Jag ville aldrig såra dig, men här står jag med en yxa i handen. Jag ville aldrig vidröra dig men allt blev svart och du var där, du fanns där men ändå inte och jag hatade det, hatade när du sprack som en såpbubbla gång på gång. Jag avfärdade dina leenden med en handrörelse så lätt att den nästan inte syntes, jag såg din gråt men omfamnade dig aldrig. Jag var ett svin, jag vet, förlåt. Men förstå, det är inte lätt att älska, och hat står så mycket närmare kärlek än obryddhet. Jag brydde mig, bryr mig fortfarande, kommer alltid att bry mig. Du är helt enkelt för viktig för att jag ska våga ta din hand och skrida fram i sakta mak. Det är svårt att förstå, jag förstår det inte själv, men någonstans blomstrade vi för att sedan ruttna tillsammans. Vår årstid är över.

Det fanns ett ställe där vi ofta satt och fikade, rökte cigarett på cigarett i solljuset och kände oss fria. Fria som fick röka fast det är en synd i dagens samhälle, fria som lät solens strålar dansa på vår hud. Jag drack kaffe och du drack te, vi båda hade en skvätt mjölk i våra drycker. Jag minns fortfarande hur vi fyllde i varandras meningar och citerade stora ryska poeter bara för att vi kunde, vi flög över jorden och över allas förstånd för vi var speciella, du och jag. Du och jag levde i varje andetag och hostade slem för att vi kedjerökte jämt, men vi ville inte heller någonting annat, livet var alltid nu och aldrig en framtid.

För mig var du och jag för intensiva för att kunna beblanda oss med vanligt folk, i maniska munnar formades ord och skratt varvat med tårar och en underton av sorg, det var aldrig mellanmjölk, det var aldrig ett lugnt hav utan antingen för mycket eller för lite. Du var alltid för vacker eller för ful för att vara med mig.

För vad var vi? Älskande, såklart. Men på vilket plan? Jag älskade dig högre än örnar kan flyga men samtidigt föraktade jag det faktum att du krupit under skinnet på mig och tvingat mig att bli känslomässigt involverad i ett någonting som jag inte kunde sätta fingret på, en kärleksaffär som vi visste skulle gå i stöpet – ändå brydde vi oss inte om det. Vi skulle dö men vi levde ihop plötsligt och häftigt eftersom vi aldrig visste om vi skulle se någon morgondag.

Nätterna när vi låg och kollade på stjärnorna var underliga och surrealistiska, men varma och trygga. Stjärnhimlen var så tydling där vi låg och vi försökte räkna stjärnorna, men tappade bort oss efter trettio ungefär. Mätta på vin rullade vi runt i gräset utanför min lägenhet och du kräktes på altanen efter att jag trugat i dig mer vin. Jag trodde att du skulle må bättre om du bara drack lite till, att alkoholen skulle ta hand om dina inre sår likt alsolsprit mot ett vidöppet sår. Det skulle lindra och förpacka dig i en mjuk filt och nog blev du packad alltid, men inte i en njutbar upplevelse utan en rödvinsspya på min stackars altan. Ändå skrattade vi åt det, jag bäddade ner dig och la mig själv på soffan. Dagen efter, i bakfyllan, ville vi inte se varandra mer. Du gick hem och jag gick och kräktes i toaletten. Rödvin, fy fan för rödvin. Men du, du var mer berusande än vinet när jag hörde dig fnittra under stjärnhimlen, dina funderingar över hur små vi var i universum, hur små alla problem var i jämförelse med rymden som omfamnade oss.

Problemet var kanske små under rymdens ljusspel men i realiteten så var vi dömda att misslyckas. Jag älskar dig fortfarande men ditt svek gjorde så ont att jag vek mig dubbel av smärtan när jag fick det där samtalet, det som blev vårt sista. Att du hittat en ny. En stabil person som inte drack eller kedjerökte. Jag hade kunnat förlåta dig för allt utom det, berättade du om era nätter tillsammans mellan lakanen bara för att strö salt i såren? Avskydde du mig så mycket? Eller älskade du mig som jag älskar dig, med kärlek och samtidigt ett förakt? Älskade du överhuvudtaget?

Det tog slut lika plötsligt som det börjat och nu begraver jag dig. Du var min men du svek. Jag har varit för god för dig, jag skulle ha gett dig tusen chanser om du ville. Men du drog dig bort och jag kan inte längre se dig. Mitt hjärta slits itu eftersom jag inte vet om jag vill omfamna dig eller ge dig ett knytnävsslag. Allt jag vet är att det skulle bli antingen eller, för det var så vi var. Vi var svart och vi var vitt.

Det finns en enda sak jag skulle vilja veta. Det är om du minns och skulle kunna tillkännage att det var vi en gång, eller om du väljer att glömma mig totalt. Men jag kommer aldrig att få veta, eller hur? För du är inte där. Du klippte alla banden, all kontakt, allt. Jag står här och fryser i din frånvaro.

Och om du skulle undra, så skulle jag aldrig förneka dig och mig, det vi var tillsammans. Men det funderar du såklart inte på, för du har gått vidare utan att se tillbaka. Någonstans visste jag att vi inte kunde leva tillsammans lika lite som vi kunde leva ensamma, men jag trodde aldrig att du skulle sudda ut vad som en gång var utan att ge mig en orsak. Jag trodde att vi stod över så mänskliga saker.

Jag trodde fel. Vi var ett misstag från första början.