En natt med underbar sömn, bredvid Mary. Jag var helt utslagen igår, jag har inte insett hur mycket energi jag gjort av med de. Måste ladda batterierna. Jag känner att jag behöver sova men jag vill som sagt inte göra det. Jag vill... allt. Rubbet.

 

Men kroppen signalerar att den är trött. Jag är sömnig och min rygg värker. Jag kanske ska lyssna på min kropp.

 

Idag ska Mary tillbaka till avdelningen. Det är trist men jag vill ju att hon ska må bättre innan hon blir utskriven. Jag är som fastklistrad på henne när jag har möjlighet, vill vara så nära. Måste peta på henne med jämna mellanrum. Vi pratar en hel del och jag tror på hennes förmåga att bli bättre. Även när hon inte tror på sig själv så tror jag på henne. Eller snarare, jag vet.