Fragment av det förflutna.
2013-01-09 @ 18:04:40
Jag hittade ett papper idag, någonting som måste ha varit ett brev till min första psykolog. Det var så väldigt väldigt länge sedan. Jag tror att jag var 17.
"[...] inte vill lämna mig själv är att jag sjukanmäler mig från skolan och stannar hemma. En tredje är att de är rädd att jag skulle skada mig själv.
Okej, nu kommer det fram.Jag tycker egentligen att detta är min ensak och inte någon annans, men det blev tyvärr det i början av augusti då jag fick sy ett sår på benet som blev längre och djupare än jag tänkte. Mina föräldrar fick reda på vad jag gjort, så även min bror. Jag vågade aldrig tala om det för någon annan än en vän som jag vet också skurit sig. Jag kan absolut inte prata om det, därför har jag aldrig sagt något. Det fastnar bara i halsen. Jag skäms nästan mer för detta än för hur min relation till mat ser ut.
Hur som helst så har jag nästan slutat helt sedan den gången. Jag rispar bara ibland. Det är svårt när jag får det där känslan, begäret efter smärta och att gå se mitt eget blod. Det den enda utvägen för stunden... för att ta sig igenom stunden.
Medicinen fungerar. Fluoxetin ger min inga större biverkningar och jag känner med mer positiv och starkare än förr.
Jag vet inte om det är tänkt att jag ska skriva såhär. Det har jag visst skrivit tidigare också. Hoppas att jag inte gör helt fel."
I backspegeln kan jag känna att jag borde pratat mer än jag agerade, att jag uttryckt saker på annat sätt till rätt människor. Och nu har ni fått en bit, ett fragment, av mitt förflutna. Oavsett hur jag ser på det här nu, så var det så då.
Jag håller på att komma över mig själv, för jag vill inte ha det som jag hade det då.
Kommentarer
