"Nu ska jag kicka ångestrumpa och äta upp min mat"

- Mary

 

 

 

Igår läste jag ut Girl, Interrupted (ännu en gång) och här är några citat som fastnade hos mig:

”In the parallel universe the laws of physics are suspended. What goes up does not necessarily come down, a body at rest does not tend to stay at rest, and not every action can be counted on to provoke an equal and opposite reaction. Time, too, is different. It may run in circles, flow backward, skip about from now to then. The very arrangement of molecules is fluid: Tables can be clocks, faces, flowers.
These are facts you find out later, though.
Another odd feature of the parallel universe is that although it is invisible from this side, once you are in it you can easily see the world you came from. Sometimes the world you came from looks huge an menacing, quivering like a vast pile of jelly; at other times it is miniaturized and alluring, a-spin and shining in its orbit. Either way, it can’t be discounted.
Every window on Alcatraz has a view of San Francisco.”

”Scar tissue has no character. It’s not like skin. It doesn’t show age or illness or pallor or tan. It has no pores, no hair, nor wrinkles. It’s like a slipcover. It shields and disguises what’s beneath. That’s why we grow it, we have something to hide.”

”Daisy was pleased with herself and spent more time out of her room, hoping that someone would ask her about the apartment. Georgina obliged.
”How big is the apartment, Daisy?”
”One bedroom, L-shaped livingroom, eat-in chicken.”
”You mean eat-in kitchen?”
”That’s what I said, asshole.””

”Daisy shut her eyes and paused, relishing her favorite part. ”The sign.”
”What does the sign say?”
”’If you lived here, you’d be home now.’” She clenched her hands with excitement. ”See, every day people will drive past and read that sign and thing, ’Yeah, if I lived here I’d be home now’ and I will be home. Motherfuckers.””

”The debate was wearing me out. Once you’ve posed the question, it won’t go away. I think many people kill themselves simply to stop the debate about whether they will or they won’t.

[...]

Actually, it was only a part of myself I wanted to kill: the part that wanted to kill herself, that dragged me into the suicide debate and made every window, kitchen implement, and subway station a rehearsal for tragedy.”

”But when they were done, I wondered if there would be a next time. It felt good. I wasn’t dead, yet something was dead. Perhaps I’d managed my peculiar objctive of partial suicide. I was lighter, airier than I’d been in years.”

”You could pop into the seclusion room, shut the door, and yell for a while. When you were done you could open the door and leave. Yelling in the TV room or the hall was ”acting out” and was not a good idea. But yelling in the seclusion room was fine.”

”Half a dozen nurses, including Valerie, and an ide or two were on duty during the day. The night staff consisted of three comfy big-bosomed Irish women who called us ”dearie”. Occasionally there was a comfy big-bosomed black woman who called us ”honey”. The night staff would hus us if we needed a hug. The day staff adhered to the No Physical Contact rule.”

”Progress note: The patient suffered an episode of depersonalisation on Saturday for about six hours at which time she felt that she wasn’t a real person, nothing but skin. She talked about wanting to cut herself to see whether she would bleed to prove to herself that she was a real person. She mentioned she would like to see an X-ray of herself to see if she had any bones or anything inside. The precipitating event for this episode of depersonalisation is still not clear.”

””You spend nearly two years in a loony bin! Why in the world were you in there? I can’t believe it!” Translation: If you’re crazy, then I’m crazy, and I’m not, so the whole thing must have been a mistake.
”You spend nearly two years in a loony bin? What was wrong with you?” Translation: I need to know the particulars of craziness so I can assure myself that I’m not crazy.
”You spent nearly two years in a loony bin? Hmmm. When was that, exactly?” Translation: Are you still contagious?”

”It appears to be a way station between neurosis and psychosis: a fractured but not disassembled psyche. Though to quote my post-Melvin psychiatrist: ”It’s what they call people whose lifestyles bother them.””

”One of my teachers told me I was a nihilist. He meant it as an insult but I took it as a compliment.”

”One of the great pleasures of mental health (whatever that is) is how much less time I have to spend thinking about myself.”

”This time I read the title of the painting: Girl Interrupted at Her Music.
Interrupted at her music: as my life had been, interrupted in the music of being seventeen, as her life had been snatched and fixed on canvas: one moment made to stand still and to stand for all the other moments, whatever they would be or might have been. What life can recover from that?
I had something to tell her now. ”I see you,” I said.
My boyfriend found me crying in the hallway.
”What’s the matter with you?” he asked.
”Don’t you see, she’s trying to get out,” I said, pointing at her.
He looked at the painting, he looked at me, and he said, ”All you ever think about is yourself. You don’t understand anything about art.”

 

Min farbror skrev såhär till mig på facebook när jag skrivit att jag behöver peppning:

"Saari you must rock on

"And by the way, everything in life is writable about if you have the outgoing guts to do it, and the imagination to improvise. The worst enemy to creativity is self-doubt."

"Apparently, the most difficult feat for a Cambridge male is to accept a woman not merely as feeling, not merely as thinking, but as managing a complex, vital interweaving of both."

"But life is long. And it is the long run that balances the short flare of interest and passion."

"Dying is an art, like everything else. I do it exceptionally well. I do it so it feels like hell. I do it so it feels real. I guess you could say I've a call."

"How frail the human heart must be - a mirrored pool of thought."

"I am too pure for you or anyone."

"I shut my eyes and all the world drops dead; I lift my eyes and all is born again."

"I talk to God but the sky is empty."

"I took a deep breath and listened to the old bray of my heart. I am. I am. I am."

"If neurotic is wanting two mutually exclusive things at one and the same time, then I'm neurotic as hell. I'll be flying back and forth between one mutually exclusive thing and another for the rest of my days."

"Is there no way out of the mind?"

"Kiss me and you will see how important I am."

"Nothing stinks like a pile of unpublished writing."

"Perhaps when we find ourselves wanting everything, it is because we are dangerously close to wanting nothing."

"The blood jet is poetry and there is no stopping it."

"There must be quite a few things that a hot bath won't cure, but I don't know many of them."

"Widow. The word consumes itself."

- Sylvia Plath

Jag har suttit och bläddrat i Glaskupan av Sylvia Plath, och läst de meningar och stycken som jag märkt ut med penna. Jag är inte säker på varför jag valde just de orden men det måste ha berört mig på något sätt, betytt någonting för mig, fått mig att tänka ett steg längre. Glaskupan är ett mästerverk.

Jag vill dela med mig och citera ur Glaskupan för er.

"Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar, och det var det enda tidningarna skrev om - feta rubriker stirrade upp mot mig i varje gathörn och vid varenda unken, jordnötsosande tunnelbanehåla. Det hade ingenting med mig att göra, men jag kunde inte låta bli att under över hur det skulle kännas att brännas levande längs med nerverna.
Jag föreställde mig att det måste vara det värsta i världen."

"Tystnaden deprimerade mig. Det var inte tystnadens tystnad. Det var min egen tystnad."

"Jag vet inte om Hilda kunde läsa, men hon gjorde häpnadsväckande hattar."

"Ingenting gör en till så såta vänner som att kräkas tillsammans."

"Jag var upptagen av att tänka på hur enormt tjock han var och hur olyckligt det måste vara för en man och en ung man i synnerhet att vara fet, för vilken kvinna kunde uthärda att luta sig över den där tjocka magen och kyssa honom, att jag inte omedelbart insåg att det som den här gossen sagt till mig var en förolämpning, Innan jag räknat ut att han måste vara ganska nöjd med sin person och hade kommit på en bitande anmärkning om att bara en mor kan älska en fet man, var han försvunnen."

"Efteråt berättade Buddy för mig att kvinnan hade fått någon medicin som skulle få henne att glömma att hon hade haft ont och att när hon klagade och stönade visste hon inte riktigt vad hon gjorde för att hon befann sig i någon sorts dvala.

Jag tyckte att det lät precis som den sorts medicin man kunde vänta att en man skulle uppfinna. Här vad en kvinna med hemska smärtor, och det var tydligt och klart att hon kände alltihop för annars skulle hon inte stöna så där, och den kvinnan skulle åka raka vägen hem och börja på en ny baby, därför att medicinen skulle få henne att glömma hur ont det verkligen hade gjort, medan hela tiden, i hennes undermedvetna, den där långa, blinda dörr- och fönsterlösa korridoren av smärta låg och väntade på att öppna sig och åter stänga henne inne."

"Sedan bara stod han där framför mig och jag glodde stint på honom. Det enda jag kom att tänka på var kalkonhals och kalkonkrås och jag kände mig mycket deprimerad."

"Problemet var att jag hatade tanken att överhuvudtaget arbeta för män. Jag ville diktera mina egna spännande brev."

"Mamma sade att jag måste ha sovit, det var omöjligt att inte sova på hela den tiden, men om jag hade sovit var det med vidöppna ögon, för jag hade följt väckarklockans gröna sekundvisare och minutvisare och timvisare på deras självlysande färd i cirklar och halvcirklar varje natt i sju nätter utan att förlora en sekund, eller en minut eller en timma."

"Anledningen till att jag inte tvättat kläder eller håret var att det verkade så dumt."

"Jag tänkte att det skönaste i världen måste vara skugga, skuggans otaliga rörliga former och återvändsgränder. Det fanns skugga i byrålådor och garderober och resväskor, och skugga under hus och träd och stenar, och skugga längst inne i folks ögon och leenden, och skugga, miltals av skugga på jordens nattsida"

"Luften i glaskupan pressade sig samman runtom mig och jag kunde inte röra mig."

"För den som sitter i glaskupan, tom och stel som ett dött spädbarn, är världen själv den onda drömmen.
En ond dröm.
Jag kom ihåg allting.
Jag kom ihåg liken och Doreen och berättelsen om fikonträdet och Marcos diamant och sjömännen på Allmänningen och doktor Gordons skelögda sjuksköterska och de sönderslagna termometrarna och negern med sina två sorters bönor och de nio kilona jag gick upp av insulinet och klippan som buktade ut mellan himmel och hav som en grå skalle.
Kanske skulle glömskan som ett slags snö, fördunkla och täcka över dem.
Men de var en del av mig. De var mitt landskap."

Skriver ner citat ur Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurtzel som av någon anledning fått mig att tänka. Lånar du boken från stadsbiblioteket i Umeå så lär du hitta bland annat dessa stycken markerade med blyerts:

”Ibland blir jag så uppslukad av min depression att det är svårt att förstå att hela världen inte stannar upp och lider med mig.”

”Sid kommer att hitta Nancy, Tom kommer alltid att få tag på Roseanne och Ted (verkligen ett förtappat fall) kommer att lyckas bli tillsammans med först Sylvia och sedan med den andra kvinnan som dog med huvudet i ugnen, F.Scott kommer alltid att kännas vid sin Zelda, Simson kommer alltid att falla för Delila, och Jason skulle gifta sig med Medea ännu en gång även om han var helt införstådd med deras giftemåls makabra upplösning. Visst kan man se ett mönster här?”

”Jag upptäckte att jag önskade att jag hade nån riktig sjukdom, jag märkte att jag längtade efter att få vara pundare eller nånting - nånting verkligt. Så mycket enklare allt skulle vara om det bara gällt att hålla mig borta från mina dåliga vanor. Jag vet naturligtvis vid det här laget att alkohol och droger också döljer en sorts depression, som inte skiljer sig så mycket från min egen, men att få hjälp mot missbruk inskränker sig till det bedrägligt enkla målet att hålla sig borta från knarket. Men vad innebär det att få hjälp mot depression? Att lära sig att hålla sig borta från sin egen hjärna? Skulle inte det vara betydligt enklare att bli av med Jack Daniel’s än med Elizabeth Wurtzel?”

”Ljudet var så skrämmande att det var som en del av körsången i en grekisk tragedi och detta var den stora begravningsscenen - och jag tänkte: Jag är till mer besvär än jag är värd.”

”Det ögonblick i Glaskupan när Esther Greenwood efter trettio dagar i samma polotröja inser att hon aldrig mer vill tvätta håret, att det att behöva upprepa samma handling är till för mycket besvär, att hon vill göra det en gång och ha det ur världen, verkar vara bokens verkliga höjdpunkt. Man vet att man blivit fullständigt vansinnig, när en sak som schampo stigit till filosofiska höjder.”