Jag var med på ett läkarsamtal med Mary idag. Läkaren verkade ha bestämt sig kring allt redan när vi började samtalet så det kändes som om vi bara stångade oss blodiga mot varandra. Jag och Mary bestämde istället tillsammans att hon ska komma hem på eftermiddagarna nu under veckoslutet och att vi inte tänker längre än så just nu. Att vi ska umgås och ha det fint när hon kommer hem och inget mer än så.

 

Jag hann hem för att äta lunch, sedan kom boendestödet. Jag har gjort allt från att plocka till att dammsuga och deklarera. Räkningarna är betalade och jag har fått hem mitt gröna kort till tandläkaren eftersom jag äter mediciner som ger muntorrhet.

 

Folk undrar hur jag egentligen orkar den situation jag sitter i, men det gör jag inte. Det är därför jag blir dålig emellanåt. Och jag har även upptäckt att man orkar mer än man tror, när man nått gränsen så flyttas den ytterligare några steg bort. Men ja, jag blir trött. Trött på sjukdom, trött över att sköta ett hushåll, trött på att sköta mig själv, djuren. Jag blir trött men har god hjälp omkring mig som stöttar mig. Och jag brukar tänka; Vad less jag är. Men hur less är inte HON, som måste leva med det varje sekund i direktkontakt?

 

För nej, det här är inte kul för någon just nu. Det är nu man måste ta en stund i taget för att orka.