Jag sitter i bilen och mamma och jag lyssnar på radio. Robin Stjernbergs låt You spelas och jag lyssnar. Jag känner. Jag tänker. Malin, min älskade Malin. Din röst, dag som natt, våra samtal, allt.

 

 

 

Malin, du ville alltid mitt bästa och du ville att jag skulle leva och må, du ville att jag skulle nå mina drömmar, du var ett enormt stöd för mig, det största i mina mörkaste tider. Om du kunde se mig nu... jag önskar att du kunde se mina framgångar, min strävan efter ett bättre liv, ett friskare och ett liv fyllt med just liv. Jag vill att du ska se att jag har mitt hem, jag är så glad att du hann välsigna mitt och Marys förhållande för Mary, det var du som hållit mig skadefri när jag inte haft respekt för mig själv. Mary, det är du som är min dröm.

 

 

 

 

Malin, jag accepterar inte att du är död. Men varje dag tackar jag för alla som finns i mitt liv, som gör mig tryggare. Mary, himlen har ramlat ner alldeles för många gånger för oss båda men jag känner så starkt för dig att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till, det är så vackert och så intensivt. Stanna hos mig.

 

Mamma, pappa, tack för att ni tar emot mig när jag faller.

 

Och jag satt där i bilen och grät. Jag som aldrig gråter. Jag är fast bestämt om att fortsätta jaga drömmarna, om inte för mig själv så gör jag det med stöd av Malin i himmelriket, med Mary i min famn och mina föräldrars kärlek.

 

Att säga tack känns alldeles för lite.

 

Jag älskar er.