I am Saari -

Krigsstigen.

2013-04-07 @ 13:43:54

Nu är jag på krigsstigen igen. Jag är sjukt bitter över mina kigsskador och avundsjuk på de som sitter med sina kattungeklösta lemmar. Jag vill bara fläka upp armarna och fråga dem om de vill se ut såhär? Jag är arg på mig själv för vad jag gjort mot mig själv och önskar att jag var som den den och den som jag råkat se på nätet med rispade armar som kommer läka fint. "Jag har ju så bra läkkött" suckar de, för egentligen var ju skadan värre från början. VAR GLAD om du har bra läkkött, VAR GLAD över att du inte varit dum i huvudet som jag var.

Jag fick frågan av en närstående om det fanns någon sorts tävling bland mig och andra i min närhet som skadade sig, men så har det aldrig varit för mig. Dock kan jag förstå att det blir så för andra. Jag blir hemskt irriterad när någon sagt "men nu är ju inte mina ärr lika allvarliga som dina..." för det är de, själva handlingen är minst lika fasansfull oavsett "resultat". Ändå ska du vara glad om du är rispad och läker, jag skulle gärna vilja ha haft det så... Jag kommer inte undan, ärren är för tydliga. Jag skrämde påskkärringarna som kom i år. Jag blir dömd på förhand. Jag har grusat alla möjligheter att tatuera mig. Det är bara död ärrvävnad och nervskador. Jag hatar det.

Väx upp.

Om självskadebeteende ♥

Kommentarer

Postat av: mary

Word

2013-04-07 @ 13:50:32

Postat av: Jenny / En kopp kaffe

Jag håller med dig till tusen. Jag hatar mina ärr innerligt.
Möjlighet till rekonstruktion diskuterades men då skulle de få ta hud från mina lår, vilket inte alls spelar någon roll då det är same same där.
Jag fick kortisoninjektioner för att minska klådan (remiss till Karolinska Universitetssjukhuset för rekonstruktiv plastikkirurgi, via öppenvården) men det gick inte att göra något mer. Klådan försvann, tack och lov. Håller på att tatuera min vänstra arm (en sleeve) men det går långsamt och innefattar väldigt mycket svullnad, sårvätska o dyl. Dock lägger sig ärren och huden blir mjukare. Märkligt, egentligen.
Dock är det inte något jag tänker ge mig på med min andra arm, pga hur omständligt det är och läkning/skör hud osv. (för att Inte tala om dyrt...)
Nöjd med att jag lyckats få en arm täckt (ja, under arbete snarare), men mer än allt annat önskar jag att jag kunde gå tillbaka och skita i att börja skada mig överhuvudtaget.
Nu var det här inte en mening att bli en utläggning om tatueringen, men ett kanske dåligt uttryckt sätt att dela min frustration över ärren.
Ibland får jag lust att skaka om de (oftast yngre) tjejer (och killar) som går runt med färska ärr, och säga att "tro mig! Du KOMMER ångra dig! Om inte idag, så om tio år!"
Nästan tre år skadefri nu, men om man börjat som 13 och hållit på till 23 års ålder så är "ren hud" ovanligare än ärrad/kliande/torr hud. Nej fan. Ibland är det svårt att inte bli bitter. Men i stunden spelade ingenting någon roll, och "jag skulle aldrig ångra mig". Oh god.

Peace till dig och Mary.

2013-04-07 @ 22:04:36

Postat av: Silverglitter

Jag är glad att jag läker bra, det är jag. Mina ärr har aldrig varit kommunikation med omvärlden (därför sitter de också på dolda ställen). Jag orkar inte ångra dem, inte nu, men anar att jag kommer göra det i framtiden. Om jag har en framtid, det vill säga.

2013-04-08 @ 09:13:09
URL: http://silverglittrande.blogspot.com