Vi har förlorat, igen.

 

Tristan Björling blev 19 år gammal. Familjen önskar respekt från media och att ingen gräver i vad som är dödsorsaken. Det lämnar många frågetecken för familjen och oss som sett honom på TV, men jag tror att vi alla kan enas om att vad som än orsakade hans död är otroligt tragiskt och borde inte hända en ung person oavsett vad dödsorsaken är. Risken är också att familjen inte vet vad som hänt, vad som försigått och istället sitter med många fler frågor än svar och det är beklagligt. Jag sitter själv och tänker på vänner jag förlorat, lägger pussel om vad som hänt och hur personen känt och tänkt, hur förloppet har varit och så vidare. I Tristans fall får vi acceptera att förloppet och dödsorsaken kanske aldrig kommer uppdagas, vilket jag tycker känns väldigt tråkigt för hans familj som kanske behöver förstå det för att gå vidare i sin sorg.

 

Det finns fler Tristan, fler mytomspunna tjejer och killar som går bort hela tiden, precis nu i denna stund. Få har varit med i TV och därmed blivit en offentlig profil. De alla är som du, eller som jag. Vi förlorar. Vi saknar. Vi påminns om vår egen smärta och tankar kring döden. Vart går du, när du dött?

 

Det skrivs Idol-historia om Tristans död. Idol-produktionen har ett ansvar över sina deltagare och därför blir det här nog otroligt svårt för dem när de inte riktigt suttit i den här situationen tidigare. Det är ett svårt ämne, men jag hoppas att Tristan kommer bli hedrad på fredagsfinalen imorgon. Ingen behöver egentligen säga någonting mer än det faktum att han gått bort och jag tycker absolut inte att man ska tiga ihjäl detta utan ge honom cred för sin insats i tävlingen. Familjen vill visserligen bli lämnad ifred, men jag personligen skulle inte heller vilja att allting bara ska fortsätta som vanligt. Att göra ett kort tillkännagivande och hålla en tyst minut tycker jag är respektfullt för de sörjande.

 

Det finns ett allmänintresse över vad som egentligen skett, men när familjen klargjort önskemål om att lämnas ifred så måste det respekteras. Jag är förvånad över att media faktiskt varit väldigt försiktiga och enbart tillkännagivit att Tristan dog i fredags. I vanliga fall brukar de kunna vara hänsynslösa.

 

Och jag, jag sitter i egna tankar och lägger pusselbitar. Det är ingenting jag tänker skriva ned eftersom det känns onödigt att spekulera öppet om något sådant här.

 

Det svider att det finns så många andra som faller av pinnen på diverse olika sätt i unga år, det här väcker mycket känslor hos mig och jag ser Tristan som vilken som helst. Jag sammanfattar allt detta med ordet tragiskt.

 

 

Idag är det 3 år sedan min Malin CrazyGirl gick bort. Tillsammans var vi ett fenomen, någonting som världen aldrig tidigare skådat. Vi var speciella, tillsammans. Geografiskt åtskilda men alltid kind mot kind, alltid älskandes. Hon följde mig i varje steg i min utveckling, och jag i hennes. Vi var oslagbara, fantastiska och förenade.

 

Det finns så mycket att säga, men orden fastnar i halsen för sanningen är att jag inte kommit över det här än, jag kan inte låta henne vara död eftersom det inte är rättvist. Hon skulle leva, hennes roll i mitt liv är så pass stor att jag känner mig förintad av sorg och ändå kan jag inte gråta, för börjar jag gråta nu så kommer jag aldrig att sluta.

 

Jag fingrar på halsbandet vi delade, var sin halva av ett hjärta med yin och yang. Även om vi stod varandra närmre än vad man kan mäta så var hon väldigt ensam och den stora sorgen är att hon nog inte visste att hon var definitionen av perfekt.

 

Vad ska jag säga? Jag är trasig utan dig, utan möjlighet att bli hel igen. Du kommer alltid att saknas och jag tror att jag kommer få förenas med dig igen, någon gång, någonstans.

 

 

En halvt värdelös dag. Jag har sovit större delen av dagen, men tillslut tog jag mig iväg ut på en promenad. Den ledde till ÅC, så jag köpte gott till mig och Mary. Sushi och sallad blir det till middag med rootbeer till.

 

Jag skulle vilja börja om, med en ny dag. Men det är ett bra tag kvar så då får jag göra det bästa av resten av dagen.

 

Det är första april, men sedan 2008 har jag avskytt den dagen. Det är dagen då Johanna tog livet av sig på avdelningen. Jag minns att jag vaknade av att min rumskamrat Carro låg och grät i telefonen, sa att Johanna tagit livet av sig. Jag förstod inte riktigt. Jag rusade in i en panik, jag kunde inte vara kvar på avdelningen. Utanför dörren till Johannas rum satt ett vak - hennes kropp var kvar där trots att det var flera timmar sedan hon hängt sig i sina lakan. Jag sprang till Hera för att prata med andra som kände Johanna, jag fick ge "nyheten" gång på gång.

 

Det är så sorgligt, för döden har inte stannat där. Den har berövat oss Carro som jag delade rum med då, berövat oss Maria som var en nära vän till mig. Och fler.

 

Jag stod inte Johanna nära. Jag hade bara bott tillsammans med henne i tre månader på avdelningen. Det var på den tiden då jag var bostadslös. Jag minns att hon alltid borstade tänderna tidigt på kvällen, sa åt mig att inte läsa litteratur som kunde trigga mig och höll ett tydligt avstånd till alla andra, hon hade en otrolig integritet men trots att hon kämpade hårt så orkade hon inte leva längre.

 

Hon skrev dikter. Innan hon raderades från communityn sockerdricka så sparade jag några dikter. Här är en:

 

Jag sov långt in på dagen. Gårdagen var verkligen knäckande och jag har så roligt i mina drömmar. Nu minns jag såklart inte vad som var roligt. Strax innan lunchtid så kröp Mary ner med mig i sängen och det var ett mycket fint sätt att vakna på.

 

Vi besökte boendestödets lokaler efter lunch. Idag var vi ensamma, tillsammans med den som jobbade. Vi fikade bort ett par timmar och gick sedan hem, det kändes skönt. Som ni vet är söndagar en öm punkt för mig. När vi kom hem kände jag att jag hade lite energi för att stöka bort, så jag tog ut grejjer till förrådet, rumstrerade om i kreativitetshörnan och bar ut sopor. Det är skönt att orka lite.

 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska måla, och vilket motiv i så fall. Det vore skönt att komma igång med någonting kreativt. Jag har ju visserligen ofärdiga verk, som min målning som symboliserar Malin CrazyGirl. Det var tänkt att jag skulle hålla på med den som sorgearbete, men jag kommer aldrig ur den sorgen och kommer aldrig att göra det har jag fått inse. Det gör fanimej lika ont ändå. Därför har jag skjutit bort henne ett tag... Men jag tror att det är dags att få ordning på hennes helgedom (ett bort med saker, texter, bilder och ljus) och våga minnas, våga känna på sorgen i att ha förlorat henne. Det har gått flera år och jag önskar att jag bara kunde ringa henne, saknar hennes skratt, saknar hennes tokigheter och allt som vi gått igenom tillsammans. Jag vill visa henne en ny sida av mig, en mer bestämt sida om att jag ska leva och får leva. Jag vet att var hon än är så sitter hon och hejjar på mig. Hon ville alltid att jag skulle leva och må gott, hon var mer än en bästa vän.

 

Och på tal om att ta hand om sig själv, så är det dags för middag. Vi hörs sen!

Vår vän Anna har varit här idag. Över en kopp kaffe berättade hon om Marias begravning, hur det var att åka till Kiruna och delta samt hur det hela gick till. Det var ett starkt samtal. Det har gått så lång tid sedan Maria gick bort, samtidigt känns det som igår.

 

I år är allting det första utan Maria, för oss alla som kände henne. Första julen, första nyåret, första födelsedagen... första av allt utan henne. Det är väl tänkt att man ska vänja sig men hennes frånvaro blir ändå en lysande närvaro. En närvaro av det faktum att hon är borta. Jag saknar min vän.

 

Allt jag har kvar är mina minnen. Jag vårdar dem ömt, vågar tänka på dem men fastnar ständigt i vanmakten över att hon gjorde någonting som inte går att göra ogjort och som rubbat flera människors existens.

 

Det här tog mycket energi, men jag är så glad att Anna kunde komma och berätta om hur det var eftersom jag och Mary inte kunde närvara vid begravningen. Hon visade lite bilder och ska skicka dem till oss sen, det är fint av henne.

 

Ikväll känner jag mig lite ömtålig.

 

 

Jag har suttit på rumpan nästan hela dagen. Eftersom Mary inte sett Disneys Peter Pan (!!!) så slog jag igång den vid lunch, hon somnade gott till den. Sedan såg vi Within Temptations Mother Earth Tour, efter det plinkade jag på gitarren tills det var Harry Potter på femman. Och någonstans där i mitten gick jag ut med Puffen.

 

Trög dag, men okej. Jag har egentligen ganska få sitta-i-soffan-dagar och marathon-tittar inte såhär länge på TV:n (även om den brukar vara igång så fort jag sitter ner, bara för att).

 

Lat har jag varit. Jag har varit enormt sugen på cola eller julmust men inte orkat ta mig till macken som ligger pinsamt nära. Det har varit kallt, har jag skyllt på.

 

Igår såg vi Precious och jag tänkte på Malin. Det var hon som rekommenderade den och jag har sett den först nu. Jag är lite rädd att tänka för mycket på Malin. Eller, naturligtvis tänker jag på henne ofta och mycket, men jag vågar inte känna sorgen fullt ut, inte ens efter så många år. Jag skulle bli golvad.

 

Väntan på bättre tider. Jag ser fram emot julen, att få fira den med Mary och min bror. Och alla andra såklart, men det blir min första jul med Mary och min bror träffar jag så sällan av geografiska skäl.

 

Imorgon ska jag slå in paket. Nästan alla presenter är färdiga.

 

Jag har också sparat ner en del bilder på gris-Svante. Här njuter han som mest:

 

Tre bra saker jag gjort idag:

1. Handlat
2. Diskat
3. Varit hos läkaren

Jag har haft en inte så underlig dag, men jag har mått underligt.

 

Tog sovmorgon och vilade sedan under kedjetäcke. Jag har fått låna hem ett för att pröva ut det och jag hoppas att jag får det utskrivet. Allt beror på hur bra arbetsterapeuten anser att det är för mig, hur viktigt det är. Själv anser jag det vara en väldigt bra grej att ha, för ofta brukar jag känna det som att jag svävar en decimeter över sängen för att jag är så spänd, men kedjetäcket tynger ner mig och är lugnande.

 

Jag gick ut medan det var ljust och gick till ÅC. Jag passade på, solen är inte uppe många timmar. Det var bara ett svagt ljus när jag var ute, men det behövdes. Tyvärr är det snorhalt ute, så jag kunde inte ta ut på stegen utan fick gå mycket sakta.

 

På ÅC gjorde jag mer än vad jag förväntade mig att orka. Jag hämtade ut paket, handlade på Kronans droghandel och lite förnödenheter på Coop. Våra skåp ekade tomma idag, lunch blev en modifast-shake och lite bröd och vatten. Jag måste vara mer noga med maten för att måendet hänger så mycket på det.

 

I alla fall så kändes det ganska stort att ha uträttat dessa saker. Dessutom har jag slagit in presenter idag och det är kul att börja fylla på under granen. Det ser rätt mysigt ut. Jag hoppas bara att katterna kan låta dem vara. Wilma lär inte vara där, men Mischa skulle antagligen kunna tugga sönder ett paket eller något snöre. Vi får se helt enkelt. Annars måste jag stuva undan dem någon annanstans.

 

Idag ringde mamma. Jag är nu helt inställd på att vi kommer att ta bort Svante. Han mår inte bra, är blek om nosen och loj. Vi har försökt med besök på djursjukhuset, mediciner och specialmat, men det verkar som att hans lever inte orkar mer. Det känns fruktansvärt jobbigt. Han är ju inte min katt längre, han var det medan jag bodde hemma och när jag flyttade fick han stanna. Men det är ju ändå Svante.

 

Jag tänker på Sharon den Adel som skrev "Mother Earth" när hennes katt gått bort. The earth is our mother, she gives and she takes. Och nu tar hon Svante ifrån oss. Hans cirkel ska slutas. Jag sörjer redan fast han nog inte kommer avlivas förrän nästa vecka. Jag kommer inte ha möjligheten att träffa honom innan han går bort, men mamma och pappa tar så god hand om honom. Och det är ett djurs rätt att få gå i graven med minsta möjliga lidande. Det är bara så hemskt synd på en sådan fin katt... "Det är ju bara en katt", brukar pappa säga och visst är det så, men för mig och även han är ju Svante en person. Han är 10 år. Han har haft ett jättebra liv. Det kan jag glädjas åt, åtminstone.

När jag vaknade inatt så låg Wilma på kudden bredvid mig. Hon är så söt, den enda sköldpaddsfärgade katten jag tycker om.

 

Boendestöder har varit här, men vi satt mest och pratade. Jag håller på att göra i ordning någonting som jag ska be Anna ta med sig till Marias begravning i Kiruna. Jag kan inte åka, det skulle inte funka med mitt mående som visserligen är bra, men fortfarande skakig och jag är inte säker på om jag skulle klara av resan med allt vad det innebär.

 

Lugnet sänker sig över mig, lite melankoliskt och jag vänder min blick mot Maria och frågar, Varför?

Maria visste vilka som var hennes verkliga vänner, vilka hon litade på, vilka hon tyckte om och älskade. Nu när hon inte längre är med oss så kryper människor fram och påstår sig känna henne väl, vara goda vänner och överöser facebook med deras snyftande.

 

Jag och Maria visste var vi hade varandra och jag blir otroligt förbannad på dessa gamar. Så kom inte efter hennes död och låtsas att ni var bästa vänner. Det är fint att hedra Maria, hon förtjänar det, men gör inte hennes död till en snyfthistoria för din skull. Jag säger inte att människor inte får sörja henne, men det finns en gräns där det blir rent löjligt. Punkt.

Mary påpekade häromdagen någonting som jag själv inte tänkt på. Efter Marias bortgång har jag släppt fram mina känslor, vågat känna. På minnesstunden brast allt, jag tömde mig själv på energi och tårar och jag vågar sörja henne nu när jag bittert fått acceptera att hon inte längre finns bland oss i fysisk form. Jag har mina minnen som jag vårdar ömt.

 

Men Malin... Hon och jag... jag har aldrig haft en sådan vänskap som gick så djupt, för vi var inte kära men inte heller bästa vänner. Vi var någonting mer. Och jag är så rädd för sorgen att jag efter tre år inte kunnat sörja ordentligt över hennes död. Jag har skjutit ifrån mig det. Mary tryckte på att vi skulle till begravningen och det var bra, en liten ventil öppnade sig. Men jag är så fruktansvärt rädd för att känna smärtan att jag lurat mig själv, jag fattar såhär tre år efteråt ingenting.

 

Jag har förlorat två bästa vänner. Jag har förlorat fler, mer eller mindre närstående. Jag har varit på så många minnesstunder och begravningar. Nu är det nog. Nu räcker det med död.

Dagarna går men smärtan består.

 

Jag är hemma på permis. Imorgon blir jag mest troligt utskriven. Olivia ställde upp och sov hos mig kvällen efter minnesstunden och nu är det jag och djuren. Puffen är på kollo hos mamma och pappa, han har det nog riktigt roligt. Mamma och Puffen älskar varandra. Katterna mår också gott, jag har haft långa samtal med dem. Tala tycks hata mig och jag är rädd att hon börjar löpa, men jag får inte fatt henne för att ge henne ett p-piller. Hon är liten och snabb, vilket är min motsats.

 

Jag lyssnar på Lana Del Rey. Hon har ett underligt uttryck i sin musik, för jag kan lyssna på samma skiva oavsett hur jag mår. Det passar alla nyanser - glädje, ilska, ångest, som avslappning, som peppning, bakgrundsmusik eller intensivt lyssnande. Magi?

 

Trots omständigheterna så mår jag bättre än för en månad sedan. Marias plötsliga död täcker fortfarande mitt landskap som en mörk dimma, men det finns en fyr som lovar att jag kommer finna min väg ändå. Jag måste leva med smärtan, det går inte att komma undan. Jag försöker göra andra saker men jag är inte färdigsörjd, förmodligen kommer jag sörja henne hela mitt liv eftersom hon var en av mina närmaste vänner.

 

Acceptans, var kan jag hitta den? Jag accepterar att min farmor gick bort i sommar. Hon var... redo. Hon hade redan gjort upp med döden när hon fick cancer första gången för några år sedan. Hon blev gammal och hade många barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag sörjer henne, men ser det som en naturlig process för henne att dö. I flera år har hon sagt åt sina barn: "Köp inte en prenumerentation på lokaltidningen för ett år, köp för ett kvartal - man vet ju aldrig när jag går bort". Hon sa det på ett humoristiskt sätt, men menade allvar.

 

Hon pratade mycket med mig om livet, hur hon uppskattade varje dag hon fick leva. Att jag också skulle göra det. Farmors cirkel slöts i sommar, men det är också en början på någonting nytt. Det är vad jag tror, i alla fall.

 

Men min Maria... Jag vet att hon ofta levde på gränsen, men jag trodde inte att det skulle sluta såhär. Hon lämnade mig i tystnaden. Jag ropar på henne men hör henne inte. Det är oerhört svårt att acceptera att jag inte får se hennes busiga leende i annat än bilder. Att jag inte får skapa nya minnen med henne. Jag antar att acceptansen kommer någon gång, men den lyser med sin frånvaro nu när jag desperat letar efter henne. Plockar ihop pusselbitar... det kommer ta ett tag.