Sömnigheten börjar rota sig i mig. Jag vill bara att det ska bli imorgon så att jag kan hämta ut Marys paket, åka till min pyskolog (medvetet felstavat) och sedan hälsa på henne. Det är trist att det blir ett firande på avdelningen, men vi har hela livet på oss att fira varandra. Hon måste bara må bättre först, vilket jag vet att hon kommer göra, bara inte när.

 

Det är så mycket lidande bara.

 

När jag skriver så kommer jag till insikter. Det är därför jag skriver, både i min egna dagbok men också här i bloggen. Oftast visar jag en väldigt ljus sida, den sidan jag vill nära och låta växa, men jag vet inte vad jag ska göra av ångesten och mina tankar och tankespöken.

 

När jag säger att jag mår bra så ljuger jag inte. Jag mår bättre än jag gjorde för några år sedan, det är en ofantlig skillnad. Men jag kan må bättre, jag sopar skiten under mattan och så kommer den ikapp mig ibland. Det är bara mellan mig och mig själv, kanske mellan mig och mina nära också. Jag vill inte ge dessa tankar och känslor tillåtelse att finnas i mitt nu, i vad jag skriver när jag berättar om min dag. Jag vill helst inte erkänna att jag tar vid-behovsmedicin och sådant. Det är egentligen ointressant... kan man ju tycka. Å andra sidan är det kanske sådant människor vill läsa om, men jag är inte sån. Min medicinlista är för lång men jag måste inte berätta om den för alla. Den är till för att jag inte ska bli sämre helt enkelt.

 

Men ska vi tala mediciner så tänker jag be min läkare ta bort Risperdalen, för den ger mig sömnstörningar som gör att jag måste äta mer medicin. Den sattes in när jag var akut psykotisk och jag är inte där nu. Så verkligen inte där. Jag har börjat kunna prata om mina röster på ett annat sätt, även om jag står kluven till dem.

 

Jag vill verkligen börja föreläsa, jag arbetar på riktlinjer med rum för frågor eftersom jag vet vad jag vill säga men kanske inte vad alla vill höra. Och jag kan inte ge dem allt vad de vill höra, jag är bara en människa som vem som helst. Med en lång medicinlista.och lång historia trots att jag bara är 26 år.

 

Jag tänker på klassåterträffen... Jobb, barn, bil, hus. Min vardag ser annorlunda ut. André frågade idag vad mina planer var och framför allt är det att gå klart mina grupper på EBC och sedan kanske söka praktik eller skola. Jag har framtidsplaner men de är rätt suddiga just nu. Allt jag vet är ett de är där och att jag vill dit, att jag kommer dit. Jag har aldrig trott på mig själv på samma sätt som jag gör nu. Jag trodde att jag skulle vara helt värdelös, men här sitter jag med Puffen under mina fötter, katter omkring mig och en ring runt mitt finger som är det fysiska beviset på att jag hittat den person som jag just nu vill leva resten av mitt liv med. Det är stort i mina mått mätta. Folk kan få ha hur mycket jobb eller hobbys som helst, jag vet vem jag är. Så länge jag umgås med andra människor som också vet vilka de är så spelar det ingen roll att jag inte har ett flashigt arbete. Livet är mer än arbete, volvo och vovve.

 

Så är det.