Svar på frågestunden!
Hej!
Vad tänker du om framtiden? Har du några drömmar du vill förverkliga? Gillar du hundar, om ja vill du ha många hundar i framtiden?
Jag tycker för övrigt att du har kommit skitlångt i ditt psykiska mående.
Kram!
Svar: Hej Amanda! Tack för komplimangen! Jag har många drömmar som jag vill förverkliga och jag tror att jag kommer få fler drömmar vad tiden lider, för jag är en drömmare. Någonting jag alltid velat göra är att skriva en bok och ge ut den, det är ett stort mål som funnits där länge. Det är ett hjärteprojekt och ett jätteprojekt att skriva en bok, speciellt om det ämnet som jag skriver om.
Jag drömmer om att gifta mig med Mary, ha ett stort och fint bröllop och dansa första dansen med min kärlek till Amanda Jenssens låt I Choose You.
Jag är nyfiken och vill utvecklas musikaliskt. Jag vill ha chansen att återuppta någonting som för en stund dog när jag började må riktigt dåligt. Musik har alltid legat mig varmt om hjärtat på ett sätt som är svårt att förklara, jag tänker inte ens försöka. Jag vill gå på fler spelningar och själv spela mer. Jag tänker alltid att om jag någonsin får barn, så ska de ha alla möjligheter att få spela olika instrument precis som jag fick. Jag önskar mig en ukulele i julklapp samt en bok om hur man lär sig spela den. Nästa projekt är att börja ta sånglektioner och kanske gå med i en kör igen.
Framtiden är rätt suddig för mig. Jag tar hela tiden nya svängar och vet inte vad jag ska förvänta mig. Villa, volvo, vovve? Nä, jag kan inte se mig själv leva ett svenssonliv, men man kan ju leva ändå. Vi lever i en tid då man har fler möjligheter, mitt liv är inte styrt åt något speciellt håll utan jag ser vad som händer med tiden. Allt jag vet är att jag vill dela livet med Mary, ända tills vi är pensionärer och bor på ålderdomshem.
Jag är egentligen en social människa som har många bekanta, jag tycker om att knyta nya kontakter och blir bara glad om gamla vänner och bekanta vill återta kontakten med mig. Ett gott socialt nätverk är vad jag strävar efter och tycker att jag lyckats rätt bra. Jag skulle dock vilja umgås i mer ”friska” kretsar nu, men det betyder inte att jag vänder sjuka personer ryggen.
Jag kan tänka mig att ha hund framöver, men just nu är det ju Puffen som gäller och förhoppningsvis får vi många fler år med honom. Jag älskar hundar. Däremot är jag ingen hundmänniska i den bemärkelsen att jag tar långa promenader flera gånger per dag, jag skulle inte vilja ha en alltför fysiskt krävande hund. En Puff är lagom att dela på. Och för att vara ärlig så är det ju faktiskt Mary som till störst del tar han om honom. Blir det någonsin barn i bilden så kommer det inte finnas några djur, tror jag. Mina djur är just nu mina barn.
Vilken var den senaste boken du läste och vad tyckte du om den? :)
Svar: Tjena Yolanda! Den senaste boken jag gav mig på heter ”Ett galet liv” men jag har inte kommit så långt. Jag har en rejäl torka när det kommer till att läsa och skriva, oftast så brukar jag läsa en timme på kvällen åtminstone men numera kraschar jag i sängen direkt. Förhoppningsvis blir det ändring på det, jag älskar litteratur.
Jag undrar om du har gått i DBT? Om du har, vad tyckte du om det, blev du hjälpt?
Kram Therese
Svar: Hej Therese. Jag har gått i DBT men inte fullföljt behandlingen eftersom min sjukdomsbild ändrade sig. DBT har hjälp mig, jag brukar säga att jag är ”DBT-skadad” eftersom jag är bra på att validera andras och mina egna känslor och har lärt mig prata med andra på ett sätt som jag inte kunde förr och därför ofta krockade med folk. Det är en jättebra behandling skräddarsydd för borderlinepatienter, men nu är jag ju inte en sådan. Jag har aldrig haft borderline även om det stått i mina papper och jag har fått terapi baserat på det. Jag tror att alla människor kan få ut någonting av DBT och det är inte så tvärenkelt med att skapa sig färdigheter som man gör i DBT. Faktiskt så tycker jag att många ”vanliga” människor borde inskolas lite i DBT för att kunna bemöta varandra bättre och hantera sina känslor. Vardags-DBT kanske?
Vad jag inte gillade med DBT var att jag tyvärr gick i en rätt trist grupp. Jag var den enda som pratade spontant och ledarna var inte särskilt bra. Jag har en vän som gick i samma grupp men hoppade av med orden ”hur ska jag kunna använda det här i mitt verkliga liv?” – vi fick bara exempel på exempel om hur man borstar tänderna eller liknande och inga egentliga verkliga problemlösningar.
En av dem som ledde min DBT-grupp jobbar ibland på akutpsyk och en gång när jag ringde och mådde dåligt så sa hon beskt att ”om du kommit oftare på DBT:n så skulle du inte vara i den här situationen nu”. Det tycker jag är så sjukt invaliderande och elakt.
Du har nångång skrivit att du vill studera, vad vill du läsa? När tror/hoppas du det blir?
Hur går det med viktnedgången, minns att du skrivit att du gått ner en del? Hur bär du dig åt? Har det blivit bättre i ryggen sen du gick ner?
Vill du nångång ha barn?
Kram
Svar: Kram till dig Minna! Jag vill studera litteraturhistoria och kreativt skrivande. Jag hade tänkt göra det till våren, men jag har så mycket att göra just nu att jag inte hunnit läsa in mig på vilka kurser jag har behörighet till eller kunnat bilda mig en uppfattning om vad jag skulle klara. Jag sätter det på paus.
Viktnedgången går sådär just nu. Jag är inte mycket för att motionera, utan jag kör på vardagsmotion till max och försöker äta regelbundet. De senaste veckorna har jag varit dålig på att äta rätt, det har blivit mycket socker och fett men ändå så ligger jag mer än -20kg från min maxvikt. Jag har alltid min vikt i baktanke när jag lägger upp portioner för mig själv. Jag tror att min vardagsmotion samt vattengympan gjort mig lite mer smidigare än innan, men jag har långt kvar. Ändå går jag ner i vikt (jag vägde mig faktiskt idag och blev förvånad) lite i taget och nu har jag gått ner 10kg sedan våren.
Jag tror att en stor nackdel är att jag alltid har varit överviktig. Jag känner inte till något annat. Sedan kom psykofarmaka in i bilden och jag exploderade, rasade upp i vikt. Det är inte få kilon vi snackar om, för jag är en stor tjej.
Jag har bra värden (kolesterol, blodsocker), jag är mobil (orkar gå dit jag ska) och jag har fått lära mig att bli älskad trots min vikt så det är inte som att livet hänger på att jag går ner i vikt och kanske därför som jag inte hänger mig fullt åt det projektet. Jag har ju så många projekt i dessa dagar.
Ryggen är helt åt helvete, jag känner inte av någon förbättring trots att jag gått ner lite i vikt och jag måste nog gå ner mycket mycket mer innan ryggen kommer att förbättras. Till dess får jag jobba på att stärka ryggen så gott jag kan.
Barn… jag tänker mycket på barn faktiskt. Jag skulle vara en hysterisk mamma har jag insett. Jag har ingen önskan om att vara gravid, så de gånger jag och Mary har pratat om barn så har utgångspunkten varit att hon ska bära barnet. Om vi nu tänker oss att vi en dag skaffar barn, så vill jag åtminstone ha två. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan min bror nämligen. Men då vill jag inte ha djur, för det är inte säkert att barnen och djuren går ihop. Jag vill ha fast anställning, körkort, bil, en stor lägenhet och mental hälsa innan barn ens kommer på tapeten, egentligen.
Jag blir sjuk när mina djur blir sjuka. Jag är så orolig över mina djur när de är sjuka och jag sitter till och med och är orolig för Marys brorsbarn när vi är där och hälsar på. Tänk om de slår sig när de leker? Tänk om de sätter i halsen när vi äter? Tänk om, tänk om… Nä, barn är en alldeles för stor sak för att ens överväga nu eller inom några år. Jag kan tänka mig att bli fosterhem om allting går rätt med mitt liv, men när det kommer till barn så måste man ALLTID sätta dem och deras behov först vilket inte ger något rum för att vara självisk. Innan jag är där kommer jag inte ta hand om några barn.
Hur lyckades du vända ditt liv? Vad är grunden du står på? Jag har försökt i år utan att lyckas med den där förändringen som jag allt oftare läser om i bloggar. "Insikten", och att livet är bra. När vände det? När var din lägsta period senast och vad fick dig att kämpa dig upp?
Svar: Hej du anonyme. Det var svåra frågor men jag försöker svara på dem. Jag vet inte om jag vänt mitt liv för sista gången, så att säga. Mitt liv har tagit så många svängar genom åren att jag nästan känner mig gammal redan. Men sedan i somras har någonting hänt, jag kan inte sätta fingret på vad men det är en process jag går igenom och odlar mina intressen, låter mig växa. Jag är så evinnerligt trött på att vara sjuk, och det låter som att du också stött på den känslan.
Jag har fått inse hur lite jag styr omständigheterna och mitt mående, men att jag i alla fall utgår ifrån att jag vill vara konstruktiv och inte destruktiv till skillnad från förr då jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket över om jag levde eller var död. Jag prövar marken innan jag går på den och det tar tid.
Alla har sitt eget helvete och när jag i frustrationer ser människor som bara gräver sina egna gravar så kan jag samtidigt tänka att det kanske är någonting personerna måste gå igenom, precis som jag har behövt leva genom tusen svängar. Jag har släpat mig själv genom destruktiva tunnlar flera gånger, trott att jag kommit till slutet av tunneln och sedan fallit igen. Jag har tappat tron tusen gånger. Jag kommer antagligen tappa tron igen, mycket möjligt, men en vis kvinna (Sofia Åkerman) sa en gång till mig att det handlar om att resa sig efter varje fall. Om man kämpar med sitt mående så ska man inte vara rädd för att falla tillbaka, för om man är rädd så blir man naturligtvis mer spänd och det blir en mycket större sak än vad det behöver vara om man faller.
Det är ett jävla klättrande och fallande och jag kan inte säga att jag haft min sista psykos, depression, hypomani, självskade och så vidare. Jag har fortfarande ångest och måste ta mediciner men jag har accepterat det. Vad jag försöker med nu är att aktivera mig mer i ett friskt liv, för efter år med olika behandlingscenter, inläggningar på slutenvården och intensiva terapier så har jag hittat en balans som fungerar väldigt bra just nu. Jag tar en dag i taget, vågar drömma, vågar möta rädslor en millimeter i taget och jag är ju fortfarande i vårdsvängen även om jag mår bättre. Jag har gått ner i dos på läkemedel vilket gett mig mer kraft men som också gör mig sårbar. Jag är schizoaffektiv oavsett vad jag gör av livet. Jag väljer bara att inte fokusera på det utan vet vem jag är och sätter det i första rummet, sjukdomen i andra eller till och med tredje.
Någonting som jag inte kan understryka tillräckligt är att jag har nått stor framgång genom att inte ha en sjuk identitet. Vem är jag, vad tycker jag om, vad gillar jag inte, vad har jag för talanger och vad måste jag jobba med?
Jag kan inte avgöra när jag mådde som sämst, men 2008 var ett dåligt år. Jag blev så invävd i vården att den nästan gjorde mig sjukare. Jag var inlagd i totalt ett halvår och var min värsta fiende. På många sätt är jag nog fortfarande det, jag lever efter mottot ”Everything you need is around you, the only danger is inside you”. Det är lätt att bli söndervårdad, söndermedicinerad och som min läkare sa, ibland handlar det bara om att hålla människor vid liv tills det någonstans kommer en ljusning. Det är den krassa sanningen för många psykiskt sjuka och så var det för mig under flera år.
Men någonting jag kan säga om min resa är att den började med att jag hade en inneboende känsla av psykiskt lidande och viljan att bota det. Jag valde många destruktiva val, men gjorde tappra försök att göra bra val också.
Jag bodde på behandlingscenter och ett skyddat boende där det var strikt förbjudet med självskador. Jag försökte respektera reglerna men jag respekterade inte mig själv så att säga. Sedan nådde jag botten när jag skar mig själv så illa att jag hade förblött om jag inte var på sjukhuset. Det var bland det sjukaste jag har varit med om och jag har ändå gått över gränsen många gånger. Men just då, då visste jag att mitt självskadebeteende skulle bli min död en dag. Så jag bestämde mig för att försöka, för egentligen ville jag ju leva. Sedan blev jag kär mitt i allt och insåg att mitt självskadebeteende skulle hindra mig att få vara med den kvinnan jag ville vara med, så då valde jag att låta bli att skada mig för hennes skull. Och idag, 4 år senare, kan jag äntligen känna att jag låter bli för min egen skull och för att jag funnit en respekt för mig själv som jag egentligen aldrig haft tidigare.
Jag har behövt ha den där resan för att ta mig dit jag är nu. Jag har behövt brinna i helvetet för att kunna uppskatta det jag har nu.
Nä, jag tror inte på att livet en dag blir underbart. Jag har mått då mycket bättre i höst men ser det inte som den definitiva förändringen utan bara en utveckling av någonting jag kämpat för jävligt länge. Jag tror att man inte kan välja sitt mående, men man kan välja hur man hanterar det. Varje dag gör jag aktiva val för att skydda mig från dåligt mående, genom att hylla mina friska sidor. Mat, sömn, medvetenhet och aktiviteter anpassade för vad jag orkar den dagen. Planer, drömmar, samtal. Liv, i all sin fulhet.
Tänk inte ”aldrig mer”. Acceptera att livet svänger, att man kanske blir riktigt sjuk igen för det finns inga garantier. Besvikelsen blir så stor när man börjar må dåligt efter att ha haft en bra period om man trott att livet faktiskt vänt för sista gången. Det finns inga garantier. En dag i taget.
Jag hoppas att det blir bättre för dig snart. Bara det här med att du så gärna vill är enormt! Det finns så många som lever i sin bubbla av sjukdom för att man inte känner till något annat. Finns vilja så finns det både hopp och möjligheter. Livet är en resa, ständigt i rörelse. Hylla alla dina friska sidor och res dig efter varje fall!
Det här blev långt, men jag har så många ord och har ändå kortat ner allt så gott jag kan och ändå kan ge min poäng. Jag hoppas att du förstår mitt tänk, jag blir nyfiken på dig för det är inte alla som faktiskt med medvetenhet vill bli friska och därför inte försöker. Jag är säker på att du är en viktig och spännande människa. Tro på dig själv!
Frågestund?
Svar på frågestunden (uppdaterad)!
Hej! Jag undrar om du har nån erfarenhet av abilify o om du tyckte det funkade bra för dig? Insättning, ev utsättning? Biverkningar? Vet att det kan funka olika för alla men söker efter nån med erfarenhet av detta? Om du tycker frågan är för privat så var det inte min mening.
Jag satte in Abilify för ett och ett halvt år sedan, men det stod klart efter några veckor att den inte var bra för mig. Jag hade inga särskilda biverkningar om jag minns rätt, men jag blev totalt hypomanisk, på gränsen till mani. Det var ohållbart för jag var så rastlös och orolig och helt uppe bland molnen. Tyvärr fungerade den inte för mig, men jag känner flera som blivit hjälpt av den. Den ska fungera antipsykotisk, relativt stämningsstabiliserande och ligger på en etta av en skala på tre på risk för viktuppgång.
Jag har nog också lite frågor. Hur länge har du käkat mediciner? Hur många olika äter du för att lindra biverkningarna av andra mediciner? Du säger även, som jag har förstått, att du inte kan arbeta/studera då du har fullt upp med att bli frisk. Vad säger dina terapeuter/läkare/ombudsmän om vikten av sysselsättning? Motion? Social träning?
Min första medicin mot psykiska besvär var Fluoxetin (SSRI), då tillhörde jag Ungdomshälsan som 17-åring. Sedan ökade antal tabletter och antal mediciner, det är faktiskt en enda röra. Jag har sällan stått på samma doser och samma mediciner under längre tider eftersom det först och främst tog många år innan jag fick en diagnos som jag nog tror är korrekt (schizoaffektiv) så nu vet vi (jag och vården) vad vi tampas med. Det är en väldig rundgång med medicingerna – Seroquel ger mig hjärtklappning så jag tar Inderal för att sänka pulsen. Jag får sömnstörningar av Risperdal så jag måste ta olika lugnande/sömngivande tabletter för att kunna sova. Nu är ju förhoppningen att Leponex ska bryta den cirkeln och göra mig fri många mediciner.
Mitt ”team” omkring mig arbetar med mig på olika sätt. Jag ser det som mitt jobb att bli friskare. Jag har ett fulltecknat schema med aktiviteter, bostöd, terapier och läkarsamtal och min psykolog tycker egentligen att jag har för hög sysselsättning och att det är därför jag inte kommer ner i varv. När jag inte kommer ner i varv brukar jag tillslut bli knäckt. Jag ingår i ett hälsoprojekt som heter Premium för personer som äter neuroleptika och har gått i gruppterapier sedan innan årsskiftet. Jag hoppas att jag till hösten kan sysselsätta mig med någon form av studerande eller praktik, men först måste jag vara stabil ett tag. Jag vill leva så mycket att jag nästan dör.
Vilka är dina 5 favoritfilmer, band, artister och böcker?
Oj, var ska jag börja? Okej, filmer utan inbördes ordning för det är väldigt olika varandra:
- Lejonkungen
- Girl, Interrupted
- Bergmanfilmer (speciellt Viskningar och rop)
- Natural born killers
- 10 things I hate about you
Band:
- Within Temptation
- The Birthday Massacre
- Nine Inch Nails
- VNV Nation
- Alice in Videoland
Artister:
- Malin Frimodig
- Amanda Jenssen
- Instant Remedy (eller är det en grupp?)
- Lady GaGa
- Avril Lavigne
Böcker:
- Jane, spegelns reflektioner av Maria Ljungberg
- Ingen dans på rosor av Hannah Green
- Blonde av Joyce Carol Oates
- Borderline av Caroline Kraus
- Inte som andra döttrar av Deborah Spungen
Jag vill namedroppa hur många band/artister och böcker som helst, det var svårt att välja ut ett visst antal.
Du skriver ofta att du är stressad, att du måste sänka tempot osv. Men undrar hur mycket har du att göra egentligen? Blir du verkligen så stressad av att bara ha terapiformer och sjukhusvistelser och inget jobb? Förstår att frågan kan låta anklagande men menar inte så utan undrar bara hur pass dåligt du mår eller vad man ska säga.
Ingen fara, jag tar inte illa upp. Det kan ju tänkas att en sjukskriven inte har så mycket att göra (vilket kanske är poängen i många fall), men jag har aktiviteter varje dag som tar tid och energi. För att bara nämna några saker så har jag boendestöd tre gånger i veckan, några gruppterapier, individualterapi, ingår i ett hälsoprojekt som kallas Premium för personer som äter neuroleptika, påbörja att träffa en arbetsterapeut, har läkartid ungefär en gång i veckan samt ett personligt ombud som jag träffar varannan vecka. Sedan kommer det vardagliga in också, det som vi alla stressar inför. Som att handla på stan eller mataffär, gå ärenden, träffa vänner och man bör inte glömma att det är otroligt stressfullt för mig åtminstone att åka kollektivt och ta sig från ena sidan av stan till andra och hålla tider. Nu ska jag även göra blodprover en gång i veckan i arton veckor på grund av medicinering.
Som du läser så är det inte bara stressigt på dåliga sätt. Det finns också positiv stress. Vilken stress det än är, så är det en trigger för mitt dåliga mående. Jag är sjukskriven av en orsak och behöver en blandning av stimulans men också vila. Jag orkar kanske inte lika mycket som andra på grund av mina sårbarheter. Jag blir väldigt fort trött. Det går inte att mäta dåligt mående med måttstock, men du kan lita på att jag och mitt team på psyk vet när det är dags för mig att ta steget ut mot arbetsmarknaden.
Vilka är dina tre favoritförfattare? Och hur kan du alltid vara så trött?
Torey Hayden, Sylvia Plath och John Marsden (men det var tufft att välja ut endast tre).
Jag är trött för att jag äter rätt tunga mediciner tyvärr.
hur föreställer du dig att ditt liv ser ut om 10 år? boende, hälsa, plugga/jobb osv. ? :-)
Jag vill vara gift med Mary, ha ett hus någonstans i Umeå eller i närheten, ha bil och körkort, jobba på ett förlag, bokaffär eller utbilda mig till bibliotekarie. Helst vill jag ha en trygg ekonomi och fortsätta utvecklas och blomma i min kreativitet. Jag kommer fortfarande ha rött hår och jag hoppas att jag har lyckats gå ner i vikt. Livet ska vara ljusgrått, ibland tråkig, ibland spännande men med en guldkant. Småsaker ska vara mina största problem hoppas jag. Jag vill äta minimalt med medicin. Såklart vill jag vara frisk, men för mig kommer det nog att handla mer om att ha lärt mig att leva med min sjukdom snarare än att bli friskförklarad eftersom jag lever med en livslång sjukdom. Jag vill ha djur och vara ett fosterhem för barn som behöver extra stöd.
Ytterligare svar som tillkommit efter frågestunden...
Jag vet inte vad som gör att jag har "stammisar" på min blogg. Det handlar inte bara om innehåll, utan också layout. Man ska inte använda en font som är svår att läsa och ha lagom storlek på texten. Jag har bloggat sedan urminnes tider och då hänger det med folk. Viktigt är också att hitta sidor att "pinga" sin sajt på, så att folk av slump kan ramla in och kanske gillar vad de läser. Men du ska egentligen inte skriva för andras skull utan för din egen. Jag tror att det gör din blogg personlig och därmed intressant. Och om du verkligen vill bli storbloggare så handlar det om att göra den så absurd som möjligt, skriva skandalösa saker och vara allmänt vidrig, men det rekommenderar jag inte.
Jag förvånar mig själv med att känna JA, jag vill ha barn en dag. Men det är långt borta. Namn har jag ingen aning om, fast jag är till mormors förtret förtjust i Leontina för en brud. Det är ett släktnamn. Jag skulle nog vilja döpa mina barn efter karaktärer och sådant från filmer, serier osv.... :)
Kommande vlog: Fråga Saari!
Svar på frågestunden.
Hur kom det sig att du startade denna bloggen?
Jag har bloggat sedan urminnes tider. På communitys har jag skrivit öppna och låsta dagböcker, idag skriver jag i en öppen och en låst blogg. Jag ville ha en plats för mina tankar, åsikter och känslor. Dessutom vill jag nå ut till andra som har liknande problem, men framför allt så handlar bloggen om mitt dagliga liv.
Jag kanske missminner mig, men har för mig att du och Mary planderade giftemål tidigare. Hur ser de planerna ut?
Sedan en väldigt privat fråga, som du inte alls behöver besvara om du inte vill. Hur går dina tankar om barn i framtiden?
Jag och Mary är förlovade och tänker gifta oss. Jag vill ha ett stort bröllop, men det finns inga pengar. Jag känner mig trygg (utan att ta något för givet såklart) i mina relation, det spelar egentligen inte någon roll när vi gifter oss.
Jag har funderat mycket på barn, sedan jag började umgås med Marys brorsbarn. De är underbara små människor. Men är jag redo? Nej. Kommer jag att bli redo? Inte än på ett tag. Men jag har alltid avskytt barn, förmodligen för att jag inte haft någon särskilt kontakt med barn som till exempel småsyskon eller barnvaktning. Ändå har jag tänkt att jag någon gång skulle vilja ha barn, men det är så mycket som jag vill ha färdigt innan dess. Jag vill vara friskare, äta mindre mediciner, ha körkort och bil och mer livserfarenhet. Den livserfarenhet jag har ligger mycket inom psykiatrin och jag vill bara vara en vanlig människa i ett vanligt sammanhang tills jag känner mig tillräckligt trygg för att skaffa ett kärleksbarn.
Ibland har jag upplevelser som vissa skulle kalla övernaturliga eller magiska. Ibland tror jag verkligen på dem och ibland är jag säker på att allt händer i mitt huvud och att det är "sjuka" tankar (t.ex. när jag får hemliga meddelanden och hör ljud och röster).
Jag har tidigare läst att du också har funderat kring var man ska dra gränsen mellan sjukt och andligt. Jag skulle vara jättetacksam om du kunde utveckla dina tankar kring det. Var drar du gränsen? Hur vet du vad du ska tro på när det är som värst med röster och mystiska upplevelser?
Oj vilken svår fråga. Jag har en väldigt ambivalent sjukdomsinsikt. Ibland tror jag att röster och andra upplevelser är mitt kall, andra gånger avfärdar jag det som min sjukdom. För inte så länge sedan berättade min sambo att jag suttit på akutpsyk och menat att jag är övermedial snarare än sjuk, men då var jag så djupt nere och hade ingen verklighetsuppfattning. Men när jag träffar Olivia och vi skapar strömavbrott och jag kände Malin hålla om mig så kände jag att det absolut inte var sjukt utan verkligt.
Jag har diskuterat det här med min läkare, som är frikyrkligt uppväxt. Han förklarade att de kunde tala i tungor och låta Gud tala genom olika människor, men att de efter sessionerna kunde sätta sig och fika som vanliga människor. Är man psykotisk lägger man inte bara undan sina upplevelser och sparar dem ömt i sitt minne och sin själ, utan det är inte ett val man gör. Dessutom är psykotiska upplevelser oftast obehagliga, till skillnad om man blir rörd av den gud man tror på.
Jag har egentligen inget svar. Jag funderar fortfarande fram och tillbaka i den här frågan.
Vad är meningen med livet?
Finns det liv i rymden?
Vad är hemligheten bakom lycka?
Det var svåra frågor. Vi går igenom cykel efter cykel, skapar nya erfarenheter och tar farväl av andra. Jag vill inte säga att livet är meningslöst, jag vill inte tänka så. Samtidigt vill jag inte veta meningen med livet, inte innan jag är redo. Och jag är inte redo förrän jag ligger på min dödsbädd.
Definiera liv. Det finns spår av vatten på Mars, har jag hört. Men finns det liv som är baserat på annat än kol? Vad är liv? Vi tror oss veta vad liv är på jorden, men rymden som är oändlig och fortfarande expandera (hur nu något som är oändligt kan expandera vet jag inte) så det är idiotiskt att tro att det inte finns liv som liknar våra, eller att det finns liv som inte alls är likt vårt. Jag passar frågan till min bror som är rymdingenjör.
Hemligheten bakom lycka är ingen hemlighet. Jag vet var jag finner min lycka. Jag visste det inte för några år sedan, men nu hittar jag den överallt.
Hej! Jag undrar vilka neuroleptika du provat och vilka som har fungerat bäst/haft minst biverkningar? Jag vet att det är väldigt individuellt vad som fungerar för olika personer men undrar iaf. Har du provat litium? Jag skriver som jag gjorde till din sambo att jag önskar er lycka till med det ni kämpar med! Keep up the good work! :)
Jag har prövat en rad neuroleptika. Seroquel, som jag står på nu, Cisordinol för sömn och för att liksom komma ur något psykotiskt, Nozinan för sömnen, Risperdal mot ”vanföreställningar”, Zyprexa som lugnande, Abilify som gjorde mig tokigare än vad jag var innan, Truxal och Burnoil som lugnande, Trilafon som antipsykotisk… Jag står på en hög dos Seroquel just nu och vill pröva Solian istället. Hittills har Seroquel fungerat bäst eftersom den både är stämningsstabiliserande och antipsykotisk, men jag har biverkningar som hjärtklappning, blodtrycksfall, viktuppgång, trötthet. Jag får helt enkelt stå ut med det. Det gör mig så förbittrad, att jag inte kommer undan biverkningarna, speciellt viktuppgången.
Tack för peppningen!
Lithionit har jag ätit under ett år tror jag. Jag gick upp mycket i vikt (vätska) och kände mig lätt nedstämd under hela perioden. LITE sväng i humöret vill man ju ha. Kunna känna sig glad eller ledsen ibland. Jag bara var. Jag kände ingenting. Tack för dina fina ord!
Jag undrar lite mer om din "spyfobi", gäller det både när andra spyr och dig själv? Hur gör du när de tex är ute eller på fest, hur fixar du ångesten för att någon ska spy?
Ojoj, min spyfobi handlar både om att jag ska spy själv eller när andra spyr. Oftast är alkohol inblandat när någon kommer kräkas, och är jag själv onykter så dämpar det min fobi, men sist jag såg någon kräkas var mitt på blanka dagen. Ett gäng killar hade väl rökt, snusat eller luktat på glöggen för första gången och en kille kräktes vid ett träd. Jag vände på klacken och gick hem, tvättade händerna noga och ältade händelsen tills den inte kändes lika farlig längre.
Du frågar hur jag fixar ångesten, men saken är väl det att jag inte fixar den typen av ångesten alls om jag inte är bedövad med alkohol eller min vid behovs-medicin. Jag försöker ha själv-terapi, utsätta mig för deckarserier där folk ibland kräks (som Rizzoli & Isles), men det är ett svårt problem som kan bestämma om jag överhuvudtaget ska gå på mina möten och annat alls.
Frågestund igen.
Alternativet ärrborttagnign.
Frågestund ännu en gång.
Jag slänger ut en frågestund ifall någon eventuellt skulle vilja ställa mig några frågor. Våga vara nyfiken!
Svar till ställda frågor.
Vilken är den bästa boken du har läst?
Jag har så svårt att välja en. Min första riktiga förälskelse var Glaskupan av Sylvia Plath, i samma veva läste jag Borderline av Caroline Kraus som tog mig med storm. Hela serien av Imorgon när kriget kom av John Marsden har jag läst otaliga gånger, alla sju böckerna plus de tre uppföljarna. Jag vill också nämna Inte som andra döttrar. Åh, det går inte att välja.
Vad har du helst för doft på rökelser och doftljus?
Vanilj och kanel, mjuka dofter som känns lugnande och renande. När jag vill fokusera på att till exempel läsa så brukar jag ha dofter som sticker ut lite mer, det skärper mina sinnen.
Hm.. är det obehagligt att det finns människor som läser bloggen utan att du ens vet vad dom heter?
Ja, ibland. Jag vill gärna att människor ska ge sig tillkänna, lämna en kommentar, ett namn, för när jag inte får respons på vad jag skriver så blir jag ibland osäker. Men obehagligt skulle jag inte säga att det är.
Lite konstig fråga kanske, men undrar hur många kvm du och Mary bor på? :P
Lite över 60kvm kanske? Minns inte riktigt.
jag har en fråga...
tycker du att det är rättvisst mot alla djur ni har när det alltid är nån av er som är inlagd?
jag tycker inte det är okej.
djur ska ha det stabilt.
Djur ska ha det stabilt, absolut. Därför har jag väntat länge innan jag skaffat djur. Att skaffa katter är nog ett av de största och mognaste val jag gjort, för jag har vänt ut och in på mig själv och funderat på om jag är redo. Innan jag tog över kattungarna så hade jag ordnat det ekonomiskt för en lång tid framöver, ordnat med flera olika kattvakter ifall jag skulle behöva bli inlagd eller åka bort så att det alltid finns någon som kan ta hand om dem när jag inte kan. Om jag tycker att det är rättvist? Ja, för mina djur mår bra. Det har varit en kärv höst, men varken jag eller Mary är inlagd jämt och ständigt. Faktiskt så har jag varit inlagd mycket mindre än tidigare år, utvecklats åt rätt håll, och just därför känner jag att jag är redo för att ha djur. Allt jag bryr mig om är att de har det bra, framför allt ser jag till att JAG mår bra för att jag ska kunna ge dem en trygg tillvaro.
Hjärtat! Varför har du frågestunder? :p
Haha, Josephine! Därför att jag undrar om folk undrar någonting, så att jag får ge svar och räta ut frågetecken.
Hur kom du in på det här med healing?
Jag blev intresserad av spiritualitet tidigt, och det föll sig naturligt för mig att vilja hjälpa människor. Jag bryr mig om andra. När jag som tonåring ansåg mig vara kristen så använde jag bön, sedan blev jag vilse i pannkakan och är nu väldigt intresserad av ockultism även om jag inte skulle bekänna mig till någon religion. Jag tror på karma, tror på healing och på att jag kan heala andra. Jag har fått den gåvan och därför bör jag utöva den så länge det blir positivt. Man måste vara försiktig med energierna, är man inte stabil själv så kan man göra det värre än innan man började. Jag healar med en pendel.
Hur ser ditt liv ut om fem år tror du?
Jag hoppas och tror att jag är gift med Mary, att vi bor lite större och att jag har ett fungerande liv med jobb och fritid. Jag vill skriva och komma någonvart, kanske bli publicerad eller åtminstone publicera mig själv. Jag är förhoppningsvis inte lika överviktig som jag är idag och behöver mindre stöd av psykiatrin. Jag måste acceptera att jag kan få äta medicin hela livet, och jag tror att framtidens mediciner kan ha mer verkan och färre biverkningar. Bil och körkort och kanske en liten knådd i Marys mage...? :) En ljusgrå vardag!
Vad tycker du om Berny Pålsson?
Haha, måste man ha en åsikt? Som författare tycker jag att hon lyckats beröra, hennes debut Vingklippt ängel fick mig att känna mig mindre ensam och hennes böcker är lättlästa även om de behandlar tunga ämnen. Hur hon är som person har jag ingen aning om, men jag håller mig ganska uppdaterad på skvallret eftersom hennes berättelser har intresserat mig. Människor ter sig att bilda team Berny eller team anti-Berny, men jag skulle vilja kalla mig hyfsat neutral.
Jag önskar att Berny skulle börja må bättre och kunna föreläsa, för jag har själv upplevt att röster uppmanat mig att skada mig själv men det är någonting som det inte pratas om så mycket. Om man tar fram det lite mer så kanske psykiatrin kan förbättras och hjälpa på ett bättre sätt.
Vill du resa någon särskild stans?
Just nu vill jag till Göteborg!
har du alltid "betraktat" dig som lesbisk? Eller när hittade du rätt i livet med din identitet?
vill även påminna dig om att du är en värdefull och fin vän. kram
Jag är bisexuell och när jag kom fram till det var jag inte redo att förstå det, tror jag. Jag förstod inte varför jag drogs åt tjejer också och trodde att det var fel, så för mig var det en ganska plågsam process att ens erkänna det för mig själv. Det var först någon gång i gymnasiet som jag "kom ut", innan dess hade jag bara trott att det varit något fel på mig.
Jag känner att min läggning blir mindre intressant nu när jag är i ett seriöst förhållande, det är inte läggningen som är det viktiga utan det är kärleken mellan mig och min flickvän.
Och tack Mikaela, du är också en fin och viktig vän!
Frågestund igen.
Slänger upp en frågestund, så får vi se om det blir någonting av det. Ask away!
Svar till frågorna ställda under frågestunden.
Jäklar vilka frågor som drällde in den här gången! Här kommer svaren:
Tror du på reinkarnation?
Ja, det gör jag faktiskt. Jag tror att själen är odödlig, att vissa av oss lever flera liv medan andra stiger över till en sida dit mänskligheten inte når. Min bästa vän Malin är inte återfödd, inte än i alla fall, men hon finns bortom vår världsgränser och vakar över oss. Det är min övertygelse.
Har du någon sorts andlig tro/övertygelse och skulle du i så fall vilja beskriva den lite närmare?
Jag tror på en odödlig själ som sagt, samt energier och naturens magi. Jag är inte wiccan, även om jag "lånar" en hel del av min övertygelse från den religionen. Jag använder mig av min pendel för att flytta energier och jag sysslar med healing.
Tror du på Gud?
Jag tror att alla religioner hör samman, inte att det finns en religion som är den enda rätta. Gud är en kraft som vi människor delat in i olika religioner men som egentligen kommer från samma källa.
Är du intresserad av politik? I så fall, finns det något parti du kan tänka dig att rösta på?
Jag är väldigt intresserad av politik, jag diskuterar gärna och röstade i det senaste valet på Vänsterpartiet även om jag inte håller med om exakt allting. Sakfrågor intresserar mig mer än partipolitik, som feminism till exempel.
Har du haft någon könssjukdom?
Nej.
Finns det någon mat du absolut inte skulle kunna äta?
Surströmming äter jag aldrig igen, och jag vägrar äta äckliga saker som de gör på Fear factor och sådan skit.
Skulle du kunna tänka dig att bo i södra Sverige?
Jag tror inte det, inte just nu i alla fall. Jag trivs väldigt bra i Umeå och har min umgängeskrets här. Jag skulle gärna bo i Göteborg eller Stockholm ett tag, men mitt hjärta finns i Umeå.
Rakar du underlivet? Om ja, vilken frisyr?
Nej.
Varifrån kommer Puffen, hur länge har du haft honom?
Puffen är Marys hund och han är från Spanien. Hon har haft honom i 6 år
Vad tycker du om Luppbritta?
Oh, spännande fråga :) Jag tycker att hon var onödigt elak när hon hängde ut människor med borderline. Det är inte så att jag inte håller med henne ibland, faktiskt så tycker jag att vi delat åsikter många gånger men att jag skulle uttryckt mig annorlunda, jag tycker att det är onödigt att vara elak. Med andra ord, hon verkar vara en ganska rolig människa, men hennes forna sätt att håna människor som inte kunde försvara sig tyckte jag var förkastligt. Kvinnan kan ju skriva så att man sitter och skrattar framför datorn"
Hur träffades du och Mary?
Via hennes exfru.
Är du fortfarande vän med Cora?
Ja, det är jag. Vi ses inte lika ofta, men vi är fortfarande vänner.
Blir du ledsen när folk skriver elaka saker till dig på bilddagboken? (Om exempelvis ärr eller din övervikt). Hur hanterar du det i så fall?
Ibland blir jag det, men många gånger känner jag mest att "Jaha, stating the obvious". Jag vet att jag är överviktig och att jag har ärr, det känns bara onödigt att folk påpekar det. Jag är så pass trygg i mig själv som person att jag oftast inte tar åt mig. Däremot tycker jag att det är ganska irriterande.
Vilka band har du sett live? Vilket är ditt bästa liveminne?
Oj, det vet jag inte. Jag har sett väldigt många band, men de starkaste upplevelserna jag haft var när jag såg Meshuggah på Umeå Open, Karmakanic på Slotsskogen goes progressive, WIthin Temptation på Gates of Metal och Dream Theater på Hovet. Malin Frimodig håller jag också som bästa liveminne, det är underbart att få lyssna på hennes uttrycksfulla röst live.
Hur många läsare har du per dag i din blogg?
Det varierar mellan 140-200 unika besökare per dag.
Har du något tips på bra litteratur du läst på sista tiden?
Allt med Marya Hornbacher. Hennes böcker ska man läsa på originalspråk, det är brutalt vackert, svart humor och fruktansvärt gripande handling i böckerna Wasted, Madness och The center of winter.
Har en läkare, skötare eller annan vårdpersonal stött på dig någon gång?
Nej, det tror jag inte.
Trivs du i Umeå?
Absolut :)
Vill du ha barn med Mary?
Ja, det vill jag faktiskt. Jag hatade barn tills jag träffade Mary och hennes brorsdotter.
Hur blir du när du blir onykter?
Fnittrig och nöjd, oftast. Lite tokig och lite för ärlig... :P
Hur har du lärt dig att skriva så bra, är det en medfödd talang?
Tack! Jag vet inte riktigt, ord har alltid fascinerat mig. Det tog tid innan jag insåg att just skrivandet var något jag bemästrade hyfsat. När jag var barn var jag en typisk ADHD-fuckup, men i gymnasiet fick jag så god respons på saker jag skrev att jag fortsatte. Att jag är en perfektionist och semi-ordnazist har nog gjort sitt, jag sätter en hög ribba för mig själv. Jag har mina föräldrar att tacka, de gav mig intresset för att läsa och då lär man sig mycket.
Har du någonsin haft ett jobb, om ja vilken typ av jobb?
Jag har arbetat på familjeföretagets byggvaruhus på somrarna, annars har jag haft praktik på ett annonsblad.
När ska du börja jobba?
Det vet jag inte. Jag drömmer om att jobba med böcker på ett eller annat sätt, men först måste jag arbeta med mig själv, lära mig hantera min sjukdom och sedan antingen börja plugga eller arbetsträna. För att jag ska orka arbetsträna måste jag också ha gått ner i dos på alla mina mediciner... Jag har förstått att det kan ta ett tag innan jag börjar jobba.
Jag undrar, har du alltid varit överviktig eller blev du det pga. medicinering?
Jag har alltid varit tjock, när jag var liten var jag större än alla andra barn och jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Sedan jag började med mediciner så har vikten dock ökad dramatiskt och jag gillar det inte alls. När jag var barn trodde jag att jag var tjockast i världen, men om jag vetat att jag skulle bli såhär överviktig efter att jag började med mediciner så skulle jag nog varit ganska nöjd med mig själv.
Hur lång är du?
170cm, give or take.
Vad väger du?
Man får fråga men jag kommer inte att svara.
Hur känns det att vara ärrad överallt?
Ibland känns det ingenting. Jag tänker inte på det, jag är så van. Men när jag är ute, när jag träffar människor, då blir jag väldigt medveten om det. Jag önskar ofta att jag kunde få ha rena armar och ben, så att jag kan tatuera mig eller göra scarifications var jag vill. Framför allt vill jag också kunna ha kortärmat/shorts utan att bli utstirrad.
Blir du ledsen när folk stirrar eller är du 'stolt' eller vad man ska säga...?
Jag blir irriterad när folk stirrar, samtidigt som jag förstår dem. Det ser ju inte klokt ut. Det är svårt att vara anonym om jag inte har långärmat och långa byxor, men oftast så känner jag att jag faktiskt har rätten att klä mig som jag vill och inte behöva välja ut kläder för att folk inte ska stirra. Min inställning förändras dag för dag. Ibland känner jag att jag vill gömma mina ärr, andra dagar känner jag att jag minsann skiter i vad människor tycker.
Hej!
Jag undrar hur du tänker gällande andras bemötande av dig och din Mary, både med fördomar gällande erat mående och er läggning? Jag är själv känslig för sådant bemötande, och har ofta en instinktiv försvarsinställning mot de som inte känner mig och min flickvän, något som hon då och då kan uppfatta som att jag skäms för henne... Vilket inte är grejen, jag vill bara un
dkomma så mycket dömanden det går.
Numbero dos: Du verkar ha kommit till så mycket klok klarhet via ditt tänkande. Har det alltid varit så? Att du kunnat... "trösta dig själv" i tanken, om du förstår vad jag menar? Hur gör du för att hålla motivationen mot förbättring då allt ligger i skitiga söndertrampade högar? (Inga tips på den fronten kan bli överflödiga, right...)
Måste i samma veva passa på och uttrycka att du är jävligt häftig. Inte som många andra. Du urskiljer dig i dina resonemang. Väldigt klar och rak, trots vad jag har förstått; extremt nedtyngande medicinering. Oavsett hur din framtid ser ut om 1,2,3 eller 30 år så har du en styrka där, som tydligen är i princip okuvlig. That's something.
Ta hand om dig.
Det tog ett tag innan jag berättade för min farmor om mig och Mary. Släkten verkade inte vilja att hon skulle veta eftersom hon reagerat negativt när jag tog hem min förra flickvän. Vi har fått tassa på tå inför henne ett tag, när Mary och jag hälsade på henne förra julen så låtsades vi att vi var kompisar. Det kändes så fel, för jag vill inte ljuga och jag nästan kräver acceptans. Min mormor sa att det var fint så länge jag var lycklig trots att hon inte riktigt förstod det här med samkönade förhållanden, och jag är verkligen lycklig med Mary. Hon förstår inte heller det här med att skada sig själv när man mår dåligt och när hon såg att Mary skadat sig så blev hon väldigt berörd. Jag tycker ändå att det är skönt att vara öppen med sådant, och jag har faktiskt haft tur med att mina närmaste inte vänt sig ifrån mig.
Jag känner att jag är som vem som helst som är i en parrelation, men när det kommer till släkten så är det känsligt. Andra människor bryr jag mig faktiskt inte om särskilt ofta, i alla fall inte på samma sätt. Att vi båda mår dåligt är någonting som ingen av oss behöver skämmas för heller, men det är ganska svårt att tala om det. Inte för att någon av oss skäms, men för att andra människor ofta tycker att det är genant att fråga eftersom det är väldigt personligt. Min närmaste familj är vana, i och med min ohälsa, så de har faktiskt varit väldigt stöttande när Mary mått dåligt. Det älskar jag dem för.
Jag är ganska duktig på att vända och vrida på saker, jag har annorlunda tankegångar än andra vilket verkligen visade sig i högstadiet och gymnasiet. Jag tar ingenting för givet. Jag har dessutom alltid haft en samtalskontakt sedan jag var 16-17 år och där har jag lärt mig mycket samtidigt som jag fått bolla tankar och kommit till insikter. Ändå tycks det alltid finnas nya insikter att finna... Ingen är någonsin fullärd, men jag tycker mig ha kommit en bit på vägen.
När jag ligger i rännstenen så har jag inte alls varit insiktsfull. Jag har tvärt emot varit svår att nå och haft mina egna sanningar som bara fått mig att må dåligt. Ändå lyckas jag ibland öppna ögonen och titta på stjärnorna. Jag har satt min tro på att inget är för evigt, på att acceptera det som inte går att förändra och tänker på något som min pappa brukar säga; "Den som lever får se". För så är det, om jag vill dö nu så kan jag dö ifrån en vacker framtid. Det är också väldigt viktigt för mig att sätta saker i perspektiv, så att det inte kryper under huden på mig. Har jag lite avstånd till vad som händer så hittar jag lättare ett sätt att tackla problemet.
Och tack tack, tusen tack! Fina ord! Hoppas att jag kunnat svara på dina frågor på bästa sätt. Men en sak kan jag säga, och det är att du aldrig kommer komma ifrån dömandet när det gäller dig och din flickvän. Är du lycklig med henne tycker jag att du ska göra som du vill göra, om det är att ta henne i hand eller ge henne en kyss på stan... om folk har en åsikt så får de väl ha det, det är deras problem. Däremot förstår jag att det är svårare när det gäller sin släkt eftersom deras åsikter kan vara svårare att ta... Men störst av allt är ändå kärleken.
Sista chansen i frågestunden!
Vid midnatt avslutar jag frågestunden och imorgon postar jag svaren!
Frågestund, som det så fint heter.
Bloggsvar igen.
Frågor om vad jag gjort på armarna, samt frågor som är vinklade till det negativa som frågan "Varför tycker du så synd om dig själv?"
Idioti.
Våga fråga innan du dömer.
Jag har en frågelåda i bloggen där det ibland ramlar in frågor och så vidare - ändå tänkte jag ha en frågestund här i bloggen, i detta inlägg, mest på grund av att jag åter och åter igen blir omnämnd (uthängd) på http://luppbrittaaset.blogspot.com/
Det verkar som att bloggerskan och hennes "fans" har många förutfattade meningar om mig så jag tänkte räta ut den skeva bild av mig som hon skapat. Sluta skriva utropstecken och ge mig lite frågetecken! Jag kaxar inte upp mig på något sätt, jag ska bara ge raka svar till de som vågar fråga om de saker som står skrivna om mig i J's elaka blogg.
Jag är säker på att bloggerskan kommer se det här och eventuellt lägga ut någon kommentar, länk eller bild på sin blogg (trots att hon påstår att hon inte läser min blogg), tack för alla mina nya läsare, J. Det handlar inte om att jag skulle vara en attention whore, utan det handlar om att jag vill bli läst - jag antar att du som min fellow bloggare också vill ha läsare. Varsågod.
Frågor och svar 3, del 2!
Som du säger, jag är ju den jag är oavsett diagnos. Det enda jag är intresserad av i diagnosväg när det kommer till mig själv är att det ska bli rätt diagnos och därmed rätt vård så att jag kan börja må bättre och bättre.
den 15 oktober:
Puss söt!
Frågor och svar 3, del 1!
Jag har det hyfsat. Jag tror att jag blir galen ibland, och ibland tror jag att världen blir galen, men det är ändå rätt bra i skrivande stund.
Jag är fruktansvärt förtjust i maskrosor. De växer överallt, ogräs kallar man ju dem, men jag tycker att de är strålande vackra. Jag verkar likt en maskros växa i alla förhållanden, goda som dåliga. Och likt en maskros är min uthållighet inte så lång, jag har dött flera gånger känns det som men det finns alltid ett frö kvar som gör att jag växer igen.
Kvalitén beror helt på var man köper dem. Jag tycker att Lindex kläder håller rätt bra. De kläder jag hittat på Kappahls barnavdelning håller för allt, förmodligen för att det är meningen att aktiva barn ska ha dem!
Jag har bränt mig i ett (eller några...) återfall kring den tiden då jag blev inlagd sist. Inget att bry sig om, det är i det förflutna.
Kram på dig Saara!
Bloggsvar 2!
Fyller på med det folk har frågat mig via bloggsvar. Undrar du någonting och vågar fråga (vilket jag insisterar på att du gör) så klickar du på knappen "Fråga mig" under varje inlägg eller ställer frågan i rutan till höger! Jag svarar på dem löpande och lägger sedan upp dem på bloggen.
Vi har ett alldeles speciellt förhållande, Maari och Saari! I gymnasiet började jag använda det smeknamnet på nätet. Så här är historien bakom Saari :)
Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på inom psykvården, speciellt slutenvården. Det är för mycket för att kunna tas upp här. Men vad jag direkt kan säga är att personalen måste bli fler, för att de ska ha tid med sina patienter! Det behövs fler skötare, sjuksköterskor, underläkare, överläkare! Det behövs också mer utbildningar om hur man hanterar patienter med olika problem. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, det kan behöva ett eget blogginlägg.
Två förmiddagar i veckan finns det tillgång till arbetsterapin. Själv har jag varit där ett par gånger, och man kan göra allt från att måla till att sticka till att göra pärlarmband. Det finns dock inte så mycket intresse, eller så mår patienterna för dåligt för att gå. Själv så brukar jag försöka sova på förmiddagarna.
Mina terapeuter och jag har samtal en gång i veckan. På avdelningen är det tänkt att de personer i ens vårdlag ska kolla upp hur man mår dagligen men det kan gå en vecka innan någon som har ansvar över min inläggning frågar hur jag mår.
Mitt smeknamn Saari är en lång historia. Många tror att jag är finsk eller någonting på grund av just det skäl du gav, men så är det inte! Jag kan förklara närmre om du har lust!
Tack så mycket för omtanken. Kram på dig Saara!
Jag minns att jag motiverades mycket av en lokal skrivarsajt för ungdomar, där jag och mina vänner skrev artiklar, noveller och dikter. Där såddes ett för som blommade när jag gick i gymnasiet. Där föddes författardrömmen.
Skriver en kommentar i din blogg om hur du kan kontakta mig!
Jag måste bittert erkänna att jag inte tror att jag kommer att bli frisk och helt fungerande någonsin, men jag tror att jag kanske kommer kunna må lite bättre i alla fall. Men frisk? Nej. Det har hänt för mycket för att det ska vara möjligt.
den 27 maj:
Nej, jag blir inte stressad men det är ju alltid roligt att veta vem man svarar till! Och när frågorna är personliga, eller kritiska, då tycker jag att det är jobbigt om personen är anonym. Jag känner att om jag ska vara ärlig i en svår fråga, så ska personen som ställde den också vara ärliga.
Alla på mitt boende har individuella dagar, det finns inget schema som gäller alla. Däremot har vi husmöte och en målningsgrupp en gång i veckan, samt en gemensam middag i veckan. Vi bor 7 starka kvinnor här.
Jag har många favoritlåtar, men min absoluta favorit är Malin Frimodig - Song for Sara. Inte bara för att den är skriven för mig, utan för att den har en vacker melodi, utsökta detaljer och en dynamik som tillsammans är förtrollande.
Jag skulle vilja ha ett idealfritt samhälle, men det vore en utopi och det kommer vi aldrig uppnå. Jag tycker att varje människa ska hitta sin egen stil, sin egen trivselvikt och sin alldeles egna personlighet. Ideal blir krav som är onödigt, för ingen kommer någonsin känna att hon eller han nått idealet. Det är en evig strävan, och istället för att sträva efter den perfektionen tycker jag att man ska känna att man är bra som man är. När det kommer till kritan så uppnår man egentligen ingenting än massa stress över att jaga ett ideal. Ingen annan kan säga åt dig hur du ska se ut, det ska du bestämma alldeles på egen hand. Ändå lever jag inte efter min egen filosofi, för det är otroligt svårt. Men ur vissa aspekter har jag i alla fall accepterat vissa saker i mitt utseende, sådant som jag inte kan ändra på.
Jag har varit både lycklig och olycklig men nej, jag känner mig inte lycklig just nu. Jag känner mig inte heller olycklig.
Alla bloggar som jag länkat från min blogg läser jag oftast dagligen, plus några till. Av "storbloggarna" gillar jag Foki bäst.
Bloggsvar!
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits...
Jag ÄLSKAR VNV Nation! :D Kram på dig!
Om du vill kommentera det jag skrivit och bilderna så finns det en länk där det står "Kommentera" längst ner i varje inlägg.
Kram! :)
