Vårpromenad med Puffen i eftermiddags. Känslan av att vara kompetent - kunna sköta djuren och mig själv. Självsäkra steg i mina snygga och bekväma skor som går upp till mina knän. Det är roligare att promenera i dem, ungefär som när Puffen har punkvästen och känner sig tuff. Stegen blir lättare.

 

När jag är ensam hemma har jag åtminstone orden. Jag skriver här, i min dagbok, jag läser, det är ord som blir meningar som blir stycken och så vidare. Jag önskar att jag var mindre vaksam bara. Lite mindre allvar och lite mer lek och skoj. Kanske ska skaffa mig en snutplatt.

 

Imorgon kommer boendestödet. Jag plockade och dammsög idag eftersom jag satte upp en regel om att jag fick dricka kaffe efter att jag gjort det, vilket var en drivande morot. Mary har verkligen gjort mig till en kaffeget. När jag sedan städat och fick dricka mitt kaffe så var det himmelriket. En enkel kopp kaffe med en skvätt mjölk. Vardagsnöje.

 

Dessutom gör det att jag och boendestödet som kommer imorgon till största del bara kan sitta och prata. Jag känner mig lite svältfödd på umgänge nu när min andra hälft är på sjukhuset och när jag pratade med min tarotkortlek idag så uppmanade den mig att ta hjälp utifrån, ta hjälp och stöd av människor. Kontakt. Så jag gjorde det, ringde runt lite och har chattat med vänner. Det känns väldigt bra. Korten säger såklart inte någonting i klartext, jag var tvungen att söka inom mig för att förstå. Det var den lilla knuff jag behövde för att ha viktiga samtal faktiskt.

 

Nu börjar det brusa i huvudet så jag ska klicka på knappen och skicka ut detta i cyber space innan jag förlorar konceptet.