Tack gudar och gudinnor för vänliga människor. Mamma och mormor var inne i stan idag och de hjälpte mig handla. Nu slipper jag göra det med boendestödet imorgon och får mer tid till att städa och vara social.

 

Jag blir nästan lite rädd för mig själv. Utan att jag märkt dig har någon form av fart flugit i mig. Inte så att jag är gladare egentligen, men jag är överaktiv i huvudet och jag känner av en oroande spänning. Hypomani för mig innebär inte heller bara produktivitet och minskat behov av mat och sömn utan det ger mig också mer ångest eftersom jag alltid har andan i halsen. Det går fort, men jag känner inte av euforin. Faktiskt så är jag ganska allvarlig i dessa hårda tider, men allvar är knappast synonymt med lugn eller liknande. Och det syns inte utåt.

 

Jag har en grop inuti mig, dit jag går och funderar. Ett ställe bara för mig och jag samtalar med mig själv, tänker intensivt. Det är mörkt där jag sitter för att jag ska få fokus på vad jag tänker, skapa meningar som jag sedan kan ta med mig ut och leverera till rätt personer. Det är i gropen jag tänker efter, där jag samlar mina problem för att sortera dem.

 

Just nu så spenderar jag extra mycket tid i gropen. Det var ett urvrål ur gropen som skrev min senaste novell - inte för att det speglar någonting som händer mig utan det är gruskorn från gropen som var arga. Då blev det en text. Jag såg att jag hade extra många läsare igår på bloggen, berodde det på vad jag skrivit? Kanske det. Det verkade då beröra och det är ett gott tecken.

 

Em sa det, vi som är konstnärer borde vara de lyckligaste människorna i världen. Man mår ju bra av att skapa. Det är givande att vara kreativ. Underligt.

 

Nog sagt.