2008 spenderade jag tre månader på samma avdelning som Johanna, där hon tog livet av sig. Än idag tänker jag på henne... Innan hennes sockerdricka-konto togs bort läste jag allt. Dikter, noveller, dagbok... Alltid en smula hopp och en del melankoli.

 

Hon sa till mig att jag inte skulle läsa Vingklippt Ängel av Berny när jag var inlagd. Hon trodde att den skulle dra ner mig. Hon var noga med att försöka skapa en positiv omgivning och att hon brydde sig tillräckligt för att ge mig råd var fint. Hon höll sig på sitt håll, skapade inte destruktiva relationer med andra bordisar. Hon tappade hoppet totalt någonstans då hon blev vägrad en plats på ett behandlingscenter. Det gör mig så ledsen, för hon förtjänade så mycket bättre. Jag trodde att det var ett dåligt aprilskämt när jag vaknade av min rumskamrats snyftningar och orden "Johanna är död, hon tog livet av sig". Hon är inte den första eller den sista som klarat av att livet av sig på en sluten avdelning och det är fruktansvärt.

 

Frågan som står kvar är; var det meningen, ville hon döden dö eller ville hon desperat ha hjälp? Det går inte att veta. Jag glömmer aldrig stämningen på avdelningen, att någon satt utanför hennes rum för att inte någon skulle gå in. Hennes kropp var kvar. Jag sprang till Hera, medan de andra på avdelningen fick samlas i matsalen när de tog ut kroppen. Skalet. Johanna var borta.

 

Vi kände inte varandra så bra, men hon berörde oavsett.

 

Hon är så saknad.