Nu har jag skickat in ansökan om fortsatt aktivitetsersättning. Mitt personliga ombud är väldigt trevlig och noggrann. Hon vet vad hon gör och vi är ett bra team.

 

Jag har handlat, gosat med Mary och djuren, och så kom Susanne förbi på en kaffe. Det har varit en skön dag tycker jag, förutom den jäkla hostan som inte ger med sig. Jag torrhostar och får bara ta hostmedicinen till natten och när jag satt igång med hostandet så kan jag inte sluta. Jag får svårt att andas och det skrämmer mig. Så då får jag ännu svårare att andas just för att jag är rädd. En evig cirkel, det här med rädsla.

 

Sushi och läsk till middag, yum yum. Och imorgon kommer Mary hem på eftermiddagen som hon gjorde idag så jag får umgås med henne på vår plats, i vårt hem, och inte på en äcklig psykavdelning. Den är verkligen äcklig, många patienter har tveksam hygien och igår var det en kille som öppet stirrade på mina armar tills jag sa åt honom att sluta glo. Obehagligt. Larmet, utbrott, känslan av att allt är smutsigt, usch.

 

Istället kom jag hem från att ha handlat godsaker till helgen, la mig i sängen där en nyvaken Mary låg och vi gosade och småpratade tills Susanne kom. Det var mycket trevligare att umgås så.

 

Jag fick lite av den här känslan, som jag vill ha mer av: