Tidigt morgon.
2014-12-21 @ 06:34:58
Jag var så trött igår att jag la mig utan Stilnoct. Jag tänkte att det inte fanns en chans på jorden att jag inte skulle kunna sova. Och nej, jag däckade, men bara för att vakna en timma senare. Jag somnade om och har varvat sömnen med uppvaknanden fram till femtiden då jag steg upp. Och nu sitter jag här.
Kanske behöver jag inte sova så mycket längre. Kanske ska jag satsa på att lägga mig lite senare för att vakna senare. Tanten här börjar göra sig i ordning för sängen halv tio och ligger nedpackad i täcket med flätat hår klockan tio. Om jag la mig elva, eller mellan elva och tolv? För nej, jag behöver nog inte fler timmar än vad jag får. Det gäller bara att vara vaken och sova när de flesta andra gör det.
Men idag, kära vänner, är det lilla julafton. Jag och Mary kommer inte fira julafton tillsammans så vi firar idag med våra fina vänner. Det blir vad det blir, men jag har i alla fall laddat ner Karl-Bertil Jonssons jul eftersom man faktiskt inte kan ha en jul utan den berättelsen, och så hoppas jag att vi kan skråla låtar till gitarrspel och sedan dela ut presenter. Och glöm inte glögg, julmust, candycanes och lussebullar! Dessutom ska de andra ta med sig någonting. Det blir riktigt fint tror jag. Jag ser verkligen fram emot det här.
Det blir en jul i vår egen tappning. Man ska ju fira med de människor man tycker om.
Jag ska fota och filma och hela baletten så att jag lättare kan ta fram minnena senare.
Nu sitter jag och filar på texter till 12:e septemberrörelsens hemsida. Den kommer uppdateras och fyllas med lättillgänglig information, bli ett sorts virtuellt bibliotek för oss som vill jobba för en bättre psykiatri. Vill du hjälpa till? Vi söker medlemmar som kan bli bloggare. hojta om du är intresserad.
Julledigheten hägrar, jag ska vara i Nordmaling i en vecka med min familj inlusive min bror som är på besök från djupaste småland. Vi ska jamma, ta det lugnt och jag tror att det blir en riktigt god jul. Sedan blir det smällkaramellparty på nyår hos oss med ungefär samma kick-ass människor som alltid. Det ska bli fint att fira in det nya året med dem.
En kompis frågade Mary hur det var med mig. Mary sa att hon aldrig sett mig må så bra.
Och det känns så bra.
För dig som inte slutat bry dig.
2014-12-14 @ 16:11:00
Min Maria, lika älskad och saknad, in i oändligheten.
Igår läste jag en saga som finns på Till Daniel. Jag tänkte ta mig friheten att citera den, men först påminna att texten tillhör Walentine Andersson.
"En liten saga till er från mig.
om Idol istället, och skrev om hur mycket de älskade sina vänner.
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.
Om någon/Några tar åt sig så bjuder jag på det…
Det var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.
Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.
En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på
Facebook
Den arge mannen blev alldeles paff, men fortsatte ändå att bråka med sjukhuset ett tag tills det inte gick att bråka mer.
Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.
I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.
Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom, men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat."
Jag blev väldigt berörd av den här, ska vi kalla den, sagan? För den berättar om någonting som inte stämmer, någonting som vi faktiskt kan göra skillnad på.
När någon går bort så finns det mycket sorg. Den försvinner aldrig utan byter bara form eftersom tiden går. Så mycket sorg, så många som borde vara här, så mycket lidande. Jag står inte ut!
När denna saga begav sig, från 12:e september 2012 då Daniel dog, så var varenda en engagerad. Alla tog farväl på sina sätt och Walentine började en resa som han fått göra alldeles själv, att anmäla vården för felbehandling. Daniel skulle varit med oss idag om vården inte gjort bort sig så fruktansvärt. MEN, det är inte poängen med det här blogginlägget.
Poängen är att Daniel dog och att människor fortsätter att dö. Jag har vänner som tagit sitt liv, vänner som tagit oavsiktliga överdoser. Det hände då, händer nu och kommer fortsätta att hända.
12:e septemberrörelsen arbetar aktivt för att förhindra att det ska bli så fel i framtida fall som vi kommer möta. 12:e septemberrörelsen arbetar för att hjälpa de som upplevt det värsta och behöver stöd för att gå igenom en process i att anmäla vården.
När nyheten är färsk så sänder alla sin kärlek på sociala medier. Men sen då? Om du som jag är arg och inte kommer sluta att vara arg, om du bryr dig när nyheten om ett självmord slår dig och bryr dig flera år efteråt så stödjd då oss som valt att arbeta mot detta. Vi arbetar för någonting som många inte orkar ta itu med för att man blir så ensam och kall när man är anhörig till någon som valt bort livet för att det var för svårt att leva.
Vi glömmer inte. Vi fortsätter kampen för alla och inte bara Daniel. Du kan göra skillnad genom att underlätta vårt arbete i 12:e septemberrörelsen om du som vi fortfarande bryr dig. Som att lösa in ett medlemskap eller köpa ett armband, sprida information om vår förening och delta i vårt forum och följa vår blogg.
Självmord kan vara skamfyllt. Det är ingenting man pratar om över en kopp kaffe. Därför kanske det känns svårt att ens se på en förening som vår, men vi vill tvätta bort skammen. Vi måste prata om självmord och allt du behöver göra är att dela vår facebooksida så att vi når ut till fler. Vi vill att fler ska våga prata om den största dödsorsaken hos unga män i Sverige, nämligen självmord. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa eftersom en av fyra ungdomar mår dåligt psykiskt. För att vi alla blir berörda av den psykiska ohälsan som breder ut sig över landet och skördar liv. Var femte timma dör någon i självmord här i Sverige.
Jag kan slå vad om hur mycket pengar som helst att du som läser detta på något sätt blivit berörd av självmord någon gång. Du kanske inte har en vän som gått bort på det viset, men din vän kanske har en släkting som tog sitt liv. Eller så bor du i ett litet samhälle och någon väljer att avsluta sitt liv. Du har hört talas om någon som begått suicid. En TV-profil eller annan kändis kanske dör i självmord. Det spelar ingen roll, det här berör oss alla.
Så var med och stödj oss som arbetar mot denna epidemi. Stöd 12:e septemberrörelsen och hedra våra änglar samtidigt som du aktivt stödjer arbetet mot suicid och hjälp för de som förlorat någon på grund av psykiatrins brister. Vi vill arbeta med psykiatrin och har en nollvision vad gäller suicid. Är det inte värt 200kr som medlemskapet kostar, en delning av detta på facebook eller kanske köpa ett fint armband som du kan bära som bevis på att du gjort någonting bra?
Gå in på http://www.12september.se/ för mer information om vilka vi är och hur du kan hjälpa. Jag utmanar alla mina medbloggare att skriva en rad om detta blogginlägg och länka till inlägget jag nu skrivit. Jag utmanar alla som läser på facebook att dela detta.
Om du fortfarande bryr dig om att människor lider och dör av någonting som vi alla är en del av.
Dessutom vill jag göra en deal med dig som bloggar. Omblogga detta inlägg precis som du vill och skriv i kommentarsfältet nedan, så kommer jag göra en "shout out" i min blogg till veckan. Jag kommer länka dig och din blogg så att du får fler besökare.
Du som delar på facebook eller instagram får gärna meddela 12:e septemberrörelsen på facebook, så kommer du få ett officiellt tack i vårt facebookflöde!
Till Daniel - Musikhjälpen.
2014-12-13 @ 17:04:53
Visst vet du att det ligger en bössa ute som Walentine, skaparen av sajten Till Daniel, lagt upp? Till Daniel är grundstenen för 12:e septemberrörelsen och jag tycker att du ska gå in på http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/till-daniel/ och lägga en slant i hans bössa. Daniel sitter nog i sin himmel och ser ner på oss med värme, ett engagemang mot att stoppa spridningen av hiv. För Daniel och för oss alla, avvara en slant. Minsta beloppet är 25kr, själv har jag skänkt 50kr. Vi hjälps åt!
Pysseldag!
2014-12-10 @ 22:17:09
Nätet har legat nere hela dagen, men det gör ingenting. På förmiddagen åkte jag in till stan och köpte pysselsaker och annat hemligt, mötte upp Patrice och åkte sedan hemåt för intensivt pysslade. Och visst blev det så! Jag har tilverkat presenter samt slagit in en del som redan är färdiga, det är jättekul. Jag har en lista som jag checkar av och känner mig organiserad.
Det är pyssel på hög nivår när vi faktiskt SYR ihop paketen som nu hamnat under granen.
Vi prövade lite glöggsorter medan vi pysslade, lyssnade på musik och arbetat med att vara kreativa hela eftermiddagen. Sedan gjorde vi middag, åt den och spelade lite gitarr. Sedan var Patrice tvungen att åka.
Imorgon kommer fina Emma förbi, och på fredag så kommer the one and only Petra! Samtidigt ska jag och Mary förbereda en presentation för 12:e septemberrörelsen. Jag gillar det här med aktivitet och annat kul.
Grattis till min Alex som nu är färdigutbildad undersköterska, du har gjort dig förtjänt av det! Grymt jobbat!
Nu är jag trött och min rygg är sur på mig för att jag suttit på en trästol halva dagen. Det blir skönt att krypa i säng nu.
Vi är på gång...!
2014-12-02 @ 16:20:00
På morgonen ringde jag mamma så snart jag vaknat för att höra hur det var med henne och pappa. Två gånger konstaterade hon att "du är vaken såhär tidigt" - jag kunde sova hur länge som helst förr på grund av all medicinering och var jämt trött. Så var det under så många års tid, men nu i höst har jag börjat vakna mellan 07-08 ungefär och känt mig utvilad. Det känns som ett riktigt mirakel, jag kan faktiskt inte komma på vad det är som gett mig en sundare dygnsrytm, en dygnsrytm som jag vill ha.
Jag har sysslat med lite jobb för 12:e septemberrörelsen under förmiddagen. Jag har skrivit några blogginlägg, för nu tar vi nya tag och kommer inom kort lansera en aktiv blogg och även ett aktivt internetforum. Jag kommer naturligtvis påminna om det här i min egna blogg.
Jag har ringt politikern vi träffade under Psykeveckan och bjöd honom till vår träff måndagen den 15:e december på Kärnhuset 18.30, han kommer ta med sig några kollegor så jag tycker verkligen att ni ska försöka dyka upp på den träffen! Dessutom blir det antagligen glesare med träffar framöver, så passa på nu.
Egentligen skulle jag och Mary träffa Emma i eftermiddag men Mary har inte sovit i natt och jag har äckligt ont i ryggen. Satsar istället på morgondagen, då föreningen Tilia har sin första Umeå-träff. Det ska bli spännande och kul! Jag har valt vilken gitarr jag ska ta med mig, det är Spanjorskan som får följa med och jag ska spela några låtar. Det blir nog bra.
Det är mycket pyssel nu. Tissel och tassel. Julklappar och roligheter. Jag tänkte spendera kvällen med att slå in de redan färdiga presenterna och klura på hur mina andra presenter ska se ut. Idag skickade vi också iväg ett brev till en mycket speciell person och hoppas att hen blir glad.
Morgon blev till dag som blev till kväll. Nu har jag hunnit med att duscha också och ska vårda håret ordentligt nu.
En lugn kväll väntar. Jag känner mig ganska tillfreds med livet, om man räknar bort ryggvärken som hotar att ta död på mig.
Vlog: Filmar du?
2014-11-11 @ 11:31:00
Igår var vi fyra starka som kom på 12:e septemberrörelsens träff. För er som missade det så kommer vi ha en träff i december, jag återkommer om det senare.
Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och det var en skön stämning. Maria fick vara med oss, hon är så älskad och saknad att det inte är klokt. TIden går, smärtan består... Nu tycker jag verkligen att människor ska sluta välja döden framför livet, alla känner på ett eller annat sätt någon som tagit sitt liv och det är ett stort folkhälsoproblem. Det ska inte behöva gå så långt.
Vi satt i ungefär 2 timmar innan jag kände att jag var helt slut och behövde åka hem. Jag har nog tagit i lite för hårt, faktiskt. Idag ska jag inte göra någonting alls, bara vara och återhämta mig. Jag skulle egentligen åka och ta prover på sjukhuset och tänkte klippa mig på salong, men det kan vänta. Idag är min dag.
12:e septemberrörelsen har träff ikväll!
2014-11-10 @ 16:02:00
Älskar oss!
'
Idag var jag uppe redan klockan 07 och slog på datorn (som behöver ungefär 50 minuter på sig att starta på grund av alla appar och skit), la mig en stund igen men kände mig rastlös. Så vid 08 gick jag upp igen, gjorde mig själv en stor kopp kaffe och satte mig för att skriva till Tilia och betala medlemskap samt betala för armbandet jag köpte av Emma. Innan lunch hade jag ändå fått en hel del gjort via datorn.
Efter lunch kom I-M från boendestödet och jag och Mary gjorde upp en plan. Hon skulle diska och dammsuga, medan jag och boendestödet skulle handla. Jag är lite, ehem, bättre på att handla eller vad man ska säga. Jag impulshandlar väldigt mycket och det brukar bli bra i slutet, i alla fall när det kommer till mat.
Det blev en full dramaten och två kassar fyllda till den bredd att jag knappt kunde gå. På något sätt tog vi oss hem och packade upp allt. Nu behöver vi inte handla innan jul, tror jag.
Mary hade dessutom rengjort badrummet, guldstjärna!
Det har varit en del 12:e september-jobb också, som alltid numera. Vi har insett att vi måste ha lite större koll på beställningar av armband, medlemskap, ekonomi och namn och nummer till andra eldsjälar från olika föreningar som sträckt ut en hand till oss. På så vis är det ganska bekvämt att styrelsens vice ordförande och sekreterare bor under samma tak.
Ikväll har vi träff på Kärnhuset med 12:e septemberrörelsen klockan 18.30. Ja, jag vet att jag tjatar, men jag vill att informationen når ut till så många som möjligt. Vi kommer bjuda på julmust, annars finns det billigt fika som Kärnhuset säljer. Vi har packat ner lite ljuslyktor och ska även ta med fotot på Maria som vi använde vid hennes minnesstund. Jag vet inte, men det känns som att hon är med oss just ikväll och jag vill att fler ska veta vem hon var, och vem hon var för mig.
Det är riktigt skönt med lite medvind!
Psykeveckan: Avslutande dag 7 med Frisk och Fri.
2014-11-09 @ 20:32:46
Idag var det den slutliga finalen på Psykeveckan här i Umeå. Jag och Mary åkte ner på stan, köpte snus och promenerade till Kärnhuset. Vi lyssnade på en föreläsning om att bli utbränd i unga år, sedan bytte vi plats i lokalen och satte oss lite bekvämare med Emma från Tilia. Efter det gick tjejerna från Frisk och Fri upp på scenen och berättade modigt om sina egna upplevelser av att lida av ätstörningar och vägen till tillfrisknad.
Efteråt pratade vi med en tjej som hette Malin och hon var jättetrevlig och fin. Ni vet, ibland kan man ju bara plötsligt gilla någon skarpt. Hon var en sådan person. Hon var dock tvungen att gå ganska snart efter föreläsningen.
Emma, jag och Mary satt kvar en stund och Anna, Matilda och Terese som just föreläst om sina liv kom och pratade med oss. Det var synd att vi inte kunde prata längre, vi hade alla ställen att vara på. De var så kloka, vi berömde deras insatser och jag det kändes så bra att det inte var något snack om siffror eller annat som annars kan trigga andra med ätproblematik. De poängterade också att sjukdomen eller graden av sjukdomen inte satt i vad man vägde. Anna nämnde också att hon fått hjälp via internet, men påpekade att det också fanns ett problem i att vissa bloggar är inriktade på ätstörningar som livsstil. Hon har bra tips på hashtags och bloggar för att peppa upp sig själv mot att leva ett friskare och friare liv. Mary filmade delar av Annas del i föreläsningen som jag kommer att lägga upp här imorgon.
De bara stod där och var friska och fria, helt underbart. Jag hoppas att de börjar sälja sina t-shirts där det står "Här står jag och duger", jag vill ha en sådan!
Rosita på Kärnhuset föreslog att vi från Frisk och Fri, Tilia och 12:e septemberrörelsen skulle kunna träffas med andra ungdomar, eftersom vi alla är relativt unga och kan relatera. Våra föreningar kompletterar varandra så bra tycker jag, en riktigt bra idé. Vi får fortsätta att spåna på det.
Jag och Mary gick till musikstudion för att jag skulle boka en tid och så rockade vi loss lite. Det bor ju faktiskt en liten basist i Mary för den som inte vet. Sedan gick vi till bussen, glada och nöjda med dagen.
Det har varit en omvälvande och fantastisk vecka - men det är bara Psykeveckan som är slut. Föreningslivet går vidare, jag kan inte påminna nog om att 12:e septemberrörelsen har en träff imorgon på Kärnhuset 18.30 och att jag möter intresserade i entren för att guida dem till fikat och källarlokalen som vi har bokat.
Nu ska jag försöka maila iväg foton som jag tagit på de andra föreningarna under veckan som gått. Sedan ska jag SOVA.
Jag sitter här helt lycklig i vår sköna soffa och betraktar Mary som däckat och snarkar, samtidigt spelas vår låt I Choose You på Spotify. Tröttheten tar ut sin rätt. Det är allt för idag, nu ska jag bara njuta till tonerna av Wintergatan nu. Det blir en tidig kväll.
Tack ALLA som deltagit, alla nya vänner jag fått och nya kontakter med olika föreningar. Tillsammans kan vi skapa ett mer tolerant och stöttande samhälle. Kärlek!
Psykeveckan: Fredag (och vlog).
2014-11-07 @ 22:30:00
Idag var en av de mest omvälvande dagarna jag varit med om på väldigt, väldigt länge.
Det blev sovmorgon, vi behövde inte finnas på plats förrän 12. Vi åkte dit tidigare för att hitta eftersom varken Mary eller jag visste var UB 333 låg. Vi åt lunch och peppade varandra, drack kaffe och leta oss till rätt plats för att sätta upp bordet. Under detta inlägg finns ett vlog-inlägg från dagen.
Idag var det intresseföreningarnas dag. Det var en slags föreläsning klockan 13.15 där vi satt som åskådare och lyssnade på andra föreningar. Det var inte tänkt att vi skulle delta, men när det blev dags för paneldebatt så blev jag tillfrågad om jag ville vara med och jag hoppade på tåget. Jag. Hoppade. På. Tåget. Jag tog en stol, satte mig inför alla för att berätta om föreningen och debattera svåra frågor. När vi var klar så fick jag en enorm kram av Mary följt av ett också enorm "DU ÄR SÅ HIMLA BRA!" och det kändes fantastiskt att bidra.
Bara några stunder innan hade Olivia ringt mig och berättat hur imponerad hon var på hur jag tog folk och pratade i grupp. Jag tror att det och Marys otroliga stöd gjorde att jag vågade. Det var en stor chans att visa att 12:e septemberrörelsen finns men också en personlig vinning i allra högsta grad!
I inläggen under detta finns lite dokumentation som Mary filmade.
Helt höga på att vi faktiskt fixat den här veckan med bravur så åkte vi hemåt mot eftermiddagen. Jag har köpt massor av godis och läsk för att fira. Men tröttheten börjar ta ut sin rätt, får jag bara vila en stund så är jag back on track.
Jag ringde helt maniskt till min bror och min mamma, och jag blev nästan lite frustread över att mamma inte var lika exhalterad som jag var. Hon sa att hon dels var tvungen att lugna ner mig men så också att hon inte tycker att det är konstigt alls, att jag har det i mig. Det fick mig att tänka... jag kan ta människor på ett bra sätt.
Den här veckan har varit viktig för föreningen men också för min personliga utveckling. Som jag skrev på facebook, jag har mått bättre de senaste åren men det är först i höst som jag utmanar mig själv och lärde mig att jag faktiskt KAN så länge jag vill. Min självkänsla har jag mer koll på och mitt självförtroende har blivit större. Jag har prövat på så många saker som jag inte vågat nu under hösten och Psykeveckan blev grädden på moset. Jag är visserligen glad att det är över för vår intresseförening nu, att veckan är slut, men jag trodde aldrig att jag skulle orka med såhär mycket och kunna ställa mig framför åskådare i en debatt.
Mary, tack för ditt engagemang och att vi kunnat checka med varandra om vad vi orkar och inte orkar, tagit allting som det kommit och du har varit min klippa under hela veckan. Och tack till styrelsen men framför allt Walle som har varit som min mentor. Tack mamma och pappa som stått ut med mina samtal varje dag och tack alla föreningsmänniskor som hjälp oss och vi hjälpt dem. Det har varit en fantastiskt givande vecka.
12:e septemberrörelsen var faktiskt den enda föreningen som vidrörde ämnet självmord. Det tycker jag var otroligt konstigt. Sedan hade ingen hört talas om oss vilket ju är förståeligt när vi bara funnits sedan januari 2014 och intresset var stor bland de andra föreningarna. Vi etablerar oss mer och mer i Umeå och det känns otroligt fint.
Vilken vecka vi haft, helt sanslöst. Det kommer ta tid att smälta det här och jag kommer fortsätta min resa mot ett friskare liv.. Jag är redo för nästa steg, att stötta andr helhjärtat. Jag har hittat mitt kall.
Nu ska jag ta av mig sminket och sova djupt och förhoppningsvis länge. Dags för återhämtning.
12:e semberrörelsen i paneldebatt på Psykeveckan, Intresseföreningarnas dag!
2014-11-07 @ 18:43:00
12:e semberrörelsen i paneldebatt på Psykeveckan, Intresseföreningarnas dag! Mary filmade mig, och Emma från föreningen Tilia.
Vlog: Sista dagen på psykeveckan för 12:e septemberrörelsen.
2014-11-07 @ 18:09:30
Nu överöser jag dig med vlogginlägg! Det här är en "officiell" vlog som kommer upp på instagram sen, sök 12septemberrorelsen och följ oss!
Psykeckan: Filmsnutt från torsdag.
2014-11-06 @ 20:36:00
Kent - Utan dina andetag (och universitetssorl).
Psykeveckan: Torsdag.
2014-11-06 @ 20:25:18
Jag har börjat vakna vid 08 på morgonen, det är så okaraktäristiskt för mig och brukar vara i sängen fram till 11 egentligen. Jag låg och kramade Mary samtidigt som jag slumrade till och drömde fast jag var vaken. Först hade jag ett samtal med min läkare, sedan ringde jag Walle (jag tog faktiskt upp handen och låtsades som att det var en telefon och sa "hallå, hallå, hallå") och hade samtal med Mary fast hon faktiskt inte sa någonting. Mitt sömnprat är en hel vetenskap känns det som ibland. Det är nästan inte ens kul längre för att jag håller Mary vaken!
Jag kände mig otroligt stressad idag eftersom jag kom till Lindellhallen en stund efter jag egentligen tänkt var där. Det gjorde egentligen inte så mycket, de andra intresseföreningarna hade inte heller kommit dit, men jag vill så gärna ge 12:e septemberrörelsen så mycket "exponering" som möjligt eftersom vi är så nya. Jag fixade bordet och Mary kom dit, som vanligt tog vi en kopp kaffe och det var ganska lungt med folk.
Vid lunch kom Olivia och hon stannade ett tag med oss och klottrade på vår gästbok. Det var kul. Sedan dök Tommy upp också och var generös som han alltid är. Han är en riktigt snäll människa.
Inga armband blev sålda idag och människor som intresserade sig påpekade att vi gjorde ett bra jobb och var viktiga men ville inte bidra med medlemskap eller liknande, vilket var synd. Men jag är nöjd ändå, vi har gjort allt vi kunnat för att representera 12:e septemberrörelsen och vi har gjort ett otroligt bra jobb! Mary och jag är varandras stöttepelare och de andra intresseföreningarna har varit så otroligt snälla mot oss.
Jag skulle egentligen velat gå på en föreläsning idag om en psykiater som är bipolär, men jag kände att jag ville bemanna vårt bord. Saken är ju den att de andra föreningarna redan är mer eller mindre etablerade, medan många säkert sett vår logga men inte riktigt vet vad föreningen handlar om. Jag ville finnas tillhands för de som ville prata.
Idag var jag dessutom trubadur. Jag hade med mig spanjorskan, en av mina gitarrer, och spelade lite och sjöng. Det uppskattades och jag rodnade när jag fick beröm men det var himla kul faktiskt. Vi hade lite allsång när det var dött med folk och jag hade skitkul. Jag blir modigare och modigare vilket är en otrolig känsla.
Jag och autism/asperger-vännen var de sista som plockade ner våra saker och lämnade dem på servicecenter. Nu återstår morgondagen som kommer hållas på UB 333 på universitetet, alltså inte i Lindellhallen. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, det är intresseföreningarnas dag och de ska presentera sig och sedan blir det paneldebatt. Jag har sagt att jag inte känner mig redo att ställa mig och berätta om föreningen för så många människor men Mary och jag kommer att sitta i publiken och bolla frågor och svara så gott vi kan när frågorna som vi jobbar med tas upp. Vi får helt enkelt se hur det blir.
Jag är så fruktansvärt glad att jag träffat så många nya och spännande människor. Jag är också otroligt glad över att jag faktiskt kan det här med att bemöta människor och är ganska öppen med mig själv. Framför allt kan jag numera prata om mig sjukdom, ha sjukdomsinsikt som jag förr saknat helt. Jag har växt otroligt mycket med det här.
Mary sa något otroligt bra idag som jag bara kan skriva under. Hela veckan har handlat om psykisk ohälsa, men det har varit en positiv atmosfär och att det varit stort fokus på tillfrisknad. Det har varit konstruktiv peppning och vi har sett möjligheter och inte svårigheter i att vara drabbad av psykisk ohälsa. För jag är så innerligt trött på att vara sjuk och jag vill ge någonting tillbaka.
Psykeveckan: Onsdag.
2014-11-05 @ 19:46:39
Då var tredje dagen på Psykeveckan över, och det blev en lång dag idag. Från 10 till 16.40 faktiskt - jag hamnade i samtal innan jag skulle plocka undan efter mig och det är så otroligt intressant med människor.
Jämfört med första dagen så kan jag faktiskt ta det ganska lungt och lita på mig själv och min förmåga. Vår förening är purfärsk jämfört med de andra intresseföreningarna (för vi grundades i januari 2014) och det gör folk nyfikna men samtidigt så får vi verkligen kämpa för att synas bland alla andra mer etablerade föreningar. Ingen undgår vår logga för vi kör hårt med att synas men alla vet nog inte vad vi står för riktigt.
Studenter och andra människor kom i vågor idag också, mellan föreläsningarna. Det var trögt de första timmarna, eller så känns det kanske så för att vi börjar landa och våga slappna av emellanåt. Jag känner efter jämt och ständigt, orkar jag det här? Och ja, faktiskt så gör jag det.
Mary är så duktig tycker jag, hon är engagerad precis som jag och jag kan lita på henne. Vi har bra kommunikation också, frågar varandra hur det går och hur vi mår eftersom det kan vara lätt att knäcka sig själv när man vill så mycket.
Jag har lyckats sälja armband idag i alla fall och som sagt haft givande diskussioner med spännande människor. När alla andra föreningar gått hem för dagen så satt jag och A från Kärnhuset och pratade om instrument och musik. Sedan gick jag till bussen och åkte hem.
Hemma möttes jag av Mary som gått lite tidigare än mig eftersom Puffen behöver rastas, och hon hade middagen färdig. Det värmde i hjärtat, det är kärlek! Vi åt och reflekterade över dagen och jag är så trygg i henne. It's so beautiful it makes you wanna cry, från en låt med Avril Lavigne.
Imorgon är det sista chansen för er intresserade att träffa oss på Psykeveckan i Lindellhallen. På fredag kommer intresseföreningarna hålla till från 12-tiden i UB 333 på universitetet (jag vet inte var det ligger men det går säkert bra att hitta...) och 13.15 kommer vi inte bemanna bordet eftersom vi ska lyssna på de andra föreningarnas presentationer och sedan vara med i en debatt. Så kära vänner och intresserade, kom förbi imorgon och prata med oss, bli medlem, skriv i vår gästbok, köp ett armband och/eller bara häng med oss. Jag tänkte ta med gitarren och plinka lite, kan bli en mysig stund.
Glöm inte att planera in träffen på Kärnhuset måndag den 10:e november på Kärnhuset klockan 18.30. Jag vet att jag tjatar men det vore ju så intressant att få träffas! Finns fika att köpa också.
Vi har förresten instagram numera, sök på 12septemberrorelsen och följ!
Jag är ganska slut, det blir skönt att sova i natt. Jag sitter just nu alldeles nyduschad i soffan med landstingsmjukisar och nattlinne. Välförtjänt vila nu.
Psykeveckan: Tisdag.
2014-11-04 @ 19:57:00
Ja, dag två är avklarad och det kommer en videoblogg så fort som youtube slutar gnälla.
Vi steg upp i ottan (nåväl, vid 09) och gick till ÅC. Där köpte vi inslaget lösviktsgodis att bjuda på vid vårt bord och hämtade ut ett paket med armband och mer information. Vi kom nog till Lindellhallen vid 10-tiden och riggade upp bordet igen, den här gången med lite mer grejer vilket kändes himla bra
Det är en sådan fin solidaritet oss föreningar emellan. Vi behövs allihopa som grenar i det stora träder av psykiatri. Det allra bästa vore förstås om 12:e septemberrörelsen inte skulle behövas - men det är ju mot 0 suicid som vi kämpar.
Jag och Emma från Tilia erbjöd oss att hjälpa en student och samtidigt sprida info om våra föreningar, när han ville göra en filmintervju med oss och få vår syn på psykisk ohälsa hos ungdomar. Det gick lite hackigt för mig, det hela var så spontant och jag har en tendens att börja prata och glömma vad jag började att säga egentligen. "Tankestopp" kallar jag det, när det bara blir tomt i huvudet. Jag hoppas ändå att jag fick fram mina åsikter på ett bra sätt. Videon i klippt version kommer komma upp på youtube, förhoppningsvis nästa vecka. Självklart kommer jag länka den så fort den är uppe.
Vid 16 åkte jag hem och det har snöat hela dagen trots att det är plusgrader. Alltså är det ganska slaskigt. Mary gjorde middag och vi har pratat igenom dagen vilket var skönt. Hon förstår verkligen mitt sätt att prata och uttrycka mig, sedan är ingen av oss särskilt komplicerad när det kommer till att prata om saker.
Nu diggar jag Wintergatan och ska ta och dammsuga. Tyvärr har vi inte ett självstädande hem och även om jag jobbar heltid i veckan så måste ju sådana saker faktiskt göras. Nä, jag skulle inte klara av att jonglera ett jobb med ett hem, relationer och sömn. En dag kommer jag att lösa mysteriet på svenssonlivet, men jag har en bit kvar.
Dammsugaren kallar.
Psykeveckan: Måndag.
2014-11-03 @ 20:02:00
Idag mötte jag och Mary upp Patrice vid 10.00 och gick till Lindellhallen där vi och de andra intresseföreningarna riggade upp sina bord. Det var lite nervöst, för det här var första gången för 12:e septemberrörelsen på Psykeveckan. Jag har året innan varit där och träffat mamma som är aktiv inom IFS och har språkat med de från RSMH och Kärnhuset tidigare och det gav en viss trygghetskänsla, men i övrigt så var vi verkligen nybörjare. Alla var hur som helst väldigt snälla med oss och jag kände verkligen att jäklar, jag kan göra det här.
I och med att det var olika föreläsningar så kom det liksom vågor av folk. Ibland var det helt tomt, ibland var det många människor i rörelse. Mamma och pappa kom förbi och vi åt lunch ihop, det var väldigt trevligt.
Jag fotade ganska mycket, ovan är några bilder från Lindellhallen och på oss. Senare kommer jag välja ut bilder som kommer upp på 12:e septemberrörelsens hemsida. Håll utkik!
Tyvärr har vi inte fått upp allt material, som armband, medlemskort och alla papper, men de ska jag hämta ut på posten imorgon.
Det är jättesvårt att beskriva rörelsen i korta drag, faktiskt. Jag vet aldrig riktigt från vilket håll jag ska börja när jag försöker förklara den i ett nötskal. Idag har inte alla intresserade haft tid att stanna och höra, så det är bra med informationsbladen. En vanlig fråga är emellertid vad det är för skillnad mellan oss och till exempel SPES, och det är egentligen kort och gott att vi är mer handlingskraftiga och ifrågasättande mot psykvården när ett självmord begåtts och vår nollvision för självmord handlar om att vi faktiskt måste lyfta detta med vården. Ett självmord är ett misslyckande från samhället och därför finns vi som en del av det stora kalejdoskopet av föreningar som handlar om psykisk (o)hälsa.
Ibland var det stressigt och ibland var det jättelungt och så kommer hela veckan se ut. Jag tycker att det är väldigt givande arbete men får såklart inte glömma bort mig själv i det hela. Jag och en förening för spelberoende var de sista som gick från Lindellhallen och det hade redan blivit mörkt ute, så jag ringde vår ordförande som sitter i Göteborg och hejjar på oss för att berätta hur dagen varit. Han är så skön och jag trivs med att prata med honom. Han är en fin vän. Samtidigt så tog jag bussen hem.
Väl hemma blev jag bemött av världens bästa sambo som börjat göra middag, vi åt och pratade om hur dagen hade varit. Hon har faktiskt fått stoppa mig - en sak i taget nu. Först Psykeveckan, sedan allt annat. Jag ser fram emot att kura ihop mig mot henne i sängen ikväll och sova. Hon har varit fantastisk hela dagen med tanke på att hon knappt sovit natten innan idag. Och jag... jag var tamejfan också fantastisk idag.
Jag fick den bästa komplimangen på länge: "Du har jättesnyggt hår. Det är ett faktum att du har snyggt hår." Lilla Saari rodnade.
Nu är det vila som gäller för att jag ska orka resten av veckan, men jag ser ändå fram emot imorgon. Kom och säg hej!
Psykeveckan är här!
2014-11-03 @ 09:24:10
Yes, nu drar vi snart iväg till Lindellhallen på universitetsområdet för att rigga upp vårt bord för 12:e septemberrörelsen. Kom och hälsa på oss, klottra på vår gästbok och få mer info kring rörelsen eller bara prata.
Inför Psykeveckan i Umeå.
2014-10-23 @ 16:56:54
Nu börjar det dra ihop sig inför Psykeveckan. Jag och Mary sprutar idéer och det är ett kul jobb men samtidigt högst allvarligt. Målet är att låta 12:e septemberrörelsen synas så mycket som möjligt och tillsammans arbeta för en nollvision i suicid, stödja anhöriga och hjälpa psykvården att bli bättre och effektivare. Vi är trötta på att människor i våra liv dör i självmord och tänker inte acceptera det.
Vi kommer under hela vecka 45 finnas på universitetet i Umeå, närmare bestämt i Lindelhallen. Jag, Mary och Patrice kommer bemanna bordet där vi kommer ha blad/broschyrer om 12:e septemberrörelsen, några ex av boken Till Daniel och vi säljer även smycken och medlemskap i rörelsen. Vi kommer också ha en bössa som du kan lägga några slantar i om du vill stötta vårt arbete. Vi bjuder på godis.
Så kom och säg hej! Jag ser det också som en chans att få träffa du som läser min blogg. Du vet var jag är och när, så hälsa på mig!
Kaffe på säng.
2014-10-09 @ 12:14:54
Idag väckte jag Mary med kaffe på sängen. Det här känns som en bra dag.
Igår kom mamma och pappa in med en extra garderob, sedan tog de skrotet vi samlat ihop i förrådet för att slänga det på returstationen. Efter lite om och men så blev det faktiskt riktigt bra. Dessutom fick vi middag. Tack mor och far!
Imorgon kommer jag och Mary stå utanför Apoteket och dela ut papper om 12:e sepbemberrörelsen, eftersom det är den officiella psykiatridagen. Kom gärna förbi och säg hej! Vi kommer vara där från 11.00 ungefär.
Det blir städ idag med boendestödet. Jag skulle egentligen till sjukhuset idag och kolla njurarna, men de ringde och avbokade eftersom läkaren är sjuk. Det känns lite jobbigt, jag vill bara få det gjort.
Ska passa på och göra en lite shout-out också. Lolo, skulle du kunna lämna din mailadress eller telefonnummer eller någonting? Det vore kul att höras av :)
Tack för igår!
2014-10-07 @ 16:23:47
Igår hade vi träff på Kärnhuset med 12:e septemberrörelsen. Vi blev fyra modiga som satt och pratade om psykiatrin, människor vi saknade, medicin och terapi, 12:e septemberrörelsen som förening och lite gott och blandat i tre timmar. Det fanns så mycket att prata om, och för det mesta skrattade vi faktiskt. Man måste ha lite galghumor också, annars orkar man inte.
Nästa gång hoppas jag att vi blir fler, att inbjudan når ut till fler. Vi gjorde en miss med att inte annonsera tillräckligt om träffen, men det kändes lite mysigt att sitta i källaren och bara vara några stycken. Det kändes som en bra uppvärmning inför framtida händelser.
Så tack ni som kom! Hoppas att ni fick lika mycket ut av det som jag fick.
Vi fick skjuts till Ålidhem sedan, klockan hann bli halv tio. Vi hämtade Puffen som var hos J, gick hem och sedan var det bums isäng.
Idag har jag varit hos min läkare. Jag kände att han hade rätt och kanske till och med behövde få höra att vi pratat varmt om bland annat honom på träffen. Hans namn återkom många gånger under träffen och jag är glad att jag har honom som PAL.
Jag äter en ganska liten dos Seroquel och han sa att han var orolig, men det gör honom å andra sidan mer uppmärksam. Jag vet att jag är sjuk när jag är frisk, men när jag blir sjuk så tror jag att jag varit sjuk innan och är frisk då. Det är lite komplicerat. Men han läser mig så bra, han känner till tecknen på försämring och han tyckte att det var bra att jag lovat Mary att gå upp i dos om jag skulle bli sämre. Jag håller mitt ord men "njuter" samtidigt när jag tar fyra piller på kvällen istället för fjorton. Än så länge går det bra.
Mitt schema för veckan är rätt hårt, imorgon väntar en heldag på EBC och sedan kommer mina föräldrar förbi på kvällen för att hjälpa oss att byta ut en garderob. På torsdag ska jag till sjukhuset för att utreda hur mina njurar mår och på fredag är det psykiatrins dag och vi tänkte dela ut lite flyers på sjukhuset. Det känns bra att ha mycket på agendan, så att jag kan skilja på om det är en tisdagkväll eller lördagkväll. Tidigare har allt bara smält ihop.
Jag har en ond och elak ryggvärk som nästan slår ut allt annat. Det är lite svårt att koncentrera sig när man ständigt måste försöka hitta en position där det gör minst ont.
Nu ska jag ringa en vän och sedan värma på middag!
