Jag är trött på bloggvärlden, har du något roligt tips?. Jag blir rent fysiskt matt när jag går in på bloggar som bara är en enda stor plats för självömkan. Det är inte så att jag inte tycker att man ska självömka - snarare tvärt om. Men man måste kunna rycka sig ur det också.

 

Ibland bestämmer jag att nu ska jag vara jätteledsen och tycka sjukligt synd om mig själv ett tag, så att jag sedan kan fortsätta med vad jag borde och vill göra. Jag tycker att det fungerar ypperligt. Jag menar inte bara att tilta huvudet åt sidan och tycka att livet är ganska jobbigt, utan verkligen gräva ner sig i all smärta som om det vore ett träsk av sorgsenhet och navelskådande. Det får ta några timmar, högst några timmar. Sedan måste jag skärpa mig, ruska på huvudet och släppa det hela. Jag vill inte växa upp till en bitter ångesttant.

 

Sist jag träffade min läkare så insåg jag ännu en sak som gör att jag respekterar honom. Han diskuterar inte diagnoser med mig, han säger aldrig att jag skulle vara psykotisk till exempel. Jag skulle bara sparka bakut, som när de frågade mig om rösterna var jobbiga när jag var på trean. Han låter mig berätta vad jag vill och kan och kommer inte med några stämplar. Såklart vet jag vad som står i min journal, jag vet vilken diagnos jag har och det vet han med. Han behöver inte uttala den och inte jag heller. Det är egentligen ointressant. Det är ett fack, ger riktlinjer för min behandling, men han lyssnar på MIG och mina tankegångar, mina sanningar. Inte ens inom vården behöver jag klia bort någon stämpel.

 

Jag har aldrig varit så säker på vem jag är som nu.