Jag pratade med min fellow bipolära sambo om det här med hypomani. Hur vet man om man är riktigt glad, eller om man håller på att bli speedad? Det är så jobbigt att behöva stanna upp och tänka "Går jag över gränsen nu?" så fort man mår bra. För jag mår bra! Min läkare sa att man kan börja prata om (hypo)mani när man varit väldigt väldigt uppåt så länge att det börjar slita på en.

 

Men nej, den här gången är jag nog bara glad. Det är inte långt till skratten, men tyvärr måste jag ju se upp. Så ser mitt liv ut och kommer fortsätta att se ut tills jag dör antar jag. Det är lite drygt.

 

Fast just nu orkar jag inte vara bitter, jag njuter av att leva och må väl!

 

 

 

Idag har jag träffat min läkare. Jag tog självklart upp kräkfobin som han faktiskt delar med mig och han skrev ut en medicin som är mot illamående, så att jag inte låter bli att äta och börjar må sämre.

Den stora frågan från min sida var, har jag någonsin haft borderline personlighetsstörning? Nej. En människa kan passa in på många olika diagnoser, men han förklarade att om man har Alzheimers och därmed passar in under kategorin schizofreni så "trumfar" ändå Alzheimers en eventuell schizofrenidiagnos. På så vis "trumfar" min schizoaffektivitet diagnosen BPS. Enligt honom har jag aldrig haft BPS, utan förklaringar till varför jag passat in på kriterierna för personlighetsstörningen är min korrekta diagnos, som hållts i skymundan.

Jag känner mig väldigt positiv till framtiden, nu är jag redo att börja arbeta. Jag längtar så mycket efter min älskade sambo, hon kommer hem imorgon och då kan vi fortsätta bygga på vår vardag. Jag tror att vi fixar att få det här med mat och sömn att klaffa, vi jobbar båda hårt med oss själva tillsammans med psykiatrin och nu erbjuds hjälp som jag tror kommer betyda mycket.

Med andra ord har jag börjat acceptera min diagnos, men samtidigt har jag svårt att skilja sjukt från spirituellt och det är väl mycket där som jag faller...

Idag blev jag friskförklarad från borderline personlighetsstörning.

Min läkare har, så länge jag haft honom, misstänkt att borderline inte varit en korrekt diagnos för mig. Det har jag inte vetat om... Men vi diskuterade det idag. Jag stämmer in på många kriterier, men många av dem går också in i min bipolära schizoaffektivitet.

Jag blev generad. Han har en viss förkärlek för besvärliga borderline-personer, men han sa att han tyckte att jag var mer mogen och eftertänksam än många andra. En tjej som kommer in med ångest, humörsvängningar och självskador blir automatiskt en borderlinebrud, ingen såg under mitt skal.

Men nu känns det som om någonting tungt har lyfts från mina axlar. Eller nej, från mina journaler! Jag är likadan, samma person men med mer erfarenhet, större mognad och lite mer självinsikt och är inte personlighetsstörd.

Min mamma sa att det hon läst om borderline passar in mycket bra på mig, och det är sant. Under de mest kaotiska åren så var jag väldigt självdestruktiv och omogen, med borderline på papper fick jag en personlighet även om den var störd. Jag tycker att vården behandlat mig på ett sätt som gjort att borderlinesymptomen blivit värre.

Som de säger i Girl, Interrupted - borderline är alla. Läs kriterierna och känn igen er.

Det dumma, mest idiotiska med detta med schizoaffektiviteten är att jag behandlas bättre av vården. Varför behandlar vården borderlinepersoner på det sätt som de gör? Jag blev inte tagen på allvar, mina sår blev tagna på allvar. Jag blev behandlad som att jag var en missbrukare för att det är vanligt att borderlinepersoner missbrukar. Om de lyssnade på mina värderingar, mina tankar, känslor... Det gör de nu men inte då, i alla fall inte på samma sätt.

Jag är trött efter en lång dag, så nu ska jag ta det lugnt ett tag och ladda för Idol ikväll. Postar förresten min intervju här sen.

I tisdags, efter min terapi, hade jag en stund över i stan när jag väntade in rätt buss som gick till Mary. Jag passade på att gå på biblioteket som jag inte besökt på länge. Någonting var fel, eller var det rätt? Jag kryssade mellan bokhyllorna och när jag var framme vid psykiatriböckerna lät jag fingrarna glida över böckerna. Det var inte slumpvis som jag drog ut bok efter bok att bläddra i.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av psykologi och psykiatri, men den här gången checkade jag ut några böcker för att snarare förstå mig på mig själv än andra.

Jag vet inte varför jag är så försiktig, varför jag sitter och tittar på dem för att sedan plocka upp dem och sedan lägga tillbaka dem lika snabbt. Den enda av böckerna som jag börjat läsa på riktigt är "En orolig själ".

Det gör nästan ont att läsa. Det är spännande på ett slags smärtsamt sätt. Det är som en blandning av en fackbok och en självbiografi, varken eller. Författaren beskriver hur hon insjuknade och sin ambivalens kring medicinering av litium, beskriver enskilda händelser men skriver mest på ett sorts övergripande sätt - som att hon både vill och inte vill berätta.

Skammen för vad hon gjort när hon varit manisk, psykotisk, vansinnig och skulden som följer med depressionen efteråt. Hur hon, som är en välanpassad och kultiverad kvinna, har varit riktigt våldsam och agerat i galenskap.


Jag känner så väl igen mig i hennes tankar kring allt detta, jag känner skammen brinna bakom mina slutna ögon när jag själv får återblickar i saker jag gjort i affekt. Jag är ju inte sådan! Samtidigt så känner jag motvilja för att bli medicinerad - jag känner mig själv som en eldig, verbal och ganska produktiv person, varvat med depressiva tankar, trötthet och funderingar kring existentiella frågor.

Jag känner helt enkelt inte igen mig själv när jag står på högre mediciner, jag har inte tagit reda på vem jag är. Är det såhär att vara normal och anpassad? De säger att min personlighet utan mediciner är ett sjukdomstillstånd med diverse symptom, men så har jag egentligen aldrig sett det. Jag har sett det som min personlighet, det är bland annat därför jag slutat ta medicinerna vid ett flertal tillfällen. Biverkningarna är också en bidragande faktor, men jag känner mig alltför utslätat och har inte samma intensitet när jag tagit emot medicinering.

Detta gör det såklart väldigt svårt att tillfriskna. Vad innebär det? Vad jag i alla fall börjar komma fram till är att jag faktiskt kanske är sjuk i både borderline personlighetsstörning och är bipolärt schizoaffektiv. Den senare diagnosen har jag haft svårare att ta till mig, personlighetsstörningen var mer som en förklaring till min spretiga personlighet medan schizoaffektiviteten snarare bara gör mig förvirrad.

Kanske vågar jag senare också öppna "Psykoser" av Johan Cullberg och sedan "Mänskliga gränsområden" som är skriven av flera läkare. Kanske blir jag bara mer förvirrad, eller är det dags för mig att sluta streta emot och istället lära mig leva i den här verkligheten, lära mig leva med min sjukdom.

När jag fick diagnoserna GAD, senare borderline och slutligen bipolär II så kände jag direkt att "aha, nu förstår jag". Jag förstod varför jag var som jag var, jag kunde applicera diagnoserna på mig själv och känna att de stämde översens med mina symptom.

Därför hade jag en flik under headern som hetter "Diagnoser", där jag beskrev dem utifrån mitt perspektiv.

Nu har jag tagit bort den delen. Det finns fortfarande en kategori angående mina diagnoser, men min nuvarande diagnos, bipolärt schizoaffektivt syndrom, är svårare för mig att förstå och därför varken kan eller vill jag skriva en text om det. Jag har läst på wikipedia (eftersom det knappt finns någon annan information om sjukdomen), men det är svårt för mig att applicera den informationen på mitt liv. Jag har helt enkelt inte koll på om diagnosen verkligen stämmer och vad som är mina symptom. Det är en tung diagnos och jag känner mig inte lättad utan bara förvirrad.

Så tills vidare har jag inget att säga.

 

Föddes jag med borderline personlighetsstörning? Har jag alltid varit personlighetsstörd eller har det växt fram under åren? Vad var det som gjorde att jag gjorde mig själv sjuk?

 

Borderline är en förlängning av min personlighet, den sjuka delen i min person. En del som man inte kan skära bort likt en cancersvulst, det är en abnormitet i min person. En missbildning som vuxit med mig. Den faller likt en skugga bakom mig och följer med var jag än går. I sagorna tappade Peter Pan sin skugga, det skulle jag också vilja göra men i den verkliga världen finns inte en sådan lyx. Vi är fast med våra skuggor, det är ett faktum att man inte kan bli av med sin skugga. Jag är fast med borderline.

 

Min missbildade skugga bär med sig snabba växlingar i humöret, ambivalens, obegriplig ångest och en osäkerhet i relationer till andra människor och en osäkerhet i jaget. Vem är jag? Jag är svart. Nej, å andra sidan är jag vit. Jag växlar mellan att vara svart eller vit. Nej förresten, jag är båda samtidigt. Svart och vit men sällan grå, tycks det vara. Min skugga har ett onämnbart kaos och primitiva känslor som sällan sätts i dagsljus. De vilar ju i min skugga. Jag är lidande för att min skugga är lidande. Jag är delad i två, ibland tre eller sju. Jag betraktar helheten från avstånd, att vara hel och en enda person är som en saga för barn. Att tro på den men ibland säga ”Jag är för stor för att fortfarande tro på tomten”, och sedan i hemlighet önska att tomten faktiskt fanns. Att ett enat jag faktiskt skulle finnas.

 

För det är jag och min skugga. Alltid jag och min skugga.

 

Kanske vill jag också skylla allting på min skugga, allting som gått fel. Dumma saker jag inser att jag har gjort, men framför allt alla saker som jag borde gjort men inte orkat. Var är mitt liv? Borderline tog det. Förut ville jag bara umgås med min skugga, jag var inte intresserad av ett liv värt att leva. Nu törstar jag efter ett liv fyllt av, just det, liv, Jag jagar det men orkar inte hinna ifatt. Jag ändrar ständigt riktning, det är det som är det värsta med min skuggas inflytande på mig. Jag börjar kämpa upp, men kan rasera det på en sekund. Då måste jag börja om, och ju mer jag byggt upp desto mer ont kommer jag ha efter att ha störtat ner på botten.

 

Borderline är en stor osäkerhet. Alltid en gränslinje mellan ett och två. Alltid val, alltid ambivalens. Alltid otrygghet.

 

Jag kan bli frisk.. 75% av de med BPS tillfrisknar helt och jag skulle kunna skålla hela min kropp, kapa av ett ben, till och med dö för att vara en utav av dem. Men just det, det är just det jag INTE ska göra. Man blir inte helt av att trasa sönder sig själv. Det kan rädda liv för stunden, men inte bygga ett friskt liv.

 

Val, kval, ekande själskval. Alltid dessa frågor. Är jag frisk eller är jag sjuk? Jag famlar efter mina andetag, fångar ett och ser världen klart för en stund. Min omgivning är helt, på vissa ställen limmade och omplåstrade. Jag har så mycket nu. Allt detta liv som bara väntar på mig! Alla vänners leenden, all kunskap som väntar på att jag ska komma och fånga den, alla toner som väntar på att få ljuda från min strupe. Jag och endast jag kan ta steget ut och börja leva mitt liv.

 

Det fnns så många hinder. Men vad väntar jag på? De försvinner inte förrän jag tar mig över dem. Men långvarid beslutsamhet finns inte i mitt system och jag har inte verktygen, min skugga lämnar mig inte och den är tung, så tung.

 

Själskval, förvirring, skuggor. Borderline gör svårighetsgraden så hög, men jag försöker minnas att det inte sätter upp hindret omöjligt.