Jag hann hålla min ögon stängda i några minuter. Jag fick ändå en del gjort idag med boendestödet trots allt och mamma hjälpte mig med inköp och kramar.

 

Vad skulle man ta sig till om det inte fanns så fina och hjälpsamma människor i världen?

 

Nu har jag kört mig till botten. Jag är utslut. Ändå orkar jag lite till, för när man tror att man verkligen inte kan ta mer jobbigheter så dumpar livet ytterligare skit på en. Man orkar för att man måste. Jag orkar för att jag måste.

 

Imorgon har jag musikterapi, bäst att vässa klorna. Sjunga kommer jag inte göra med min förkylningsspräckta röst, men dra några ackord eller använda något percussion-instrument kan jag göra.

 

Imorgon blir det myskväll med Mary och jag längtar efter min babydoll. God mat (= inte sjukhusmat), Postkodmiljonären, Let's Dance och en oanständigt tidig kväll, låter det inte underbart?

 

Nu ska jag blunda en stund igen.