"Jag kommer att dö om jag slutar skära mig."

Nästan 10 år sedan. Såg jag inte frisk ut?

 

 

 

På morgonen har jag börjat gå igenom ett tjockt linjerat block som har hängt med mig från 2005 skulle jag tro. Det är skoluppgifter, stödanteckningar, noveller, dikter, andra texter, foton, listor på listor och så vidare huller om buller. Jag hittade två texter från när jag var på Mariedals behandlingscenter 2006 som fick mig att luta huvudet åt sidan och sucka lite lätt, utan att dra mig undan av rädsla. Jag kan känna att då var då, och nu är nu. Jag sörjer den yngre Sara som fick gå igenom allt det där.

 

Jag tänkte citera mig själv, dela med mig av några av mina ord och meningar.

 

 

 

"Onsdag 23/8  -06

 

En dag flyter förbi.

 

Nej, det var ett orättvist sätt att säga det på, så jag utvecklar mig.

 

Vakna. Vakna. Vakna. Jag vet att jag vaknar, men att somna då? Det känns aldrig som att jag somnar, märker bara kontrasten när jag vaknar.

 

Samtal, bild och badminton. En toppendag. Jag är inte hemma i alla områden. Det blir lätt läskigt. Men jag är så nöjd över hur dagen slutat.

 

Jag har målat klart det mesta, men det fattas några detaljer. Jag skar mig inte. Istället målade jag fram min generations syn på en "svensk tiger".

 

Jag klaradet det. Inte just att måla upp vad som finns inom mig och hos andra. Jag menar att jag inte skurit mig. Inte köpt godis än. Det är ett mirakel!

 

Jag försöker. Visst förstår ni det?"

 

 

 

"24/8 -06

 

Jag blev så glad när mina föräldrar kom. De var glada och jag var glad. Det kändes bra.

 

Men till kvällen, vad hände då? Jag visste inte om jag skulle klara det här behandlingshemmet. Så mycket att ändra på. Det känns inte som att jag kan lämna saker bakom mig, de finns kvar som en tyngd på min axel.

 

Det knyter sig i magen och jag går i bitar. Nej, det gör jag inte. Jag är och har alltid varit i bitar.

 

Ni förstår inte att det gäller andra regler för att leva. Överleva. Det är mitt sätt att överleva, för vad ska jag annars göra?

 

Ibland känns det som att jag kommer att dö om jag slutar skära mig.

 

Jag vet inte åt vilket håll jag ska gå.

 

Hataälskaavsky.

 

No more pain."

 

 

När jag själv sitter och läser igenom det så minns jag stället, mitt rum, bilden jag målade som jag fortfarande har kvar, personerna och ensamheten. Men det jag fastade på var detta; Ibland känns det som att jag kommer att dö om jag slutar skära mig.

Det tog mig 4 år från den punkten att inse att jag ville sluta skada mig. Sedan tog det 4 år till att försöka förverkliga ett skadefritt liv. Det har inte varit lätt och jag tror att jag börjat förtränga hur otroligt viktigt mitt självskadebeteende var för mig.

 

Nu vet jag både att jag vill leva, och hur jag vill leva. Jag slutade skära mig och dog inte, utan jag började faktiskt att leva på riktigt. Mina relationer till andra människor var ofta korta eller kantstötta av min självdestruktivitet, men nu läker jag mina förhållanden till mina föräldrar, mina vänner och inte minst Mary. Jag träffade Mary i precis rätt skede i mitt liv , när jag insåg att mitt självskadebeteende skulle bli min död och att det inte finns plats för självskador om jag ville leva med henne.

 

Jag valde henne och senare insåg jag att jag genom det valde mig själv. Jag vet inte om jag aldrig kommer att skada mig igen, vad som helst kan hända i framtiden, men jag vet att jag kunnat sluta utan att dö utan istället vinna så mycket mer än vad jag trodde var möjligt.

 

Nu är livet så mycket mer än att bara överleva. Jag går upp på morgonen och känner att jag har ett syfte med det. Jag tar en kopp kaffe och styltar upp min vardag som känns meningsfull. Ibland är jag bara hemma. Ibland jobbar jag med 12:e septemberrörelsen, eller spelar musik och sjunger, eller bara myser och pratar med Mary. Allt det är också viktigt, även att göra ingenting. Det är fortfarande mitt liv.

 

Jag ser inte bara hindren. Förut var allting ett landskap av hinder och jag hade ingen ork för dem. Nu skjuter jag ofta hindren åt sidan för att de bara är illusioner, så jag klär på mig och går ut, gör även vardagssaker med glädje. Det är svårt att handla, men har jag med mig någon så går det bra. Det går bra att åka buss numera, och jag har hittat ett hem i musikstudion på Kärnhuset. Jag jobbar med mig själv genom EBC. Varje kväll lagar jag och Mary mat, äter och pratar och följer våra rutiner. Det känns helt självklart, men förut var det inte det.

 

För förut trodde jag att jag skulle dö om jag slutade skära mig.

 

Jag finns här idag för att berätta för alla som någonsin tänkt den tanken, att det går att sluta och inte förlora någonting annat än den sämsta bästa vän du någonsin har haft. Man måste göra slut med destruktiva relationer, även sådant som självskadebeteende, för att kunna gå vidare. Fotbojan har låsts upp och nu står jag mitt i allt och vet att jag kan gå åt vilket håll jag vill. Det är stort och det är läskigt, men det är helt underbart också. Jag lär mig leva mer och mer för var dag som går och min resa, som fortfarande pågår, har inte varit förgäves.

 

Jag dog inte. Jag lever och jag mår bra just nu, utan den där självdestruktiva falska tryggheten. Jag är mitt egna stora bevis på att det går att sluta skada sig utan att dö.

Starkt jobbat älskling!

Bra kämpat! Det är inte lätt att sluta med och för att lyckas måste man vilja själv.

En väldigt klok person som jag tyckte mycket om sa till mig en gång att mitt självskadebeteende inte skulle försvinna över en natt utan att det förmodligen skulle ta ungefär lika lång tid som det tog för mig att bygga upp det.

Tror det är sant, i alla fall av beroenden och beteenden.

Det kom inte över en natt och det försvinner inte över en natt men det är inte omöjligt :)

Din resa, din kamp och ditt mod är så imponerande. Ord som lätt blir utvattnade men jag är imponerad. Att få lära känna dig och Mary bättre och läsa om din resa gör mig glad, stärkt och imponerad. Vilken kämpe du är!!!