Jag drabbades av en omedelbar sorg när Mary och Em åkte idag. Var är tårarna nu när jag behöver dem? Jag sitter och stirrar på datorn, försöker sätta ord på det hela men där är jag också maktlös. Så maktlös. Jag avskyr det här, att sitta i mina tankar och vara ensam med dem, de är så hårda och elaka. Jag funderar på vad som skulle hända om jag släppte dem fria istället för att stänga in dem djupt ner i min låda fylld med smärta. Jag känner mig otillräcklig inför allt. Jag blir arg, växlar till ledsen, för att sedan växla till arg och tillslut till uppgivenhet. Men uppgivenhet har aldrig varit min grej, jag har alltid skapat mig alternativ. Kanske är det därför det blir så jobbigt, vad ska jag välja för alternativ? Inget är tillräckligt bra.

 

Så var är tårarna nu när de behövs? Jag ska försöka ställa undan lådan och fokusera på någonting annat.