blev en drop-out ur den skolan eftersom mina problem satte stopp för mig. Det har varit svårt för mig att ta till mig av terapin eftersom mina ytterligare problem med den andra verkligheten gjort mig förvirrad. Nu vill jag inte fördjupa mig i det, jag tänkte bara ta fram de saker jag faktiskt lärt mig genom terapin och vad jag brukar göra när jag har ångest.

Jag hade gjort liknande övningar som i DBT själv, upptäckte jag när jag gjorde ett genuint försök att lära mig färdigheterna. Eftersom jag lidit av sömnproblem i stort sett hela mitt 24-åriga liv har jag utvecklat några knep under tidens gång. Knepen som jag använder mot min ångest ungefär varje dag kan se ut såhär;

• När jag får svårt att andas brukar jag hosta, men tänker att andningsproblemen beror på att muskler i bröstkorgen spänner sig. Att försöka slappna av brukar hjälpa till viss del, men...
• ... nästa sak jag tar till är att stå ut när det är svårt. Genom att minimera mitt tidsfönster till den stund jag är i så minimerar jag också ångesten.
• Ibland utmanar jag ångesten istället för att försöka fly. "Kom igen, ge mig allt du har" kan jag tänka och plötsligt är ångesten inte så farlig för jag vet att jag inte kommer att dö, även om det känns så.
• När jag ska sova så lyssnar jag på musik, ibland för att slippa höra viskningar omkring mig och ibland för att det är avslappnande. När jag lyssnat på några låtar så...
• ... börjar jag lyssna på min andning, gå in i mig själv, omsluta mig i mörkret och hålla fokus på mina egna andetag. Det är som en sorts meditation. För varje andetag jag tar försöker jag känna mig tyngre och tyngre, slappna av mer och mer. Fungerar det inte byter jag strategi till att spänna hela kroppen och sedan slappna av.
• Har jag mycket tankar när jag ska sova så brukar jag antingen skriva dagbok och tänka på dem intensivt för att sedan ignorera dem. Det funkar inte alltid tyvärr. Ibland får jag jobbiga låtar som spelar i huvudet, och då väljer jag ut min "trygghetsmelodi", en låt som jag ersätter den irriterande låten med. Den kopplar jag starkt till sömn.
• Fungerar ingenting, eller har jag panikångest som jag inte kan intellektualisera bort, så tar jag min vid behovs-medicin. När det gäller sömnen så kan jag inte räkna med att jag somnar särskilt fort trots mina strategier utan behöver hjälp av sömnmediciner.

Jag ska vinna, i slutändan. Jag tror att man inte ska förlita sig helt på medicin utan snarare ta dem som stöd. När jag varit inlagd har tjejerna som jag egentligen borde bonda bra med (självskadande tjejer som är deppade och/eller arga) krävt medicin, krävt benso på ett osunt sätt. Jag var en av dem, 2008 jagade jag också ångestlindring på många olika sätt, men jag vet att jag kommer sitta i skiten.

Ja, jag äter benso själv. Jag ska inte hyckla, jag behöver dem ibland. Jag gillar det inte och jag måste ständigt påminna mig själv om att jag måste leva utan piller en dag, i alla fall utan benso.

Problemet med benso är att det segar ner ens tankeförmåga och istället kan ge mer ångest. Kan man inte stålsätta sig med sina tankar, möta ångesten med sina tankar, knep och färdigheter, så lindrar benso inte ångesten utan bara triggar den mer. Om man använder tabletterna på rätt sätt så blir man inte nedsegad utan går från hög ångest till normalläge. Ibland när jag tagit för många tabletter kan jag känna det där som många vill känna, att man liksom blir hög. Som tur är så avskyr jag det, för jag tappar kontrollen och kontrollen vill jag behålla. Det är inte behagligt och kreativiteten är otroligt viktig för mig. Den sviker om jag tagit för mycket piller.

Det ser ljust ut. Jag ser faktiskt fram emot medicinändringarna i höst. Jag vill vara mer vaken, gå på en så låg dos neuroleptika som möjligt och lära mig hantera mig själv. Sjukdomsinsikten som jag brottas med nu kan säkert vara till god hjälp framöver... men att inse att man har flera psykoser bakom sig är hemskt deprimerande. Den insikten är viktig men svår. Lär inlägget jag skrev innan detta...

Nu ska jag och Mary fortsätta fördjupa oss i Mord i sinnet. Det här med brittiska thrillers/deckare är ganska mysigt.