Alternativet ärrborttagnign.

2012-07-06 @ 22:52:00
Jag har träffat min läkare idag och jag bad om information kring ärrborttagning.
 
Jag vet inte ens om jag vill ta bort mina ärr, men jag vill veta om det är möjligt och isåfall hur det skulle gå till. Jag ska få en remiss till en specialist. Min läkare tog sig en titt på armarna och sa att han inte kunde ge något direkt utlåtande, men att det antagligen går att få det att se ut som något annat än självskadeärr.
 
Alla reagerar på ett eller annat sätt på sådant som avviker från normen. Jag ser när folk tittar på mig, vissa inser att de stirrar och verkar skämmas, andra går rakt fram och frågar medan vissa börjar berätta sin livs historia för mig trots att jag är en komplett främling. Andra, främlingar, har velat hjälpa mig. Vissa tycker bara att jag är läskig och ger mig inte en chans. Slutsats: Människor dömer en på ett eller annat sätt. En brud satte sig i mitt knä och attack-kysste mig, förmodligen för att hon först frågade om mina armar och tyckte att det var så hemskt. Annars skulle hon knappast raggat på mig.
 
Jag vet inte om jag aldrig kommer skada mig igen. Det har gått över ett år och sju månader sedan sist, men jag kan inte vara säker. Jag är alltid på min vakt. Därför har jag inte velat göra en operation. En annan orsak är också att jag faktiskt tycker att man ska kunna låta det förflutna vara det förflutna och att jag har samma rätt att klä mig som jag vill utan att folk ska komma och ha åsikter. Min familj och mina vänner ser inte ärren, de ser mig. Jag önskar att fler kunde se MIG.
 
Jag accepterar att folk reagerar, och jag själv reagerar också på andra som sticker ut ur mängden. Fråga mig gärna om det ifall du måste, bara vi får det ur vägen så att man sedan kan fokusera på ett riktigt samtal. Det är enkla svar jag ger - jag har mått dåligt, jag har varit sjuk. Jag är så mycket mer, låt oss prata om vädret, kommunism eller Allsång på Skansen istället.
 
Som sagt, oavsett om jag väljer att ta bort ärren så gott som det går eller om jag väljer att behålla det så vill jag veta vad alternativen är. Vad som stoppat mig och fortfarande stoppar mig är att jag faktiskt inte kan vara säker på om jag aldrig kommer göra mig illa igen. Det känns viktigt för mig att vara klar med skiten, annars är det inte lönt. Fast jag vet ju aldrig om jag är klar... Allt jag vet är att jag försöker och att jag lyckats än så länge, och att jag vill fortsätta lyckas.
 
Jag är väldigt trött just nu, detta kanske blev svamligt, men det är så mycket tankar i farten just nu.
xoxo Saari

Sol, sommar och ärr.

2012-06-05 @ 20:33:07

 

 

Nu är det dags igen. Det är varmt ute och vinterjackan är borthängd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de människor som subtilt slänger en blick eller stirrar öppet på mig tittar på mitt hår, makeup eller vad som helst istället för att notera att jag är tjock och bär ärr.

 

Jag har läkt jättefint, faktiskt. Min pappa sa att han inte tänker på ärren längre. Kanske är det för att han är van, men ärren har definitivt blekts. Vad jag inte kan göra någonting åt är texturen, att vissa står ut och andra istället är konvexa. I fel ljus så syns de alltför väl. Hur som helst, nu kommer den tid då jag och säkert många av er läsare måste välja kläder noga och göra upp med er själva om ni kan ta att folk uppmärksammar er, slänger extra blickar, kanske nedvärderar eller tvärt om - vänder sig till dig och vill hjälpa fast de i vissa fall bara råkar vara främlingar som tycker synd om dig.

 

Jag skulle vilja få en ny hud, börja om. Samtidigt blir jag irriterad på att omgivningen bara inte kan blunda för det förflutna som lämnat spår i nuet och framtiden. Jag tänker sällan på ärren, förutom när jag känner mig utstirrad eller när ärren kliar. Ibland kan jag slänga en blick på mig själv och fundera varför gjorde jag sådär mot mig själv?

 

Jag har debatterat med mig själv om att operera bort ärren eller inte, men jag kan inte lova mig själv eller någon annan att jag inte kommer göra det igen. Det känns som att jag vill ha begravt beteendet helt innan jag vill göra någonting åt ärren, men såhär över ett och ett halvt år sedan sista skadan kan jag fortfarande inte vara säker. Jag är nog aldrig säker, kommer nog aldrig vara säker.

 

Istället skjuter jag upp min nästa självskada till om ett tag - om och om igen.

 

 

 

xoxo Saari

Dear lie...

2012-05-20 @ 17:10:11

 

 

Dear lie
You suck
You said you could fix anything
Instead I'm fucked
You made things even worse for me
If I had balls I'd tell you get away from me
Guess I'm not smart
I let you unnerve me
I let you control me
Afraid the truth would hurt me
When it's you that hurts me more

Get outta my mouth

Get outta my head
Get outta my mind
Stop puttin' words in my head
Get outta my mouth
You're nothing but trouble
Get outta my life
Get out of me
Out of me
Out of me
Out of me lie
Lie lie lie lie

Dear lie

You're dumb
You think you've got the best of me
You think you won
Misread my vulnerability
I've got your walls
Now get the hell away from me
I've learned your art
Won't let you unnerve me
Won't let you control me
The truth will only free me
And your lies won't hurt no
No more

Get outta my mouth

Get outta my head
Get outta my mind
Stop puttin' words in my head
Get outta my mouth
You're nothing but trouble
Get outta my life
Get out of me
Out of me
Out of me
Out of me lie
Lie lie lie lie

Lie lie

I've got
Your walls
Now get the hell away from me
I learned your art
Won't let you unnerve me
Wont' let you control me
The truth will only free me
And your lies won't hurt no
No more

Get outta my mouth

Get outta my head
Get outta my mind
Stop puttin' words in my head
Get outta my mouth
You're nothing but trouble
Get outta my life
Get out of me
Out of me
Out of me
Out of me lie
Lie lie lie lie

Lie lie

Dear lie
Lie Lie Lie Lie
Lie Lie
Dear lie

 

 


xoxo Saari

Ånger.

2012-05-06 @ 17:04:54

 

 

Det finns människor som jag skulle vilja banka in lite vett i, inklusive mig själv för 8 år sedan.

 

Jag funderar på att träffa en läkare angående mina ärr. Jag vet att även om de inte kan ta bort ärren så kan de slipas ner och bli lite mindre synliga. Det skulle fortfarande synas men ändå inte lika mycket. En vän till mig har fått sina armar rätt snygga genom att skära bort ärren och sy ihop huden och därmed ha ett ärr. En annan vän har fått en hudtransplantation och slipat ner texturen på sina ärr.

 

Jag önskar att världen var lite mer förstående när det kommer till självförvållade skador och ärr, och med tanke på hur vanligt det är med människor som skadar sig så kommer säkert förståelsen komma... hoppas jag. Därmed inte sagt att det är ett okej beteende. Jag vill bara skaka om unga människor som inte än vet hur deras framtid kommer se ut. Jag har bara mig själv som exempel - jag ångrar mig djupt nu när jag försöker resa mig igen och verkligen vill leva. Vad jag förorsakat mig själv och andra... det är en lång väg av destruktivitet. Jag ångrar mig verkligen.

 

Jag har firat 1,5 år som skadefri nu, men jag vågar inte andas ut. Jag vågar inte genomföra hudoperationer eftersom jag fortfarande får "sug" att skada mig. Det är ett djupt träsk som jag grävt ner mig i, för varje sår jag skapade så skapade jag också ett behov av att fortsätta. Det tänkte jag inte på då. Jag kommer ihåg början, att nypa sig och klösa, riva av naglar. Sedan rispor som blev värre och värre. Och nu... Jag står på ostadiga ben, men jag står ändock. Härjad och dömd för livet.

 

Min terapeut sa att alla sätt att överleva är bra sätt. Jag säger enbart att alla sätt att överleva är ett sätt att överleva, punkt. Det finns bra och dåliga sätt även om målet är detsamma. Det gäller att välja de bra sätten, men hur kan jag inte besvara. Jag är bara jag och jag känner bara till mig själv.

 

Sara 16 år hade brist på hopp. Nu har jag löfte om en framtid med den jag älskar, ett hem, en familj, och jag återupptäcker mina talanger och hittar nya sätt att leva. Varför kliar då ärren, varför kallar min hud efter att delas? Varför ser jag på mina armar och ben och önskar att jag fick fortsätta trasa sönder mig? Cigarettglöden så nära huden, men jag låter bli. Det är priset att betala för allt underbart jag har. Dessutom är det bara en ond spiral som drar mig neråt, det kommer inte bli bättre om jag skadar mig. Jag jobbar hårt på att bli skadefri för min egen skull, tills dess får jag vara skadefri för alla andra orsaker. Alla orsaker att låta bli att skada sig är bra orsaker, till och med om det är under tvång.

 

Jag vet inte om det här blev någonting vettigt att läsa. Jag vet bara att det är starka krafter som sliter och drar i mig.

 

Jag önskar att jag kunde nå ut till människor, be dem sluta eftersom det bara kommer att bli värre när man väljer den vägen. Det är illusion om trygghet, det är därför det är ett så starkt behov. Jag planterar trygghet i andra saker nu och hoppas att de frodas och växer. Jag behöver det.

 

 

 

xoxo Saari

Om att skada sig inom slutenvården.

2012-04-28 @ 13:33:18
Idag fick jag den här kommentaren av http://pingvinprincipessa.blogg.se/:

"Jag har en fundering som kom redan när jag läste i senaste numret av Filter (kan ha hunnit komma ut ett nytt nu) en lång artikel om en kvinna med självskadebeteende och som nu var äventyrare - med egna specialdesignade klättervantar eftersom hon bränt bort några fingrar när hon mådde som dåligast - och sa att hon gjort sig som mest illa de gånger hon varit inlagd.

Min fråga som oförstående är; hur är detta möjligt? Det borde ju inte finnas något att få tag på på en sådan avdelning!


Hon hade även hävt i sig cellgiftstabletter så att hon numera var steril.
"

Det finns otaliga sätt att smuggla med sig in saker att skada sig på. Jag tänker inte ta upp några exempel, inte ens mina egna knep, eftersom det inte skulle ge någonting.

Avdelningarna ser olika ut, i alla fall här i Umeå. Den avdelning jag hör till har näst intill ingen inredning, medan äldrepsyk är lite mer hemtrevligt med blomkrukor och annat. På tvåan, min avdelning, tenderar människor till att ha sönder allt från stolar till toalettstolar, bord, lampor och TV:n.

Man blir alltid visiterad när man kommer till avdelningen. Alla tändare, vassa föremål och saker gjort av glas som till exempel nagellack läggs i ett låst rum. Jag har tyvärr fått vara med om otroligt jobbiga visitationer eftersom jag smugglat in saker som lett till att jag fått klä av mig naken framför sjuksköterskor och skötare.

Vid ett tillfälle för några år sedan så kom avdelningschefen och frågade mig om hur jag fick in mina rakblad på avdelningen. Jag tycktes aldrig få slut på dem och det var det som ledde till en total kroppsvisitering. Hon ställde en fråga, om det fanns någon som kom och lämnade rakblad åt mig i blomkrukor eller "planterade" de på andra ställen på avdelningen. Jag svarade att det var helt sjukt, att ingen skulle ge mig rakblad, men tydligen har det faktiskt skett att människor gjort så.

När man ber om att gå ut och röka så delar de ut tändare och vissa slarvar med att få dem tillbaka när man rökt. Behöver man klippa naglarna så får man låna en nagelsax. Engångsrakhyvlar har de emellertid slutat att lämna ut till andra än män. Jag blev så paff en gång när en medpatient som tyvärr inte lever idag bad om att få en nagelsax och sa till mig att hon skulle skära sig med den. Jag sa åt personalen, berättade vad hon tänkte göra, men de sa att de arbetade med tillit och lät henne gå igenom med sin plan. Hon stängde inte ens toalettdörren. Det var vidrigt.

Jag har gått igenom så mycket skit, lekt katt och råtta, gjort det till en sport att smuggla in förbjudna saker och skadat mig vilket jag nu ångrar. Min poäng med det här inlägget är att svara på frågan; Slutenvården är inte ett ställe där man är garanterat säker från självskador, även om man inte bara kan komma undan en visitation vid inläggning så är det inte svårt att lyckas skada sig på en psykavdelning. Man har fortfarande ett eget ansvar även om man är inlagd.



xoxo Saari

Skadefri i ett år och fem månader.

2012-03-27 @ 13:29:51




Igår när jag skrev i min dagbok insåg jag att det var exakt ett år och fem månader sedan min senaste självskada. Ändå kan jag inte känna mig trygg, det kan man inte vara när man varit beroende av någonting.

Ja, jag ser det som ett beroende. För mig är det det, men det innebär att inte att det är det för andra som skadat sig själv. Det har varit det självklara sättet för mig att hantera diverse känslor och händelser i mitt liv. Lika destruktivt som att dricka bort sin ångest.

Numera kan jag le stort och skratta på riktigt, men ärr på armar och ben skvallrar om att jag inte är frisk. Som tur är så brukar mitt leende vara större och med självklart än bleknade ärr.

Även fast det var så länge sedan jag skadade mig så är det inte som om jag inte tänker på det. Jag tänker på det varje dag, ibland tänker jag "hur i helvete kunde jag göra så mot mig själv?" medan det andra gånger finns ett stort sug i att kapitulera och skada mig. Jag är fysiskt fri från sår och sådant, men psykiskt får jag nog kämpa väldigt väldigt länge.

Jag minns att en sjuksköterska frågade mig varför jag inte tog min lugnande medicin utan gick direkt till självskadorna och jag svarade att det inte finns någonting mer effektivt än att skada sig själv. Jag kan inte förneka det, men längtan efter ett vanligt liv är större och där finns det inte plats för självskador. I ett funktionellt liv finns det inga självskador. Och jag vill leva och må bra.

Respekt till min kropp och själ, jag måste hitta den respekten någonstans. Tills dess så skjuter jag fram mitt återfall, bestämmer mig om och om igen.


xoxo Saari

Alla sätt att överleva är bra sätt...

2012-01-25 @ 19:20:15

 

 

... enligt min terapeut på TIPS. Det fastnade hos mig, eftersom jag använt mitt självskadebeteende för att överleva. Samtidigt var det just det som höll på att ta död på mig den där morgonen den 26:e oktober i rum nummer 094 på psykavdelning 2.

När jag tittar tillbaka så känner jag att jag rättfärdigade mitt självdestruktiva beteende på ett osund sätt genom att påstå att jag behövde skära mig för att överleva. Jag känner att jag inte längre kan rättfärdiga mitt forna(?) självskadebeteende på det sättet. Det finns andra sätt att överleva på, man måste bara hitta dem. Då hade jag inte verktygen, men nu har jag hittat tips och trix som fungerar för mig. Jag kommer inte kunna skydda ett självskadebeteende på det sättet i framtiden eftersom jag tagit så många steg ifrån det.

Det finns dock någonting som jag är väldigt rädd för, den enda saken som jag är rädd kommer göra att jag får återfall, och det är någonting jag inte kan tala om. Det är någonting jag behöver hantera när det kommer, och jag kommer kämpa hårt för att inte falla. Jag kommer ge mitt allt.

Alla sätt att överleva på är bra sätt, så länge man inte gör saker som egentligen är ett långsamt självmord. Missbruk, självskadebeteende, självsvält och/eller kräkningar, överdoser - allt sådant kommer en dag vända och bli människors död.

Jag vet, för jag överlevde någonting som jag inte skulle överlevt om jag inte haft extra tillsyn på en sluten avdelning.

Var rädd om er där ute.


xoxo Saari

Om "3 månader - en panikbiografi".

2012-01-17 @ 12:43:32
Tack för era kloka ord. Jag skulle definitivt kunna använda materialet för att föreläsa, jag har tillräckligt med distans till innehållet och jag anser att jag har många poänger som framför allt psykvården och även anhöriga kan ha nytta av.

Jag har velat föreläsa länge och "3 månader - en panikbiografi" skulle faktiskt vara ett utmärkt underlag för det - men jag saknar nerverna för att stå inför människor och prata. Jag önskar att jag kunde göra det men det går inte. Inte än, i alla fall. Jag får ha is i magen och se om jag en dag kanske är redo. Jag ska diskutera med min läkare och eventuellt be honom läsa den 32 A4-sidor långa panikbiografin.

Det är vi patienter som sitter inne med kunskapen, det är vi som kan förändra vården för vi har sett den inifrån och märkt de goda och dåliga sidorna. Tyvärr är det många som på grund av sjukdomen inte orkar ifrågasätta och utveckla vården genom samtal med de som arbetar inom psykiatrin.


xoxo Saari

Tänk om...

2012-01-03 @ 17:08:02



I förrgår påpekade Olivia hur fina mina armar blivit. Jag brukar sällan tänka på ärren, men jag smörjer in armarna med lotion efter varje dusch för att jag hoppas att det ska hjälpa, få dem att läka fortare.

Ja, mina armar och ben har blivit mycket finare, ärren läker och bleknar, men jag önskar ändå att jag inte hade dem alls. Jag önskar att jag slutat tidigare. Bilden ovan är tagen 2007 skulle jag tro, och om jag slutat då...

Om... Man ska inte tänka "om". Jag kan inte förändra det förflutna ändå. Allt jag kan göra är att smörja in mina ärrade lemmar och hoppas på att de fortsätter mattas av. Allt jag kan göra är att inte skaffa mig nya sår. Jag kan inte gå tillbaka i tiden och visa mig själv hur illa det skulle se ut 2011. Jag måste finna acceptans.



xoxo Saari

Just another christmas without you.

2011-12-26 @ 11:24:54

Morris och jag.

 

Igår var vi hos moster på middag. Det blev INTE julmat, tack och lov. Det räcker med ett julbord samt resterna som man får äta upp i mellandagarna. Det var trevligt, här ovan ser ni mig mysa mer Morris.

 

Idag är det 1 år och 3 månader sedan min sista självskada. Att jag fortfarande håller koll beror inte på att jag tänker på det aktivt, utan för att mitt liv förändrades den 26:e oktober 2010. Ni som läst min egen berättelse vet varför datumet etsat fast sig hos mig.

 

Jag får färre och färre självskadeimpulser, de jag har blir också svagare. Det är inte samma kamp som innan. Jag vill inte förstöra och förgöra mig själv, och jag vill inte heller försätta min omgivning i total oro över mig. Det är viljan samt lite missbrukstänk som gjort att jag fixat det - jag får en impuls eller har mycket tankar om självskador, men jag väljer bort alternativet att skada mig för stunden. På så vis har jag lyckats skjuta på ett eventuellt återfall ända till hit.

 

De första skadefria månaderna vågade jag inte räkna. Jag har aldrig varit bra på det, det har triggat mig mer än hjälpt mig. Sedan, när jag stod på två ben igen, började jag fira varje månad som gick. Efter ett tag tyckte jag inte att det behövde firas, jag la hellre ned min tankeverksamhet på datumet då jag och mary blev tillsammans. Det blev ingen New York-resa när jag varit skadefri i ett år, bara skadefriheten och att jag återtagit kontrollen i mitt liv var en nog så stor belöning. Utan den kontrollen skulle jag inte haft samboskap och pälsklädda barn.

 

Jag känner att jag vill lägga in en kommentar angående mina ärr; de bleknar och trots texturen ser det se riktigt bra ut.

 

Jag kunde inte sova igår. Jag låg vaken och tänkte på hur lycklig jag var. Saknade Mary. Brorsan hade just stövlat in på natten och kramat mig, sagt att jag var fantastisk. Under hela kvällen igår så fick jag beröm till den grad att jag blev röd om kinderna och otroligt generad. Fast det var skönt att höra. Alla behöver bekräftelse, kanske speciellt jag.


Nu väntar både jag och Åke på att våra älskade som kommer om ett par dagar, men tills dess kan man ju gosa med katterna...


Morris och jag.

 

 

 


xoxo Saari

Min belöning.

2011-11-26 @ 15:03:42

Jag och Mischa för ett år sedan. En av mina belöningar!

 

 

Idag är det ett år och en månad sedan jag skadade mig sist.

 

Årsdagen gick mig förbi, när jag bestämde mig för att sluta skada mig så var det så absurt att jag satte upp en stor belöning till mig själv för när jag klara mig i ett år: En resa till New York. Den resan blev aldrig av, men jag är skadefri ändå. Just då behövde jag ha den belöningen i åtanke för att våga se framåt.

 

Jag noterar att "jaha, nu har det gått en till månad", men jag firar hellre månadsdagen när jag och Mary blev tillsammans istället för dagen jag bestämde att jag skulle sluta skada mig. Jag lägger inte samma vikt på det, jag behöver inte belöna mig själv. Att vara skadefri är en belöning i sig, någonting jag INTE kände för ett år sedan. Då var jag tvungen att belöna mig själv ordentligt.

 

Min belöning är att jag är förlovad och sambo i en tvåa med tre kissar och en hund. Om jag fortsatt skada mig hade jag aldrig kommit hit, till en trygghet, till ett liv. Allt jag vill ha!

 

 

 

xoxo Saari

Logik?

2011-10-21 @ 17:08:11
Jag är snart 12 månader skadefri(!), men eftersom det fanns fler med självskadeproblematik på avdelningen hade jag inte mina vanliga kläder utan var respektfullt klädd i sjukhusets långärmade.

Jag pratade med en tjej om det, en tjej med färska sår och omläggningar. Hon tyckte att det var självklart att vi båda skulle ha långärmat av respekt.

Dagen efter var hon på dåligt humör och slängde armarna i korridoren, kortärmad. Hon skrek och slogs med väggarna. När hon stod och tjurade så bad jag henne ta på sig något långärmat för att jag kände mig triggad.

"Du behöver inte titta" tyckte hon. När jag sa att det inte gick att ignorera så sa hon att "de var upp till mig om jag blev triggad".

Logik?

Jag bad henne ta på sig något, sedan sa jag att hon var respektlös, men hon brydde sig inte. Dålig stil tycker jag. Vi har alla våra problem och vissa vet inte bättre - som den skrikande tanten eller han som går och byter kanal på TV:n fast alla andra protesterar. Att hon har ADHD tycker jag inte ursäktar någonting eller ger mig ökad förståelse.

Men hon var ung, förståss. Hon ville kasta saker och slå sönder saker men jag sa att det finns andra saker som man kan få uppmärksamhet på. Hon frågade vilka, och jag blev stum. Ja, lever man om så får man förståss uppmärksamhet. Jag tycker att jag får uppmärksamhet genom mitt skrivande, jag tycker också att den uppmärksamheten snarare kommer genom att prata än att göra otyg, men ärligt talat så är de ganska ignoranta på avdelningen ibland.

Emellertid har jag märkt att de inte ger människor med dramatiska gester uppmärksamhet, förmodligen för att de ska sluta. Helst borde de gå emellan innan det går för långt, som kvinnan som tillslut låtsades svimma. Ingen brydde sig... men när jag tryckte på larmknappen och var i upplösningstillstånd så kom en skötare och vi pratade, hon såg mig och validerade mig.

När två patienter senare kom i slagsmål och en av dem, hon med kortärmat, blev flyttad så kändes det ändå skönt. Jag har tillräckligt jobbigt med mina självskadetankar.


xoxo Saari

Skills.

2011-10-07 @ 17:40:35
Jag tycker att många av skillsen på http://www.shedo.org/?v=page&pkey=skills är otroligt bra, man måste hitta vad som funkar för sin egen del men just den här delen tycker jag är viktigast:


Innan du skadar dig själv, ställ alltid dessa frågor:
1. Vad känner jag just nu?
2. Varför känner jag som jag gör?
3. Varför vill jag skada mig själv?
4. Har jag varit med om detta tidigare? Vad gjorde jag då för att lösa situationen? Om jag inte kunde lösa den då, hur skulle jag kunna göra för att det ska bli bättre denna gången?
5. Om jag skadade mig själv nu, hur skulle det kännas?
6. Om jag skadar mig själv nu, hur kommer det då att kännas om en timme eller i morgon?
7. Finns det någonting kvar som jag kan prova innan jag skadar mig själv?
8. Vill / behöver jag verkligen skada mig själv?

Känsla. Vänta, stanna. Tänk efter. Ungefär så.



xoxo Saari

Intervju om självskador.

2011-10-07 @ 16:29:20
Hur länge har du haft problem med självskador?
Det beror på hur man ser det. Jag började skära mig när jag var 16, jag var 23 när jag slutade. Innan jag började skära mig så brukade jag nypa mig, bita mig och andra småsaker för att hålla fokus eller straffa mig. Sedan blev självskadandet allvarligare när jag började skära och bränna mig.

Har du ofta fått uppsöka vård för dina självskador?
Ja. Jag vet inte hur många gånger, det går inte att räkna. Jag är rädd att det kan handla om hundratals gånger. På vårdcentralen, akuten, när jag varit inlagd. Kirurgen har haft sitt att göra.

Hur har vården bemött dig, när du kommit då?
Oftast har de varit kyliga och ibland har jag fått utskällningar. Ibland har de varit medkännande, men det är mer sällan än ofta. Kirurgen tycker däremot att det är kul att sy, därför har de för det mesta inte brytt sig om mig utan bara frågat vad jag skadat mig, hur länge sedan och sedan sytt ihop mig.

Hur har dina föräldrar reagerat?
Den första reaktionen har oftast varit ilska. Jag har frågat dem, såhär efter mina mest kaosartade år, hur de orkat och de har inget svar. Jag gissar på att de hållit mycket för sig själv och haft mycket ångest över det när jag blivit ivägskickad. När jag inte behövt sy så har jag mest gömt det så gott det gått.

Har du fått någon behandling mot självskador och hur var den?
Jag har gått i DBT, och det har hjälpt. Tyvärr kunde jag inte fullfölja terapin eftersom det visar sig att jag inte bara har borderline utan har psykotiska episoder som försvårat behandlingen, men jag har med mig några knep. Det handlar mycket om mindfulness. Annars har jag lärt mig mycket av andra där jag bodde förut eftersom de är missbrukare. Det handlar om att inte falla åter i sitt destruktiva beteende. Jag brukar tänka att jag har min drog, mina självskador, men jag väljer just nu att inte agera. Man får ta en dag i taget, en stund i taget, ibland sekunder i taget.

Tror du att om man pratar om självskador, så kan det trigga dem?
Ja och nej. Pratar man om det vid rätt tillfälle och på rätt sätt så behöver det inte trigga andra. Jag har väntat länge innan jag delgav andra om min sista självskada för att jag själv ska ha tillräckligt med distans till det för att kunna lägga fram det på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som gör att ingen vill gå där jag gått.

Nu när jag var inlagd sist så pratade jag väldigt lite om självskadorna och berättade istället att jag inte skadat mig på 11 månader för en tjej som har självskadebeteende. Jag kände att hon lätt kunde triggas.

Andra, utan självskadebeteende och som inte är unga, tycker jag man ska prata med om självskadebeteende. Jag tycker att man ska vara öppen om det och jag svarar gärna när människor frågar.

Varför tror du att du skadat dig själv?
För att lindra ångest, för att straffa mig själv, för att mina röster vill att jag ska rädda andra genom att spilla mitt eget blod. Det har faktiskt hänt att jag varit glad och skadat mig ändå för att suget funnits där. Det har också hänt att jag skadat mig när jag känt en stark känsla, även om den är positiv, för att jag blivit rädd för starka känslor.

Vad var det som fick dig att sluta?
Det är en lång historia, men du kan läsa om den här.

Hur länge har du varit skadefri nu?
11 månader and counting! :D

Har det varit nära till återfall någon gång?
Ja, några gånger. Jag har självskadeimpulser varje dag, men det har varit några gånger som jag suttit och fingrat på något vasst men sedan kommit till sans.

Har du några tips till de som har problem med självskador?
Jag har bara tips till de som vill sluta. Vill man inte det så kommer man inte göra det. Men vill man sluta skada sig så måste man hitta trix som passar en själv. Vad som funkat för mig funkar inte för alla andra. Jag rekommenderar varmt listan som finns på http://www.shedo.org/?v=page&pkey=skills

Din flickvän har nyligen haft problem med självskador och hur har det påverkat dig?
Det har såklart varit svårt, men jag blir inte triggad av henne utan kärleken vällde över första gången jag såg henne när hon nyss skadat sig. Jag reagerade sedan, just då torkade jag hennes arm och ringde sjuktaxi och var väldigt praktisk. Sedan blev jag väldigt ledsen, för hennes skull och för att jag förstår att hon måste mått väldigt väldigt dåligt för att ha gjort en sådan sak efter att varit självskadefri länge.

Nu så reagerar jag på samma sätt när det hänt, men jag måste erkänna att jag ibland blir otålig och förstår mina föräldrar mycket bättre. Det är inte lätt när det är svårt.

Hur reagerar du på självskador som anhörig?
Jag försöker hålla det långt ifrån mig, för om jag tar på mig för mycket så blir jag själv väldigt sårbar.

Är din flickvän fortfarande inlagd?
Ja, men hon har långpermission och fixar hon det så blir hon utskriven :)


xoxo Saari

Idag är det...

2011-09-26 @ 10:51:57
... 11 månader sedan jag skadade mig sist.

Jag läker.



xoxo Saari

Smörja ärr?

2011-09-22 @ 20:19:15
Fråga till er ärrade: Jag smörjer in mina ärr med olika lotioner. Finns det något speciellt märke som är bra för att mjuka upp ärren och snabba på läkningen?


xoxo Saari

Jävla söndag.

2011-08-28 @ 17:19:23
Idag var en så trögstartad dag, men jag har ändå gjort vad jag skulle. Jag släpade mig in i duschen, rengjorde kattlådorna, släpade mig ut med hunden, släpade fram mat och vatten åt djuren.

Söndagar brukar vara sådana dagar...

Min permission har gått bra. Inte perfekt men bra. Jag glömmer ständigt att ringa avdelningen, men det är ju bara ett gott tecken. Jag behöver dem inte längre.

Jag vill ta farväl av augusti nu. Jag är redo för hösten, för förändring. Sommaren är slut. Jag hann aldrig ut och segla och det känns konstigt.

Jag har smort in mig med jordgubbsglassdoftande lotion och försöker lyxa till det. Smörjer mina ärr och hoppas att de ska läka snabbare och bli mjukare, mindre framträdande. De sitter där de sitter och jag har börjat fundera på hur mycket tid jag lagt på mitt självskadebeteende. Hur många ärr har jag på min kropp som jag tillfogat mig själv? Hur många gånger har jag handlat rakblad på tradera? Hur många gånger har jag legat på ett golv och blött, och varför? Vad var det som drev mig till det? Hur många gånger...

Jag säger inte "Aldrig mer". Jag säger "Inte just nu". I skrivande stund sitter jag och tampas med mina demoner (metafor), det känns som att armarna skriker efter smärtan, som om de kallar, men varför?

För att det är söndag, kanske. Nu ska jag gå och vårda mina sårbarheter, till att börja med ta medicinen jag missat och laga någonting att äta.

Jävla söndag.


xoxo Saari

10 månader skadefri!

2011-08-26 @ 19:54:31
Idag är det 10 månader sedan jag skar mig sist. Vlog!


 

 

 

xoxo Saari

Mitt självskadebeteende - sista delen?

2011-07-19 @ 14:39:21

 

 

 

Jag har väntat med att skriva det här eftersom jag inte varit säker på att min skadefrihet ska hålla. Nu, snart 9 månader sedan jag sist skar mig eller brände mig så vågar jag berätta varför jag slutade att skada mig.

Jag har inga garantier för att jag kommer vara skadefri i framtiden. Jag går framåt med trevande och försiktiga steg, rädd för att tappa balansen och få ett återfall. När jag känner att jag får självskadetankar och impulser så väljer jag likt en nykter narkoman att skjuta fram mitt nästa återfall. Jag räknar kallt med att jag kommer få ett återfall, och den tanken gör att jag vill kämpa in i det sista innan jag tar till självskadorna igen.

Jag förvånas av mig själv varje dag, speciellt de svåra dagarna. Jag vet inte exakt hur jag klarat mig utan att skada mig, men när självskadeimpulserna kommer så tänker jag tillbaka på sista gången jag skadade mig.

Jag har varit rätt tyst kring den händelsen som fick mig att aktivt välja att försöka vara skadefri. Det var som om jag fick en uppenbarelse om vad jag egentligen håller på med.

Att skada sig är farligt. Jag har egentligen aldrig tänkt på det som någonting farligt, men har man en skada så kan man få infektioner och har man inte tagit stelkrampsspruta är det riktigt farligt. Inte ens under de år då jag skurit mig till blodbrist insåg jag hur illa det är.

Vad som fick mig att vakna upp var en episod då jag var inlagd förra hösten. Jag hade börjat dejta Mary, och jag riskerade att bli bostadslös eftersom mitt boende inte ville låta psykiatrin skriva ut mig till dem. De sa att de inte hade kompetensen för min problematik. Jag hängde på en lös tråd, och när ett möte blev inställt så tappade jag allt hopp.

Jag ville inte dö, det var absolut inte ett självmordsförsök, men jag kunde ha dött. Jag gick loss på mig själv och ringde efter ett tag på klockan och personalen kom. De la om såren och tog mig till sängen. Där låg jag och blödde igenom bandagen, och en narkosläkare kom upp och pratade med mig. Han skrev upp min längd och vikt, sa att jag inte fick äta eller snusa ifall de skulle behöva söva mig.

Söva mig? Hade jag sprängt ännu en barriär, sjunkit så lågt att jag var tvungen att bli sövd så att de kunde sy ihop mig?

Min läkare kom in och pratade med mig lite snabbt. När jag såg oron i hans ansikte så blev jag ärligt talat rädd. Jag minns att han drog handen längs med sitt ansikte flera gånger, och han ställde inte särskilt många frågor. Han bara var där en stund.

Efter några timmar hade kirurgen tid för mig, så de rullade upp min i min säng och sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Jag ville inte sövas, så de tog en mellanväg. Jag fick smärtstillande intravenöst och la lokalbedövning runt alla sår. Att få lokalbedövning gör väldigt ont, och jag hade väldigt många sår, så när jag grimaserade av smärta så skjöt de in mer smärtstillande. Det var hemskt obehagligt och det tog tid att lappa ihop mig.

När jag fick komma tillbaka till avdelningen var jag orkeslös. Dagen efteråt funderade en av AT-läkarna om vi skulle ge mig blod, men att det var mycket bättre om kroppen producerade sitt eget blod. Jag fick järntabletter, som jag ätit så många gånger förr på grund av mitt självskadebeteende och andra faktorer. Jag var mer eller mindre sängliggandes i några dagar och gjorde en allvarlig självrannsakan.

Såhär vill jag inte leva. Om man underhåller ett självskadebeteende så blir det bara värre och värre. I början förvandlades rispor till sår, och såren blev mer och mer allvarliga. Jag tror att många av mina läsare som skadar sig själv kan relatera till detta.

Jag har legat på operationsbordet förr på grund av mitt självskadebeteende och bara det är ju illa nog, men när jag förstått vidden av vad jag gjort så kände jag att det verkligen får vara nog nu.

Den första tiden räknade jag inte hur många timmar, dagar, månader som jag varit skadefri, som många gör när de bestämt sig för att sluta. När jag räknat dagar förut så har det snarare triggat mig till att fortsätta skada mig. Jag ignorerade det helt enkelt. När det gått ett par månader började jag räkna dem, fira den 26:e varje månad. Försiktigt.

Det har krävts en jävla massa vilja. Det är viljan som räddat mig många gånger. Jag bad Mary ta med sig en kamera till avdelningen och fota mig där jag satt som en jävla Frankensteins monster i en sjukhussäng med landstingskläder på mig, och de bilderna påminner mig om varför jag valde att sluta skada mig. Jag orkade inte räkna stygnen, det spelar egentligen ingen roll, men det var löjligt många och det såg så jävla äckligt ut.

Det var som att jag var en spillra av vem jag egentligen var, en spillra som inte ens liknade vem jag ville vara.

Jag vill lämna självskadebeteendet bakom mig. Förutom viljan så har mediciner samt att prata om självskadetankarna varit till god hjälp. Jag tycker att jag ser grotesk ut och jag blir så ledsen när jag ser andra människor som också bär sår och ärr. Jag vill i ren desperation skaka om dem och be dem sluta! Ändå vet jag att alla måste nå sin botten, och att min absoluta botten kom hösten 2010. Ingen och ingenting skulle få mig att sluta, jag var tvungen att slå i botten för att förstå att jag varken kunde eller ville fortsätta att skada mig.

På de behandlingscenter jag varit på och på mitt förra boende var det förbjudet att skada sig, och självskadorna hade konsekvenser. Jag tänkte att jag skulle försöka vara skadefri för att respektera reglerna, men jag respekterade inte mig själv. Därför föll jag tillbaka gång på gång. Jag ville egentligen inte vara skadefri, även om jag skadade mig mer sällan så var det inte för min egen skull.

Så, när mitt boende sa att de inte hade kompetensen för mig och lät mig sitta på psyket fast avdelningen ville skriva ut mig så släppte jag alla hämningar, och det gick som det gick. Kanske fanns det en mening i det, det känns som att jag lärde mig en enorm läxa. Som sagt, jag slog i den berömda botten.

Anledningen att jag berättar det här och lägger upp på min blogg är för att jag vill se det som ett avslut. Detta kan vara sista delen i berättelsen om mitt självskadebeteende, jag hoppas verkligen att det är det, för det är nog nu. Jag tittar tillbaka och ser min väg av förstörelse, och vänder sedan blicken mot en framtid som ser ljust ut trots mina problem.

Jag kan tyvärr inte säga att jag mår bättre av att sluta självskada. Tvärt om så är det ett sätt för mig att orka, att uttrycka vad som gnager mig på insidan. Att sluta skada sig är så svårt för att man tar bort någonting som fungerat mot ångesten men inte har något annat att ersätta det med. Där tycker jag att DBT brister, för de som går i DBT måste vara skadefria även INNAN de lärt sig färdigheter och har strategier - men allt som allt så tycker jag att DBT har hjälp mig i längden. Jag står bättre rustad inför kriser och har lärt mig att prata. Jag rekommenderar varmt DBT för personer som lider av stark ångest.

Nu sätter jag punkt och hoppas att det är sista kapitlet i berättelsen om mitt självskadebeteende. Det känns som att det enda som skulle kunna stoppa mig är när jag blir blir psykotisk. Det är min största rädsla, allt jag kan göra är att varsko vården om att jag ibland skadat mig för att jag faktiskt måste. Det är svårt att utmana någonting så verkligt som man upplever i en psykos, men jag tänker göra mitt bästa.

 



xoxo Saari

Jag måste skydda mig själv.

2011-07-05 @ 22:58:54
Jag är fortfarande svag. Jag kommer nog vara mer eller mindre svag hela mitt liv - bilder eller texter relaterat till rakblad och självskadebeteende, det trycker på mina knappar. Jag håller mig ifrån det så gott jag kan. Har du rakblad i din header så kommer jag inte läsa din blogg, involverar ditt liv enbart önskan att skada och ser benso som enda möjliga lösningen så har jag faktiskt inte ork till att läsa/se dig.

Det är en del i mitt arbete att ta tillbaka mitt liv igen. Jag måste blunda, klarar inte av att se allt lidande. Jag respekterar de som försöker komma på banan igen, därav också en nyvunnen respekt för mig själv. Jag anser att det är en rättighet att få självömka, att få må dåligt, att få återfall i sjukdom, men jag tål inte glorifiering av det som förstört mig, för det var också det som räddade mig. Det kanske låter underligt men det som en gång närde visade sig förtära mig i längden.

Idag har jag kämpat, idag har jag fått ta till flera knep. Nu ska jag begrava den här dagen och börja med en ny imorgon.

Det är så mycket roligt som jag har framför mig. Finbesök och hämtning av förlovningsringar på torsdag, brakfest på fredag med välkomstdrinkar och grillning bland annat och en vecka utanför stan med Mary och Puffen. Idag var en speciellt svår dag, men jag klarade det.

Mina ärr läker fint. Jag tänker göra allt för att de ska fortsätta göra det, även om det innebär att jag inte kan ha relationer till människor som inte är på samma väg som mig. Jag respekterar varenda människas kamp, men jag har svårt att minnas den respekten när jag går in på bloggar där allt är nattsvart.

Jag tar era rakblad och skär bort er från mitt sinne. Vi möts när ni är redo att göra genuina försök till att hitta er egna person bland all smärta. Jag kan inte ge mer av mig själv utan att tappa mig själv, förlora mig i svärtan och smärtan.

Jag är så lyckligt lottad, en överlevare och en kämpe.





xoxo Saari
Tidigare inlägg Nyare inlägg