Mary har varit här på eftermiddagspermis och vi har pysslat lite, sett lite Big Bang Theory och pratat massor. Vi kan sitta och bara hålla om varandra länge, jag försökte tillgodogöra mig allt mys som jag missat. Jag vill ju bara ha henne nära, så nära som det bara går.

 

Jag hatar söndagar, men den här kan bli rätt okej när jag ser förbi resten av kvällen och blickar mot morgondagen. Jag ska hämta mina nya glasögon (tack mamma och pappa) imorgon och se om Telia-butiken kan hjälpa mig med min mobil. Mary kommer hem igen och det blir gos. Vi har gjort ett eget schema som avdelningsläkarna helt enkelt får acceptera, för jag kräver att testa med permissioner innan det blir tal om någon utskrivning. Jag känner mig så ensam, jag tvingas erkänna att jag behöver henne med mig, men jag behöver henne som friskare, lite mer stabil. Därför har vi fyllt schemat med permissioner för att vi ska vänja oss. Skrivs hon ut väntar en jojo-effekt och jag är så outsägligt trött på att åka in till akutpsyk jämt. Då är det bättre att hon har en säng på avdelningen ifall det skulle bli svårt.

 

Jag saknar verkligen Malin i dessa stunder. Hon fanns alltid där. Jag pratar med henne i smyg, pratar med bilderna vi har på vårt Malin-bord. Jag undrar om hon kan se mig nu. Jag önskar att hon kunde se mig. Men helst vill jag se henne, bara samtala med henne en gång till...

 

Kan du inte ringa från himlen, älskade vän?