Jag läker riktigt snyggt. Kan man säga så? Jag antar det. Jag har inte fått någon remiss för att se om det går att fixa bort ärren, men det kanske är lika bra eftersom jag aldrig kommer säga att jag aldrig kommer skära eller skada mig igen. Men det har gått två år och ett par månader nu. Jag tänker inte på mina armar nu.

 

Däremot gjorde fotografen till reportaget om oss det. Han frågade artigt och försiktigt om det, eller snarare kommenterade ärren genom att säga att han inte riktigt förstod det hela.

 

Det finns tusen orsaker till att skada sig men en miljon orsaker till att låta bli. Jag vet vad som fungerar för mig, jag vet vad som inte fungerar för mig och jag har också lärt mig en hel del genom andra som skadar sig. Därför börjar jag känna mig redo, jag vill berätta, jag vill skapa förståelse. Göra något gott av något så dåligt. Förhoppningsvis får jag och framför allt vågar jag komma till en gymnasieklass och prata om min psykiska ohälsa, inklusive och kanske speciellt om självskadebeteendet.

 

Bland det läskigaste jag varit med om i detta sammanhang var när en vän uppenbart talade om att hon hade bra läkkött och att det var därför hennes ärr var ganska små, som om hon önskade att de skulle synas mer. Jag skulle gärna byta hud med henne, Jag läker snyggt men det ser fortfarande läskigt ut för de ovanas ögon skulle jag tro.

 

Jag vet att folk läser min blogg just för att jag kanske lägger upp en bild då mina ärr syns eller så. Sluta med det, du mår inte bra av det. Sluta följa bilddagböcker för att få en glimt av självskador, för det är egentligen inte det som bör vara intressant hos en människa samt att det faktiskt är rätt triggande. Jag blir galen på de personer jag stött på som tar en bild på sig själv men självklart ser till att en rödrandig och bucklig arm är med. Jag säger inte att man ska skämmas och inte heller att man ska vara stolt, jag förstår båda känslorna men ärr är egentligen bara ärr. Man kan skämmas för dem vilket kan skapa ångest för att man måste jobba så hårt för att dölja sina sammanbrott som fått gå ut på kroppen. Man kan också vara stolt över dem, för att man överlevt genom beteendet. Men jag tror att det sundaste är att se sig själv i ögonen och ta reda på vem man är, till att börja med. Jag har identifierat mig med mina ärr förr, men de blev ganska fort ointressanta.

 

Det är inte skadorna som är intressanta. Det är du och själen som speglas i dina ögon.