Idag har vi spelat kubb med boendestödet, men vi fick tillslut kalla det lika och avbryta spelet. Dessutom hade vi en förmodligen tokpåverkad kvinna som kom och frågade om vägen och ställde sig på vår spelplan, totalt lost. Egentligen borde vi kanske ringt polisen, för hon visste inte var hon var och raglade omkring. Hon ville att vi skulle följa med henne och visa vägen, men vi förstod inte var hon skulle. Ledsamt när det blir sådär.

 

Mary var i alla fall hetast under speladet och prickade av oftast av oss alla. Jag fick själv ner ett par kubbar men var farligt nära kungen ibland. Sånt händer. Jag har inte världens bästa motorik.

 

Vi fikade gofika efteråt, jag åt en supergod bulle med vatten till eftersom det är lite för varmt för kaffe. Puffen var såklart med oss.

 

Imorgon åker vi till Luleå över dagen och Puffen ska få vara med Jonathan och Janika. Det blir nog bra. Vi ska köpa med oss blommor till Malins grav. En gång per år åker vi till hennes grav. Jag saknar henne så otroligt mycket, åren går men... det gör fortfarande ont. Så orättvist att det blir en gravsten vi får hälsa på.

 

Någonstans tror jag ändå att hon sitter och skrattar. Det känns så. Hon har frid nu, någonting som ingen på jorden kan uppnå.

 

 

Idag är det 3 år sedan min Malin CrazyGirl gick bort. Tillsammans var vi ett fenomen, någonting som världen aldrig tidigare skådat. Vi var speciella, tillsammans. Geografiskt åtskilda men alltid kind mot kind, alltid älskandes. Hon följde mig i varje steg i min utveckling, och jag i hennes. Vi var oslagbara, fantastiska och förenade.

 

Det finns så mycket att säga, men orden fastnar i halsen för sanningen är att jag inte kommit över det här än, jag kan inte låta henne vara död eftersom det inte är rättvist. Hon skulle leva, hennes roll i mitt liv är så pass stor att jag känner mig förintad av sorg och ändå kan jag inte gråta, för börjar jag gråta nu så kommer jag aldrig att sluta.

 

Jag fingrar på halsbandet vi delade, var sin halva av ett hjärta med yin och yang. Även om vi stod varandra närmre än vad man kan mäta så var hon väldigt ensam och den stora sorgen är att hon nog inte visste att hon var definitionen av perfekt.

 

Vad ska jag säga? Jag är trasig utan dig, utan möjlighet att bli hel igen. Du kommer alltid att saknas och jag tror att jag kommer få förenas med dig igen, någon gång, någonstans.

 

 

 

 

Jag sluter mina ögon och hämtar kraften från minnena av dig. Du som ville att jag skulle må bäst, du som gav mig kärlekens gåva och aldrig slutade älska. Vi var inte älskare, men vi var någonting annat, någonting storslaget. Du och jag. Du fanns alltid där och jag står i tacksamhetsskuld till dig. Jag vill visa dig nu att jag klarade det. Jag lever idag, jag är förlovad med kvinnan i mitt liv, jag har min egna lägenhet och djuren och det går faktiskt åt rätt håll. Jag vet att du brydde dig då och fortfarande bryr dig, var du än är nu, och att du stolt ser ner på mig från din alldeles egna himmel. Du fanns med mig när allt var smutsigt, när jag slog i botten om och om igen och du slutade aldrig tro på att jag kunde må bättre, göra bättre val. Du brydde dig genuint om mig på ett sätt som ingen annan gjorde.

 

Jag ville i min tur att du skulle få leva, slippa ensamheten och alla dina problem. Jag är dig tillgiven för alltid och älskar dig högt och stort. Vi var som bara vi kunde vara. Jag får minnas dig och gång på gång acceptera att du vandrat vidare, men att jag sitter här, livs levande och hårt kämpande, så vet jag att så mycket beror på dig.

 

När jag åkte hem från psykakuten igår så spelades You på radion. Och faktiskt, allt är tack vare dig. Du räddade mig gång på gång när jag inte kunde rädda mig själv. Nu är jag starkare och mer mogen, jag vet att du är stolt över mig.

 

Jag bara saknar dig så mycket.

Jag har läst ett par brev som jag skrivit till Malin. De kom tillbaka till mig på hennes begravning via hennes svägerska. Jag har en hel hög med brev som jag skrev till henne. Jag hittade någonting jag skrivit som träffade mig rakt i hjärtat:

 

"[...] men jag vill bara säga att jag älskar dig så att hjärtat nästan sprängs. Ingen har offrat så mycket som du gjort för min skull, hur orkar du? Kanske älskar du mig lika mycket tillbaka.

Love Saari"

 

Livet går vidare utan dig men jag saknar dig, min allra bästa vän.

Idag kom jag och Mary i tid till en tid med min psykolog som inte hade tid, utan trodde att vi avbokat tiden så vi fick en annan tid med henne. Vi gick och köpte var sin varm dryck på Kahls och tänte hälsa på en kompis på rättspsyk, men på grund av ombyggnationer hade de inget rum åt oss och eftersom man naturligtvis inte får komma in på avdelningen så fick vi boka om helt enkelt.

 

Så såg vår morgon ut. När vi kom hem däckade jag och sov ett tag, sedan kom boendestödet. Jag hade en idé om att möblera om för att få mer plats vilket resulterade i ett jävla massa dammsugande. Jag tror inte att jag har missat att dammsuga någon liten del, vi drog fram soffan och jag dammsög bakom och under, sedan dammsög jag i soffan och bakom TV:n och Gud och hans moster. Ja, jag dammsög nog upp den helige anden också. Jag orkade inte dammsuga hela soffan måste jag erkänna, den tog knäcken på mig. Vi var så enormt noga med att få bort katthår och diverse, hälften av soffan är dammsugad in på millimetern.

 

Kan säga att jag är ganska trött nu.

 

Och det är fortfarande damm i luften.

 

Det blir en lite omställning när allt är flyttat lite till vänster. Soffa, TV, ljudanläggning. Det kan bli rätt mysigt, ett krypin.

 

Malins helgedom är återställd och jag vill våga sörja henne, jag vill minnas allt det bra och allt det dåliga. Jag har skjutit upp det så länge. Inte velat ta i det. Inte vågat för att jag riskerar att krackelera. Nu står hennes bord bra till om man vill sätta sig en stund med henne. Jag lägger upp en bild sen.

 

I helgen blir det öldrickande och TV. Jag har inte druckit alkohol sedan... mycket länge sedan. Jag dricker för sällan för att kunna göra alkoholprofilen på nätet. Men just i helgen skulle det vara gott med en öl eller två. Jag är noga med att aldrig dricka när jag mår dåligt (tragiskt nog håller jag mig nykter 363 dagar av 365, det talar för att det har varit ett rätt kasst år). Saft eller läsk funkar bra vid tillställningar också liksom, men öl är ju lite speciellt. Till skillnad från vin, så går den att drickas alkoholfri också.

 

Nu ska jag ut med Puffen en sväng. Sedan kanske jag fotar lite för att liva upp bloggen.

Jag sov långt in på dagen. Gårdagen var verkligen knäckande och jag har så roligt i mina drömmar. Nu minns jag såklart inte vad som var roligt. Strax innan lunchtid så kröp Mary ner med mig i sängen och det var ett mycket fint sätt att vakna på.

 

Vi besökte boendestödets lokaler efter lunch. Idag var vi ensamma, tillsammans med den som jobbade. Vi fikade bort ett par timmar och gick sedan hem, det kändes skönt. Som ni vet är söndagar en öm punkt för mig. När vi kom hem kände jag att jag hade lite energi för att stöka bort, så jag tog ut grejjer till förrådet, rumstrerade om i kreativitetshörnan och bar ut sopor. Det är skönt att orka lite.

 

Nu sitter jag och funderar på om jag ska måla, och vilket motiv i så fall. Det vore skönt att komma igång med någonting kreativt. Jag har ju visserligen ofärdiga verk, som min målning som symboliserar Malin CrazyGirl. Det var tänkt att jag skulle hålla på med den som sorgearbete, men jag kommer aldrig ur den sorgen och kommer aldrig att göra det har jag fått inse. Det gör fanimej lika ont ändå. Därför har jag skjutit bort henne ett tag... Men jag tror att det är dags att få ordning på hennes helgedom (ett bort med saker, texter, bilder och ljus) och våga minnas, våga känna på sorgen i att ha förlorat henne. Det har gått flera år och jag önskar att jag bara kunde ringa henne, saknar hennes skratt, saknar hennes tokigheter och allt som vi gått igenom tillsammans. Jag vill visa henne en ny sida av mig, en mer bestämt sida om att jag ska leva och får leva. Jag vet att var hon än är så sitter hon och hejjar på mig. Hon ville alltid att jag skulle leva och må gott, hon var mer än en bästa vän.

 

Och på tal om att ta hand om sig själv, så är det dags för middag. Vi hörs sen!

Mary påpekade häromdagen någonting som jag själv inte tänkt på. Efter Marias bortgång har jag släppt fram mina känslor, vågat känna. På minnesstunden brast allt, jag tömde mig själv på energi och tårar och jag vågar sörja henne nu när jag bittert fått acceptera att hon inte längre finns bland oss i fysisk form. Jag har mina minnen som jag vårdar ömt.

 

Men Malin... Hon och jag... jag har aldrig haft en sådan vänskap som gick så djupt, för vi var inte kära men inte heller bästa vänner. Vi var någonting mer. Och jag är så rädd för sorgen att jag efter tre år inte kunnat sörja ordentligt över hennes död. Jag har skjutit ifrån mig det. Mary tryckte på att vi skulle till begravningen och det var bra, en liten ventil öppnade sig. Men jag är så fruktansvärt rädd för att känna smärtan att jag lurat mig själv, jag fattar såhär tre år efteråt ingenting.

 

Jag har förlorat två bästa vänner. Jag har förlorat fler, mer eller mindre närstående. Jag har varit på så många minnesstunder och begravningar. Nu är det nog. Nu räcker det med död.

Jag sitter i bilen och mamma och jag lyssnar på radio. Robin Stjernbergs låt You spelas och jag lyssnar. Jag känner. Jag tänker. Malin, min älskade Malin. Din röst, dag som natt, våra samtal, allt.

 

 

 

Malin, du ville alltid mitt bästa och du ville att jag skulle leva och må, du ville att jag skulle nå mina drömmar, du var ett enormt stöd för mig, det största i mina mörkaste tider. Om du kunde se mig nu... jag önskar att du kunde se mina framgångar, min strävan efter ett bättre liv, ett friskare och ett liv fyllt med just liv. Jag vill att du ska se att jag har mitt hem, jag är så glad att du hann välsigna mitt och Marys förhållande för Mary, det var du som hållit mig skadefri när jag inte haft respekt för mig själv. Mary, det är du som är min dröm.

 

 

 

 

Malin, jag accepterar inte att du är död. Men varje dag tackar jag för alla som finns i mitt liv, som gör mig tryggare. Mary, himlen har ramlat ner alldeles för många gånger för oss båda men jag känner så starkt för dig att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till, det är så vackert och så intensivt. Stanna hos mig.

 

Mamma, pappa, tack för att ni tar emot mig när jag faller.

 

Och jag satt där i bilen och grät. Jag som aldrig gråter. Jag är fast bestämt om att fortsätta jaga drömmarna, om inte för mig själv så gör jag det med stöd av Malin i himmelriket, med Mary i min famn och mina föräldrars kärlek.

 

Att säga tack känns alldeles för lite.

 

Jag älskar er.

 

 

 

Allt och alla har liksom löst av varandra idag. Rörmokarna kom, en vän hälsade på och skjutsade mig för att jag behövde hämta mediciner och var lat/trött, boendestödet kom och jag sorterade bort allt från badrummet som var onödigt och jag fick en sådan KICK, för jag hittade halsbandet som jag delat med Malin, min CrazyGirl.

 

Det heliga halsbandet. Min lyckoamulett. Den betyder så mycket för mig... Hon må vara död och borta men jag har i alla fall hennes del av halsbandet, hon har mitt. Hennes svägerska har hört av sig och frågat om jag och Mary vill ha lite saker som varit Malins, och jag sa ja ja ja, jag vill ha allting som hon någonsin rört vid... Jag saknar henne så fruktansvärt men nu kan jag sätta på mig halsbandet och bära henne med mig överallt. Precis som hon gjorde när hon också promenerade på jordens yta. Nu är hon en ängel, min ängel.

 

Jag tror inte att mitt psyke tillåter mig känna den fullständiga förlusten av Malins död. Jag tror att sorgen faktiskt skulle ta kål på mig. Jag skulle inte orka. Hon sa att hon dör om jag dör, jag sa att jag inte kunde leva för någon annan, men nu lever jag för dig Malin, för dig och för Mary.

 

You're gonna marry her, retades Malin när jag och Mary blivit tillsammans. Men hon har rätt, jag ska gifta mig med Henne. Det känns underbart att ha min allra allra bästa väns välsignelse.

Malin är här. Jag vaknade innan väckarklockan och satt mig framför TV:n. Flippade mellan kanalerna och kom till MTV. De har ett P!nk-marathon. Jag tror att hon väckte mig varsamt med alla djuren i sängen för att jag skulle se.

 

 

 

 

 

Mary applåderade att jag stigit upp vid åtta varje morgon den här veckan. Jag är själv förvånad. Nu hoppas jag bara att jag fortsätter orka. Jag gör ingenting speciellt på förmiddagarna, men det behöver jag inte göra heller. Jag dricker kaffe, ser morgon-TV och surfar. Ganska skönt att starta dagen så lugnt.

 

Men visst, jag blir mer sårbar. Jag har ett större sömnbehov än andra, men jag vill ändå vara vaken när alla andra är vakna, när man borde vara vaken.

 

Mary däremot vaknar plågsamt tidigt och kan inte somna om. Hon är alltid uppe när jag hasande kommer ut ur sovrummet i mysbyxor och t-shirt och är inne på sin tredje balja (ja, balja) kaffe.

 

Jag känner mig rätt stressad. Papper ska in, samtal ska ringas, tvätt ska tvättas, resor ska göras och andra saker som gör ont. Planerna är så tighta, det finns inget spelrum för vila än på ett tag. Jag är lite rädd att jag ska bli sjuk, men än så länge hänger jag med. Det är jobbigt att erkänna sin stressintolerans, speciellt när jag egentligen tycker om stress - man är aldrig så levande som när man är i farten.

 

Synth i högtalarna, pannkaka i magen, nu är det dags att ta sig an allting.

 

Jag längtar efter kvällen då jag kan gå till gravarna och tända ljus. Det är allt jag vill egentligen. Jag vill tända ljus vid bäcken för alla. För Johanna, Ella, Rita, Carro, men framför allt för Malin.

Vilken jävla natt.

 

Jag föll i dvala. Vaknade ur dvalan strax innan 02, svettig och jävlig. Drömmar som verkade så verkliga. Jag gick upp och skakade av mig allting, sedan la jag mig igen. Jag förstår inte. Känner för att sätta mig ner och diskutera ångest med Ingmar Bergman.

 

Idag har jag och Mary sorterat och städat. Mary är så rastlös. Jag har hittat "Saaris Party =)" som Malin Crazygirl brände till mig någon gång då jag var och hälsade på henne. Allt hon rört vid är heligt. Jag kommer inte läsa alla böcker om kost och viktnedgång som jag fått efter hennes död, men jag vill ha kvar allt som har med henne att göra. ALLT. Jag kan inte släppa taget, jag vill inte släppa taget heller. Ibland slår det mig så hårt att hon är död, jag kommer aldrig att bli van vid det, jag kommer ha ont i hjärtat hela livet. Tiden har sin gång men Malin är alltid med. Morfars död kan jag acceptera, men inte min CrazyGirl. Hon var så ung. Och tanken på att hon faktiskt skulle leva idag om vården inte gjort fel gör mig ohyggligt arg. Sedan blir jag full av ånger, alla gånger jag pratat om hur jag inte orkar leva, alla gånger hon faktiskt räddat mig. Jag vill visa henne nu, se Malin, jag lever! Du gav upp på mig tillslut och det förstår jag, men se hur jag vände på det hela! Det enda som saknas är du.

 

Jag förstår varför en närstående tyckte att jag inte kunde leva i det förflutna och att jag borde göra mig av med hennes plats i lägenheten, Malins helgedom, men jag varken kan eller vill som sagt. Hon är för viktig.

 

Angående Ångesttanten... Jag känner absolut empati för henne men jag tycker att hon är jobbig ibland. Jag försökte bara ge en bild av hur det hela kändes att möta henne, hur hon ställde sig två centimeter från mitt ansikte och pratade/spottade, inte att "förfula" henne. Jag säger ändå länge leve originalen!

Det var en vikarie som kom idag. Hon var väldigt trevlig, och för en gångs skulle gjorde jag någonting annorlunda. I vanliga fall hjälper de med disken och jag städar resten, men idag satt jag henne i soffan (med Puffen i sitt knä) och började rumstrera om i bokhyllorna. Timmarna bara flög iväg. Hur kan fyra hyllor vara så svåra att pussla ihop? Jag vill ha all psykologi/psykiatrilitteratur för sig, poesi för sig, Sylvia Plath, Torey Hayden och Joyce Carol Oates samlade. Konstlitteratur på sin plats, ungdomsböckerna på samma plats och wicca/ockultismlitteraturen för sig. Vi har alldeles för mycket böcker, jag måste stapla dem på ett visst sätt och alla ryms faktiskt inte.

 

Jag upptäckte att jag har fyra extra böcker ur serien Imorgon när kriget kom av John Marsden i nyskick och aldrig öppnade som jag inte behöver, samt att vi har två kopior av Stulen barndom av Virginia Holman - en inbunden och en i pocket. Jag har drivor av dagböcker och diverselitteratur. Jag fortsätter rensningen i helgen, kanske kommer jag göra fler utlottningar vad det lider. Om intresset finns? Vi får väl se.

 

Nu väntar jag hem min älskling. Herregud vad jag saknar henne, oss, allt, livet. Det är läskigt att ha någon så nära inpå, som kryper under skinnet på en och tanken att leva utan den är obarmhärtig och obeskrivlig. Jag gillar inte saker som är obeskrivliga, eftersom det är motsatsen till vad jag gör. Jag beskriver saker, jag är duktig på det och det ger mig kontroll, men den här kärleken kan jag inte beskriva. Ord är för små för det. Jag är helt hopplöst förlorad i hennes kärlek.

 

Det är riktig läskigt och himlastormande vackert.

 

Helgen kommer snart och jag är rädd att jag ska tappa allt, men jag känner mig ändå redo. Ibland pratar jag med Malin. Jag pratar, och hon lyssnar fast hon inte finns här i fysisk form. Hon har alltid varit en god lyssnare. Ikväll tänder jag ljus för alla förlorade själar, men speciellt för min CrazyGirl.

 

 

 

 

Hemma hos Malin, där jag varit flera gånger. Där vi skrattat och gråtit, piercat, druckit tequila och bara unnat oss gott att äta, kyssts och sett på SATC till förbannelse. Varje gång jag var där såg vi Girl, Interrupted. Jag känner väggarna och det svider att jag aldrig får komma hem till Malin igen, att det är någon annans lägenhet nu, att Malin är bortsopad. I videon visar hon en bild på oss som jag också har här hemma, och en bild på Mary och Mariesan. Det var tänkt att vi skulle göra en roadtrip upp till Malin men det hanns inte med... Jag önskar verkligen att Mary och Mariesan skulle få uppleva Malins positiva galenskaper. Vi har haft så kul tillsammans.

 

Det värker i hjärtat, ändå tvingar jag mig själv att se på videoklipp som Malin lagt upp. Jag antar att det är mitt enda sätt att hålla henne lite levande, att få höra hennes underbara röst.

 

Vi var speciella. Av en annan art. Jag är så vilsen, Malin. Kom tillbaka och ställ allt tillrätta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God helg, mina vänner.

 

Jag är i trevligt sällskap men det hänger någonting över det hela. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men mina tankar är hos Malin och jag saknar henne så jävla mycket.

 

Jag sitter och förundras av hur vårdlös psykvården är. Ännu en har fallit, ännu en kommer inte komma tillbaka, ännu en har snubblat över den sköra tråden mellan liv och död. Hur många ska behöva dö innan någonting blir bättre? Jag är så besviken, och fast jag inte kände människan så känner jag vibrationerna. Jag menar inte att jag sörjer personen ifråga, jag avskyr människor som festar på andras självmord, men jag sörjer hur allt gått till. Det är så fel. Det hade inte behövt ske.

 

PMS (Patie, Mary och Saari) ska se film och mysa. Sedan ska jag sova i hundra år.

 

 

 

Dagen har fungerat. Jag har inte gjort någonting speciellt egentligen, bara det vanliga. Jag har sett lite High Chaparall (Filip och Fredrik) och sedan samlade jag mig nog mycket för att ta bort gamla värmeljus och ersätta ljushållarna med nya. Jag har inte rört disken, eller dammsugit. Jag har dock duschat. Imorgon kommer boendestödet och då ska jag skärpa mig.

 

Jag känner mig underligt nere. Det är bara en humörsvängning. Jag kan inte skriva. Jag försöker ta hand om lilla Sara, föreställer mig att jag kramar om henne när jag slår armarna om mig själv. Omger mig med trygghet. Vad som frustrerar mig är att jag inte BORDE känna mig såhär. Eller borde jag det?

 

Den senaste veckan har jag umgåtts med min CrazyGirl. Tittat på bilderna på oss båda, tänt ljus, tänt liv på hennes altare. Jag känner hennes närvaro, så klar men ändå inte solid. Jag kan inte ta på henne, jag kan inte krama henne. Jag kan inte prata med henne som vi gjorde. Jag saknar henne verkligen.

 

Jag förstår inte. Jag gör allting rätt, men får inte lön för mödan. Så mycket som jag planterat så borde jag få en större skörd. Det är kanske dålig jord, eller dåligt väder. Jag orkar alltid mer än vad jag tror, men det betyder inte att jag inte blir trött.

 

Jag vill bara ha tillbaka min vardag. En enkel önskan.

 

När det blir såhär så brukar jag deppa. Verkligen deppa, emo-deppa. Deppa tills jag blir less, kan sträcka på mig, dra fingrarna genom håret och börja om igen. Verkligen deppa tills jag blir trött på det, krama ur varje droppe av sorgen. Jag önskar bara att jag kunde gråta, det vore det ultimata. Men det kan jag inte. Tårarna är fängslade av hon som aldrig ger upp och medicinerna som torkar tårarna innan de fått komma ut.

 

Oftast tror jag att människor inte förstår att jag mår dåligt. Det enda som skvallrar brukar vara ärren. Inför mig själv kan jag inte ens se mitt dåliga mående. Det skulle strypa mig långsamt. Jag är den som aldrig bryter samman, som aldrig gråter. Det har gått femton år innan jag börjat kasta döda ting i ilska och dissociera bort tid. Jag antar att självskadebeteendet spelat in en roll där. Jag är blött istället för att gråta.

 

Så sträcker någon ut en hand och jag skäms. Jag tar sällan handen för att jag inte vill validera min egen smärta. Samtidigt längtar jag efter att bli sedd och lyssnad på.

 

I can't throw up, I don't think I even want to try.