Idag vaknade jag, men ångrade mig. Det var läskigt - nog för att jag är bra på att känna efter lite för mycket, men jag steg upp kvart över sju och gick till frukostbordet men drabbades av yrsel. Jag trodde att jag skulle svimma, så jag la ner huvudet. Drack ett glas juice och insåg att det här inte funkade, tog sats och gick till toaletten för att uträtta mina behov samtidigt som jag var tvungen att sitta med huvudet böjt ner på knäna. Jag var svimfärdig, jag måste ha haft lågt blodtryck.

 

Tog mig till sängen och sov ett par timmar. Sedan gick det bättre. Har nu preparerat mig med Nozoil och Bisolvon mot hostan. Jag låter mig tas hand om av mina superhjältar till föräldrar. Jag är alltså hem-hemma som man kan kalla det. Det är inte bara det att jag har svårt med vardagen på grund av förkylningen utan jag behöver stöd genom den psykiska biten. Mamma och pappa vet vad jag pratar om. Det behöver ingen annan göra egentligen. Men jag är sjuk och jag är rädd vilket är en dålig kombo. Jag är alltid välkommen hem och det känns så fint.

 

Jag fick ett mycket viktigt samtal idag som jag tog trots att jag inte riktigt kan hålla rösten stadig, det låter lite som att jag joddlar när jag pratar tycker jag. Efter att min telefon svikit mig två gånger genom att självmant lägga på så bad jag läkaren att ringa till hemnumret. Det var ett bra snack tycker jag, han ville genuint veta vad jag hade för åsikter och hur jag upplevt saker och vad jag har för syn på saker och ting. Jag fick också veta hur han tänkte, fick veta lite om vad som pågick och så vidare.

 

Jag sitter och försöker få det att låta mysigt att vara förkyld, att man dricker mycket te och ligger under filtar, ser Disneyfilmer och sådant men samtidigt pågår en kamp i kroppen och även i själen samt tankekrockar. Vill ge mamma och pappa var sin stor guldstjärna. En guldstjärna går också till Mary som kämpar med näbbar och klor och som älskar mig trots mina sidor.