Hämtad och lämnad. Nu sitter jag och Olivia i soffan och det är så skönt att komma hem.

 

Jag har studsat upp och ner hela dagen. Kan inte läsa. Kan inte fokusera en längre stund på någonting. Pratar mer än gärna nu i alla fall. Det är fantastiskt, igår så glittrade musiken, det var otroligt.

 

Jag mår bättre. Risperdal hjälper, men den gör mig hungrig. Jag äter inte mer än annars, jag är bara hungrigare. När jag ska sova så skriker magen efter att fyllas. Det får vara värt det eftersom jag uppenbarligen är mer här än vad jag varit sedan jag började med den.

 

Men det går inte. Dubbla neuroleptika, höga doser av dem och andra mediciner. Det är otroligt vad mycket de kan stoppa i en människa. Det känns som att min personlighet mattas av i takt med att "symptomen" också mattas av. Allt är inte lika intensivt nu. Varken jag eller Dem.

 

Jag kom tillbaka till avdelningen förra söndagen och de frågade om jag slarvat med medicinerna under permissionen. De frågar alltid om jag slarvat med medicinerna för att jag antar att de menar att man inte ska må som jag gör på de doser jag har, och de frågar om röster och jag ber dem hålla käften. Jag orkar inte.

 

Nu är jag äntligen hemma. Jag ska ta ett bad nu och lyssna på radio eller något annat totalt ospektakulärt.