Skam-brevet kom idag. Det där som jag borde ta tag i eftersom resterna från det förstör delar av mitt liv.

 

Sist jag var där fick jag med mig en bunt skattningar att fylla i, och jag fyllde i dem men gick aldrig tillbaka. Jag vet inte varför, antagligen för att jag var rädd. Det är skam och synd. Så skamfyllt för mig. Och nu kom brevet med en kallelse trots att jag aldrig lämnade in skattningarna... hur ska jag någonstin kunna yttra några ord kring detta?

 

En sak kändes trygg när jag var på besök där i höst. Det fanns "gästböcker" i vänterummet och jag kunde läsa andras nedklottrade känslor och tankar, de liknde mina. Jag känner någonting som blir helt naturligt verkar det som, det fanns så många andra rädda personer, skamfyllda personer, men också hopp och peppning.

 

Släck ljusen, jag är trött nu. Behöver vila.