Sugarheart <3

Idag var det dags för Ida att åka hem vilket var hemskt trist. Vi har haft det så roligt och jag är så glad att hon fick dela stunden då jag och Mary hämtade ut våra ringar och festa loss med oss. Hon har ett hjärta av guld med socker på, hon gav mig så många skratt. Hon saknas redan! Hennes konst ska få en egen plats i min lägenhet. Jag lägger upp lite bilder på sådant hon tecknat/målat/ritat sedan.

I övrigt så har Tala flyttat in hos oss. Det har varit mycket fräsande och morrande, men idag har hon och Mischa lekt lite och det går bara bra. Jag inser verkligen vilken stor kisse Mischa är och kommer bli när jag jämför honom med Tala. Han har alltid varit en smula större än Alvin (trots att Alvin äter som en gris), men jämfört med Tala så är han en... man? Typ. De verkar inte veta att de alla är syskon.

Det har varit en rolig helg, den roligaste på länge, och Ida lämnade oss med nyfyllda energidepåer. Ändå är jag lite småbitter - som vanligt så handlar det om den insikt jag fått om min sjukdom och framför allt om medicinerna jag äter.

Jag skrev ett smått desperat mail till min läkare. Jag konstaterade att jag blev mer vaken och hade större tillgång till mina känslor när jag sänkte min dos av Seroquel i vår, men att mina udda upplevelser ökade successivt och att jag efter några veckor hade psykotiska symptom. Det gjorde mig så ledsen, gör mig fortfarande ledsen, för trots sänkningen så stod jag ändå på en hyfsat hög dos. Kommer jag inte kunna leva utan neuroleptika? Jag skulle gärna äta högre doser om det inte kom till det stora problemet; Jag blir rent utsagt dum av medicinen.

Jag märkte i helgen att jag fattade lite långsammare och inte orkade lika mycket som jag gjort innan. Jag märkte helt enkelt att mina tillgångar är begränsade. Jag mår bättre och blir kvickare av att inte äta lika stora doser av psykofarmaka överhuvudtaget, men det innebär också att jag förr eller senare försämras radikalt. Det är minst sagt frustrerande.

Så jag skickade som sagt ett mail till min läkare. Jag skrev att det fick vara underlaget för vår fortsatta kontakt och nu ska jag försöka glömma allt detta igen. Jag har planer för den här sommaren som jag ser fram emot, bland annat gå på marknad och parkfest i hålan jag växte upp i, hälsa på i Marys sommarparadis och förhoppningsvis få åka ut med segelbåten. Sommaren har bara börjat!

Och alla planer är med henne. Jag tittar på min ring och säger till henne att "Det är som att hålla dig i handen hela tiden" (för jag sparar inte på osten).