En natt, sedan fick jag nog. Jag fick vara på trean i ett eget rum och det låter ju bra, men det är ju här hemma som jag vill vara. Jag kände mig bara instängd, fyra väggar och där skulle min ångest ta plats. Jag drunknade.

 

Jag tänkte en hel del, det där dygnet. Skillnaden mellan inskrivningen och utskrivningen var att jag ville skada mig på vägen in, men vid utskrivningen ville jag det det inte även om impulserna och tankarna finns där..Med den viljan kan jag hantera självskadeimpulserna. 2 är, 8 månader.

 

Samma personer på avdelningen. Det var andra där med självskadeproblematik, men jag tror inte att det ser det som en problematik. Tänk vad enkelt om man bara inte brydde sig! Som jag en gång gjorde, eller snarare inte gjorde. Nu måste jag hantera ångesten på ett annat sätt. Det är svårare än att ha ett aktivt självskadebeteende. Försöker hitta ventiler överallt.

 

Jag är sjukt bitter över att de se så grotesk ut på armar och ben. Får man börja om?