Landstingets mat är inget att ha. Jag satt och rörde i maten när avdelningschefen till tvåan damp ner mittemot mig. Hon undrade hur jag hade haft det och jag berättade att det varit rätt okej förutom när jag råkade krascha ett glas hemma. Det var tunna glasskärvor överallt och jag blev hemskt stressad av det. Inte bara för att djurens skull, utan jag blev väldigt triggad av att plocka upp utsökta små skärvor som jag förut skulle spara och använda att skada mig med.

Jag har dagligen självskadeimpulser, men de blir blekare och blekare så länge jag inte råkar ut för triggande bilder, videor, människor, platser och så vidare. Jag fick frågan om när jag började skada mig, och när jag svarade på den frågan så undrade hon varför man inte går till sina föräldrar när man börjar vilja skada sig själv.

Jag kunde inte ge henne ett svar. För min del så gick jag inte till mina föräldrar eftersom jag dels skämdes över mig själv, samt för att jag ville fortsätta skada mig. Det var just då också någonting väldigt privat, mellan mig och mitt självhat. Jag hade inte en enda tanke på att gå till mina föräldrar om det inte gällde pengar eller skjuts. Att skada sig och be om hjälp är rätt stort och någonting som bara inte fanns, oavsett om man vill ha den hjälpen eller inte.

Det är svårt när man är tonåring, man är vilsen på så många vis. Då tycker jag hellre att föräldrarna ska försöka möta barnen med förståelse. Nu när jag gräver efter svar på hennes frågor i mitt förflutna så kan jag också se att mitt förhållande till mina föräldrar inte var särskilt bra just då, faktiskt. Numera har jag en öppen dialog med dem, men då framstod jag som otroligt lat eftersom jag mellan depressioner, ångest och sömnstörningar ändå skulle orka göra vissa saker. Jag visste faktiskt inte riktigt själv att jag mådde dåligt, innan jag kom i kontakt med en psykolog på Ungdomshälsan.

Som sagt, psykisk ohälsa fanns inte då, inte i min familj och släkt. När jag skadade mig så kände jag en lättnad och det var så otroligt privat. Just att det var en hemlighet var en av de saker som kändes bra just då.

Jag tror snarare att det är viktigare att föräldrarna visar att deras barn kan komma till dem med vad som helst och kanske hålla ögon och öron öppna. DBT har hjälpt mig och min närmsta familj att prata utan större missförstånd, men på tok för sent! I ett tidigare kapitel av mina "självskadekrönikor" så berättar jag om att min mamma anade någonting och en gång greppade mina handleder, vände upp mina armar och granskade dem efter ärr. Jag log inombords för att jag skadade mig på benen, jag kom undan den gången. Det kom fram först när jag en dag var tvungen att sy, och som sagt så hade mamma haft sina aningar mycket tidigt.

Det här får mig att tänka på en vän till mig som jag stod väldigt nära i högstadiet - i hennes familj pratade man om allt, att snacka sex över matbordet var ingen stor grej, men ändå höll hon en ätstörning för sig själv. Om jag minns rätt så upptäckte hon själv inte vilket problem det var förrän hon slutade menstruera. Hon fick hjälp och blev bättre. Poängen av denna anektdot är att hennes familj är den mest öppna jag någonsin mött men att hon ändå gick och bar på en ångest hon inte kunde uttrycka för sina föräldrar.

Man lär av sina misstag. Det kan hända vem som helst, det här med att må dåligt. Det är viktigt att ta itu med problemet så tidigt som möjligt. Som barn är man under sina föräldrars ansvar och man kan räkna med att barnet faktiskt håller en sådan sak som självskadebeteende hemligt så långt det går. Det är en blandning av skam, självhat, ilska mot föräldrarna, skolan, världen och mycket annat som jag inte tagit upp. Poängen är att man döljer det av någon orsak.

Vad skulle jag vilja att mina föräldrar skulle gjort? Vi är alla så mycket klokare idag, men då så förstod de inte hur dåligt jag mådde. Kanske vill föräldrar inte tro att deras son eller dotter mår dåligt, har på skygglappar för att det är enklast så. Jag har ingen erfarenhet av föräldraskap, men jag kan tänka mig att vissa ser ett eget misslyckande när de vågar se hur dåligt deras barn mår. Kanske kan det också handla om att de tror att man växer ifrån ett beteende, för som tonåring är ju ingen direkt ångestfri.

Det blir lätt en kamp mellan förälder och barn, precis som det senare kan bli en kamp mellan vårdare och patient. Man jobbar hård för att dölja självskadorna och föräldern eller vårdaren försöker ta reda på och förhindra dessa skador som barnet håller hårt om.

Det här är bara spekulationer, sådant som dök upp i huvudet. Just nu känner jag att min gissning är lika bra eller sämre än någon annans. Så hur upplever ni det? Vad är era tankar kring detta?

Jag orkade inte skriva ner vad jag drömde i natt, men jag kommer ihåg det. Glasklart.

Man drömmer oftast inte i färg. Jo, det är sant. Jag vet att många påstår att de drömmer i färg när frågan kommer upp, men man kan "måla" drömmarna när man vaknat. Drömmer man i färg är man ofta i stress eller har ätit nåonting kryddstarkt eller druckit kaffe på kvällen. Och så vidare.

Det var en kort dröm, kort men intensiv. Jag kommer ihåg en färg - rött. Det var massor av rött. Jag hade skurit mig på benet och det kändes bra, jag såg såret. Sedan greps jag av ångest och ånger. Hur skulle jag förklara det här för Mary? Vad skulle jag säga till alla andra? Jag har ju en hållhake och det är att jag berättat för allmänheten att jag är skadefri sedan sju månader nu.

Det var så hemskt. Samtidigt var det så frigörande. Knarkare brukar ju drömma drömmar om hur de tar droger och får ett rus, och ungefär så kändes det här - men ångesten efteråt, att börja om på noll igen, det kändes fruktansvärt.

Som tur är så var det bara en dröm, men den symboliserar verkligen mina olika viljors kamp. En som vill fly med det medel jag använt förr och en som vill leva ett friskt liv och som glädjs åt att ärren blir mindre och mindre tydliga.

Kampen fortsätter. Viljan att få ett normalt liv är större även om jag faktiskt saknar att skada mig. 7 månader fri, going strong. Jag använder ala knep jag har, för jag ska inte förstöra det här för mig själv.

När jag var inlagd under förra helgen så frågade jag personalen om jag fick gå i kortärmat för att jag inte hade några ombyten med mig och de rykte på axlarna och sa att det gick bra.

Just då blev jag väldigt stolt.

Över ett halvår sedan jag skar mig eller skadade mig själv på annat sätt... Jag ser på bilder hur mycket mer blekta mina ärr är nu än förut. Det känns riktigt bra, riktigt riktigt bra.

När man är på en avdelning är det viktigt att inte trigga andra med samma problematik. Jag minns första gången jag var inlagd, på den tiden då jag skar mig på benen, och jag fick inte gå ut i korridoren i nattlinne. Jag tyckte att det var skumt, men det tog inte lång tid för mig att förstå varför. Jag vet inte hur många gånger det varit självskade-epidemi inom slutenvården, för skär någon sig så verkar alla självskadare bli blodtörstiga. Jag vet att det var så för mig i alla fall. Därför kände jag mig stolt när jag i alla fall enligt skötarna inte var en trigger-faktor längre!

Nu börjar det vara så varmt ute att en t-shirt nästan är att vara överklädd. Jag vet ju att människor kollar, men då får de göra det. Det kommer nog alltid att märkas, armar och ben är räfflade oavsett om ärren är röda eller vita.

Förra sommaren var jag ute och seglade med pappa och jag hade en trekvarts-tröja. Vi gick upp på hällarna och hälsade på de andra båtägarna som var ute på ön. När vi gick tillbaka så sa pappa:

- Du vet väl att de sitter och pratar om dig nu?

Det gjorde de säkert. Det viktiga för mig är att mina föräldrar och andra nära och kära inte skäms över mig. Klart jag själv skäms mer ofta än sällan, för det finns så många värderingar i självskadeärr. I sommar ska jag än en gång skita i vad andra tycker. Jag borde inte skämmas, men det är någonting man får träna på. Nu när mina skador inte är lika tydliga så känns det i alla fall definitivt bättre.

FY FAN VAD VI ÄR BRA!

 

 

Idag är det ett halvår sedan jag skadade mig sist.

Jag har på sätt och vis bävat inför den här dagen. Det känns så definitivt, det känns verkligen som att mitt liv med självskadorna är över. Missförstå mig rätt, jag är så glad över att mina ärr bleknar för var dag som går och jag är stolt över att jag klarat mig såhär långt, men förut så försvarade jag mitt självskadebeteende som om det vore mitt barn.

Varför? Jo, för att det hjälpte mig igenom svåra stunder. Utifrån ser självskadebeteende ut som ett problem, men för mig så var det en lösning. Jag skulle aldrig skada mig själv om det inte vore för att det är det bästa sättet för mig att hantera ångest.

När jag slog i botten för sex månader sedan och bestämde mig för att sluta skada mig så var jag otroligt rädd. Hur skulle jag nu hantera min ångest och mitt humör? Det har varit jobbigt, men samtidigt skönt att inte längre vara bunden av att behöva skada mig själv. Jag står kluven inför mitt självskadebeteende. Det har varit en tröst och hjälp, men också stjälpt.

När jag kom hem från psyket för ungefär fem månader sedan så bestämde jag mig för att göra det svårt för mitt självskademonster att vinna. Jag kastade alla rakblad för att jag skulle hinna tänka två gånger innan jag hittat något annat att skada mig med. Sedan berättade jag för alla att jag bestämt mig för att sluta med självskadorna för att få en hållhake på mig själv - oj vad jag skulle få skämmas om jag började skada mig igen efter att jag klargjort att jag inte ska pyssla med sådant mer.

Det mest avgörande till att jag lyckats hittills är Mary samt att jag fortfarande är skrämd efter min senaste självskada. Det fick mig att inse hur allvarligt läget var. Jag kan inte heller ha ett förhållande så länge jag sitter och kramar mina rakblad, det skulle inte fungera.

Ett trick som jag nämnde ovan var att göra mig av med skiten. Förut hade jag alltid kvar något rakblad "ifall att", men eftersom jag nu lagt av med det så slängde jag allt utom rakhyveln i duschen. När jag haft självskadeimpulser som jag inte har kunnat hantera så har jag faktiskt lyft luren och ringt mina terapeuter eller någon annan för att rida ut impulsen.

För att vara ärlig så saknar jag det fortfarande. Det var mitt sätt att kontrollera mina känslor och reglera min ångest. Det har varit en stor hjälp. Nu har jag fått söka nya vägar för att klara mig och allt känns så väldigt nytt. Varje dag är en seger, och ett halvår...

Det är helt otroligt.

There's more to me than you think.

I mina papper har det länge stått borderline personlighetsstörning. Det är en intensiv sjukdom som ofta blir bättre med åren, men de år då störningen är som svårast gör att livet verkar så långt och tufft. Jag har inte träffat en enda borderline-person som tror att de någonsin kommer att tillfriskna, ändå säger statistiken att 75% av de drabbade tillfriskar fullständigt, medan resten kan tillfriskna till viss del och en liten del tillfrisknar inte.

Jag är känd inom psykiatrin som självskadare, och självskadebeteendet ingår i diagnoskriterierna för borderline. Ibland har jag hamnat på slutenvården för att jag skadat mig, eller för att jag uttryckt att jag inte kommer klara mig hemma utan att skada mig. När jag sökt hjälp har vården velat se till mina sår, men liksom missat det faktum att jag skadat mig för att jag mått dåligt. Ibland har jag lust att fråga om de ska ta fram en tumstock för att mäta hur jag mår genom mina sår.

Man kan absolut inte mäta mående i sår. Sedan ett par år tillbaka har jag helt enkelt vägrat akutpsyk att se mina ärr eller eventuella sår eftersom det inte är det som det handlar om. Det är ungefär som när en kille pratar med en kvinnas bröst istället för att se henne i ansiktet. Jag får nästan peka på mig själv och säga att JAG har ångest och att de borde fråga MIG om hur JAG mår och inte om skadorna. Självklart måste de ta hand om eventuella skador, men ifall man skadat sig verkar vara en väldigt viktig del för vilken vård man kommer få på akutpsykiatrin och även inom slutenvården. Tyvärr handlar det mer om bestraffningar och att till exempel ta saker ifrån en människa ifall man skadat sig. Det har aldrig funkat på mig.

Det finns ett tillfälle som dyker upp när jag funderar på vilka bemötanden jag fått. Jag minns att jag var på slutenvården och satt i korridoren. Min ångest var svår och jag bad om hjälp. Jag fick en tablett, men ingen tog sig tid att prata med mig.

Jag skadade mig för att lätta ångesten.

- Lilla gumman, åh, lilla vännen, babblar två skötare och jag får gå in till omläggningsrummet. Det behöver sys. Allt jag undrar är varför de inte kunde "lilla-gumma"-mig innan? Kunde de inte pratat med mig när de visste att jag mådde dåligt? Jag visste inte hur jag skulle ta kontakt, det sitter djupt inne att be om hjälp och när jag väl gör det så får jag ingen. Därför gör jag mig själv en björntjänst och gör illa mig.

Kirurgjouren kommer och bestämmer att det behöver sys. De kommer upp och lämnar mig med kliande stygn. De säger sällan någonting och det tycker jag om. Inga värderingar, inga frågor om varför utan vill bara veta vilket verktyg jag använt mig av. De är som blanka ansikten som bara komma och sätter ihop huden igen. Det enda jag brukar säga till dem, utöver att svara på deras enkla frågor om med vad och hur länge sedan jag gjorde det, är att jag vill ha så få stygn som möjligt, att de tejpar det som går. Jag hatar stygn, jag hatar lokalbedövning nästan lika mycket som jag hatar att sys utan.

Ibland har jag blivit ledd till akuten. Där är det en annan femma, eftersom jag verkligen känner att jag tar upp tid när de kan hjälpa människor som är sjuka "på riktigt".  Numera ber jag automatiskt om ursäkt när jag kommer dit, fast jag inte borde behöva göra det. Såklart prioriteras jag inte före en bilolycka till exempel, men även om skadan är självförvållad så kommer det från ett mående som jag inte har kontroll över, en sjukdom, en störning.

Jag har blivit utskälld förut. Det hela är lite luddigt eftersom jag hade tagit min nattmedicin, men jag minns att de var sarkastiska och skällde ut mig.

Då började jag gråta.

Och då började de be om ursäkt.

Det betedde sig som svart och sedan vitt. Jag blev sydd och de var snälla. Jag vet varför de skällde på mig - de hade träffat mig förut när jag kom in efter en liten överdos, och då var jag en besvärlig patient som inte kunde lämnas själv. Jag har inga klara minnen, men de behandlade mig hårdhänt för någonting som jag gjort men faktiskt inte minns.

Jag antar att vissa människor har svårt att förstå att man inte skär sig för att det är roligt, eller för att man har tråkigt. Vid ett annat tillfälle på akuten satt jag och bad om ursäkt om och om igen till personen som suturerade mig, men han stoppade mig och sa att han visste att jag mådde dåligt precis som vilken annan person kan göra, och att han förstod att jag inte direkt haft roligt vid tillfället då jag skadat mig.

Att bemöta en person med självskadebeteende är svårt, men jag vet hur jag själv vill bli bemött. Exempelvis så blev mitt självskadar-jag blir nöjd när en personal frågade om jag använt en motorsåg, den ena delen av mig log för att jag gjort någonting rätt för en gångs skull medan mitt vanliga jag tyckte att det var en otroligt opassande kommentar. Såren ska man ta hand om, men inte värdera det på det sättet. Jag har sett reaktioner hos människor, men bett dem att inte flämta till eller på något vis visa att det tycker att det är brutalt. Det matar bara mitt självskadar-jag.

Ärr väcker alltid uppmärksamhet, på ett eller annat sätt. Det blir ett första intryck som kanske både väcker ilska eller medlidande hos andra. Själv vill jag ha varken eller, jag har träffat människor som gett mig deras mailadresser för att de vill hjälpa mig, och jag har träffat människor som varit ohövliga på grund av att jag är "en såndär".

För vissa verkar det underligt nog vara en sorts status, andra tror att eftersom man har ett självskadebeteende gemensamt också kan bli vänner. Problemet är att man inte nödvändigtvis måste vara särskilt lika eller dela intressen enbart för att man har självskadebeteende och kontakt med psykiatrin gemensamt.

På fester brukar dessa människor dyka upp, ofta unga tjejer som bekänner sitt självskadebeteende för mig. Efter man diskuterat det finns det emellertid sällan någonting mer att prata om som man har gemensamt. Det är trist att de mår dåligt, men samtidigt kommer man inte så långt i en sådan diskussion.

Jag är ganska säker på att många också håller sig undan från mig på grund av mina ärr. Det är många som tycker att man är uppmärksamhetssökande och skällsorden haglar. Man är en poser, man är emo, man kan ta sitt sorgliga liv och dra åt helvete. Jag är så mycket mer än mina ärr och därför tycker jag att det är trist att man kanske missar någon skön person enbart på grund av det.

Mina släktingar är medvetna om mitt självskadebeteende, men de pratar sällan med mig om det.. Min närmsta familj har sett ärren och såren och är (tyvärr kan man tycka) vana. Vi pratar öppet om mina problem och om självskadandet tack vare många (jobbiga) familjesamtal. De ser mig som jag är, men som pappa sa; Om man tittar på dina armar så förstår man ju att du mått dåligt och att det inte är en lek. Ja, visst är det så, men sådana gånger väljer jag att säga att jag vill se framåt, och inte fastna i minnena som ärren bär med sig.

Man måste ju faktiskt få skratta åt eländet också, som när mamma sa; Sara, du fryser ju. Dina ärr är alldeles lila!

I skrivande stund har jag varit skadefri i över 5 månader. Det är ett medvetet val, men det är inte lätt. I nästa del ska jag försöka förklara hur det är att återhämta sig från ett 7 år långt självskadebeteende utan några garantier för att jag ska ha skadat mig själv för sista gången.

Maj 2010, under återhämtning från slutenvård.

 

 

 

- När självskadeimpulserna var en nia av tio, förstår du hur stark du var som lät bli? säger Mary.


Det där med självskadeimpulser kämpar jag med varje dag, oftast så lyckas jag trycka ifrån mig det och ibland är det lätt, ibland är det svårt... men igår var det olidligt, jag håller fortfarande på att återhämta mig. Jag vet inte vad som hände, helvetet bröt plötsligt lös.

Jag vill verkligen inte förstöra det här. Den 26:e är det 5 månader och datumet hägrar framför mig. Jag vill dit och jag vill längre. Jag tror inte att jag, sedan jag började skada mig, har varit skadefri så länge som jag varit nu. Jag har satt punkt, jag vill så mycket mer.

Det nästan lustiga var att jag kände en sådan besvikelse över mig själv igår att självskadeimpulserna tillslut blev för starka för att jag skulle stå ut själv, men om jag hade skadat mig hade jag fortfarande känt mig besviken, om inte mer. Jag ringde min terapeut och bad henne prata med mig tills mitt boendestöd kom. När boendestödet sedan gick kände jag att jag fixade det.

Jag löste situationen. Jag bad om hjälp. Jag var ärlig. Jag skadade mig inte - MEN, ångest är verkligen en jävla bitch, det är den som är roten till all ondska omkring mig. Jag måste börja där, börja röja undan ångesten bit för bit.

Livet kan bli långt, kanske hinner jag ändå med allt jag skulle vilja göra. Kanske tillfrisknar jag tillräckligt för att fungera i samhället. Pappa brukar säga att "den som lever får se", vilket faktiskt är väldigt sant.

Igår var jag på bokcaféet Pilgatan med Mary och hennes bästa vän Frida. Frida har fyllt tant (30 år) så jag bjöd henne på hennes fika. Vi sörplade kaffe och te och tjattrade. Förutom det köpte jag massor med böcker, men det är en helt annan historia.

Vi satt och pladdrade, jag fick höra gamla anekdoter och det är alltid lika roligt. Så började vi prata om ärr, om hur de åldras och bleknar, hur texturen förändras och så vidare. Det intressanta i den diskussionen var att vi verkligen diskuterade kring det som om det var ett avslutat kapitel. När jag och Mary gick och la oss så analyserade vi dagen, vilket vi alltid gör, och hon påpekade att det verkligen var så att vi pratade om självskadorna i past tense. Det kom helt naturligt, jag tänkte inte ens på det när vi satt där.

Den 26:e har det gått 5 månader sedan jag skadade mig sist. Jag har unnat mig själv synth-dreads som är nästan groteskt röda.

Jag är fri men måste kämpa för min frihet varje dag. Jag tänker inte sluta.

För 4 månader sedan bestämde jag mig för första gången i mitt liv för att sluta skada mig. Det har varit tufft, men nu sitter jag här 4 månader efter min sista självskada och läker. Jag vill låta ärren fortsätta blekna.

Saker som hjälpt mig att låta bli att skada mig:

• Komma ihåg hur det var när jag skadade mig sist och hur illa det gick. Insikt om hur svårt jag skadar mig själv.
• Hitta nya sätt för uttryck, till exempel har jag börjat måla mycket.
• Jag är kär och galen i min Mary Momsen, men för att ha ett fungerande och byggande förhållande så finns det bara inte plats för ett självskadebeteende. Att vara kär är också otroligt bra och uppluftande överhuvudtaget!
• Jag har kastat alla rakblad, det enda rakblad jag äger nu är engångsrakhyveln i duschen.
• En känsla av att jag vill bevisa för mig själv och min omgivning att jag faktiskt kan.
• Jag är tvungen att bestämma mig om och om igen, se första punkten.
• Aldrig tänka "aldrig mer". Jag räknar snarare med att få återfall men väljer att skjuta fram det om och om igen.
• Jag har full insikt när det gäller att mina självskador inte bara skadar mig utan också andra.

Något jag dock fortfarande saknar är självrespekt - men jag tänker ta mig dit.

Löftet om att vara skadefri står fast, viljan finns men som Sofia Åkerman sa när jag träffade henne - man måste bestämma sig gång på gång.

Man kan stöta på mycket på internet som är triggande. Att ha ett självskadebeteende är komplext, när man har ett sådant beteende finns det tusen orsaker för att man ska skada sig själv och man ser inte hur sjukt det är. Så ikväll när det är speciellt jobbigt så tar jag upp självskadetankarna och sätter dem i perspektiv.

Jag vet ju att det inte är en lösning, jag vet att det ser hemskt ut och jag vet att man inte kan leva ett normalt liv med ett aktivt självskadebeteende. Ändå ser jag inte själva beteendet som problemet, utan det är faktorerna som utlöser impulserna. Självskadorna är inte bara en yttre skada, utan framför allt en inre problematik.

Jag väljer gång på gång att inte skada mig, för nu ser jag också anledningarna till varför jag inte borde göra det. Det är inte bara jag som lider av mina skador... och helst av allt vill jag respektera mig själv, låta ärren blekna för att jag är värd det, eller något. Kanske kommer det, men fram tills dess så grabbar jag tag i alla anledningar till att låta bli.

Jag är inte stolt över mina ärr. Däremot så är jag stolt över att jag tagit kontroll över mitt självskadebeteende, stolt över varje dag som jag låtit bli. Jag har försökt förklara för andra varför så många självskadar och varför jag gör det, men jag tror inte att någon utifrån kan förstå helt.

Jag kan inte förklara brist på självrespekt, ett uttryck för att man mår dåligt, ett rop på hjälp, att flytta den psykiska smärtan till den fysiska, eller vad det nu kan handla om. Det enda jag kan förklara är att när man skurit sig eller råkat ut för en olycka, så producerar kroppen sitt eget morfin. Adrenalin/endorfinpåslaget gör att många känner sig beroende av att skada sig. Man blir en adrenalin-junkie helt enkelt.

Sofia Åkerman ska tydligen operera bort en del av sina ärr. Det gör mig lite ledsen, jag önskar att en så respekterad och framgångsrik människa skulle kunna vara ett exempel på att det faktiskt är okej att vara ärrad efter psykisk ohälsa. Men Sofia är inte bara en offentlig person, och jag förstår att hon vill bli av med eländet. Ändå önskar jag som sagt att någon som henne kunde ha kvar ärren och avdramatisera dem. Jag lovar dig att du knappast kollar på Sofias ärr när du träffar henne, för hon har en så stark personlighet och närvaro. Jag önskar verkligen att hon kunde sätta ett exempel och ha kvar ärren, men som sagt så är hon som vem som helst som naturligtvis vill bli av med ärren trots att hon är en offentlig person.

Jag tror att mina självskadetankar triggades igång när vi igår packade flyttlådor och jag hittade ett oöppnat paket som jag glömt bort. Jag öppnade det, sedan slängde jag det. Vad ska jag ha rakblad till om jag inte ska använda dem? De åkte i soporna.

Jag är färdig med detta.

Jag hittade den dagbok jag skrev i under tiden jag var inlagd i höst. Den 26;e oktober 2010 var sista gången jag skadade mig, en erfarenhet som fick mig att inse vad jag egentligen höll på med. Det är snart två månader sedan.

Snart två månader skadefri. Det blir min julklapp till mig själv, mina föräldrar och alla omkring mig som vet hur kämpigt det varit. Jag vill visa att jag menar allvar med att göra mitt yttersta för att inte skada mig mer. Det är inte bara mig själv jag skadar när jag skär mig eller bränner mig. Ibland behöver jag påminna mig själv om varför jag valt att sluta skada mig, såklart, men det har gått rätt bra än så länge.

För självskadeimpulser har jag nästan för jämnan. Det blir så när man har flera år av självdestruktivitet bakom sig, som reaktion till starka känslor (även positiva faktiskt) så är det första man tänker på att man kan fixa sig själv genom att skada sig. Vilken paradox egentligen. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå.

Jag längtar efter läkta, blekta ärr.

Igår trivdes jag. Vi var ett fint gäng på fyra brudar uppdelat i team Jay och team Minnah. Jag höll på Minnah, hon gjorde segerlåten bäst och den typ av massproducerade musik som de ska spotta ut innan jul känns inte som hans grej. Men damn, han fick mig både att rysa och nästan gråta. Like a Prayer gjorde han ännu bättre den här gången trots att han inte hade kilt på sig...

Pokerface.

 

 

Idag kommer blir en jobbig dag, det känns. Jag är spänd och trött, det kommer kräva så mycket av mig.

 

Först har jag möte med soc där jag ska argumentera för varför de ska hjälpa mig att skaffa en lägenhet, och just efter det mötet har jag en träff med mina terapeuter plus två personer från ett annat behandlingscenter som ska förklara deras verksamhet lite närmre. Jag är nervös. Jag vet inte varför. Såklart är det stressande att inte veta var eller hur jag ska bo, när jag ska flytta och om jag ska bo på ett behandlingscenter på vardagarna. Allt är så osäkert.

 

Jag känner mig lite speedad. Man ska egentligen inte ge bipolära personer SSRI-preparat (antidepp) just på grund av att man på något sätt kan "snedtända", men jag är hellre lite för uppåt än lite för neråt. Det är faktiskt ganska trevligt att vara alert.

 

Igår ville jag inte sova, men jag somnade ändå. Innan jag släckte skrev jag nog tre sidor i min dagbok om mitt självskadebeteende, istället för att agera på impulserna så skriver jag på papper eller på datorn, jag öppnar munnen och pratar om det med alla i princip. Jag måste bara få ur mig alla tankar och känslor så att jag inte agerar på dem. Jag är i ett kritiskt stadium där "nykterheten" är så färsk, jag håller mig fast vid minnena av sista gången jag skadade mig och hur illa det var, försker komma ihåg den dagen jag bestämde mig för att sluta skada mig och varför. Jag tänker inte ge upp den här gången.

Människor får tycka vad de vill om att jag skriver om detta på min blogg som är öppen för alla, men jag är stolt över det beslut jag tagit. Vissa av mina läsare vet nog inte hur svårt det är, men jag tror de flesta av er förstår vilken prövning det är att försöka sluta vara självdestruktiv.

 

 

 

Igår bestämde jag mig, jag tänker göra mitt yttersta för att sluta skada mig. Det räcker nu, jag har slagit igenom botten. Jag tror att alla som har ett farligt beroende eller missbruk kommer till en punkt då man inte kan sjunka lägre, det finns ingen som kan försöka få en att sluta utan man måste få slå i botten innan man kan vända.

 

Självskadebeteende har jag alltid sett som ett symptom på ett lidande, och jag vet att det lidandet kan komma att bli större nu när jag väljer att sluta med det som fungerat bäst för mig i min kamp för att överleva. Det är svårt för andra som inte skadat sig att förstå hur effektivt ett självskadebeteende är när det handlar om att lindra ångest och hitta en ventil för sina känslostormar. Men det är farligt, man bli ärrad och man kan faktiskt inte leva ett helt liv om man måste gå iväg och skada sig nu och då. Jag har inte förrän nu insett hur farligt det är att skada sig och hur mycket det förstör för mig.

 

Jag kommer aldrig bli kvitt mina ärr. Inte ens genom att operera eller laserbehandla. Men jag vill kunna vara stolt och säga att jag slutat med någonting som varit ett beroende, jag vill kunna lösa mina problem och min ångest på andra sätt som jag kan vara stolt över. Jag säger inte att man ska skämmas för att man skadar sig, men jag har aldrig varit stolt över min ärr trots att de är ett bevis på att jag överlevt. Jag tänker läka, låta ärren blekna och söka andra sätt att hantera min ångest. Jag ska vara stolt för varje ärr som går från ilsket rött till lila och tillslut vitna helt. Jag ska vara stolt för att jag valt en annan väg.

 

Det kommer bli otroligt svårt, men det kommer vara värt det. Jag har som sagt nått min botten och jag önskar att jag förstod vad som väntade mig första gången som jag skar mig, för då skulle jag inte fortsatt. Jag trodde aldrig att mitt liv skulle se ut som det gör idag, inte ens i mina vildaste mardrömmar.

 

Jag kan inte vara säker på att det här med självskador är ett avslutat kapitel för mig, men jag tänker kämpa med näbbar och klor för att det ska bli det. Jag förtjänar bättre. Och jag vet att du som läser som har ett självskadebeteende också förtjänar bättre. Men som sagt, man måste hitta sina egna orsaker till att sluta, man måste hitta sin egen botten innan man kan förändra någonting på riktigt.

 

Och om jag faller ska jag tänka på det här citatet:

 

 

“Courage doesn't always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day saying, "I will try again tomorrow.”

 

 

Det blev ett beroende.

Jag förstod nog inte då, hur dysfunktionellt ett självskadebeteende som nådde nya höjder hela tiden var. Jag förstod inte hur mycket det skulle påverka min framtid, förmodligen eftersom jag inte såg någon framtid. Allt handlade om ångestlindring.

På vilket sätt jag skadat mig är egentligen inte viktigt. Det finns så otroligt många sätt att vara självdestruktiv på, men det som syntes utåt var mina sår och ärr. Jag tyckte egentligen varken då eller nu att det var skadorna som var hemska, det var ju hur jag mådde som var hemskt! Ett nytt sår var ingenting jämfört med orsaken till det.

Jag sjönk djupare i självskadebeteendet. Den bittra sanningen är att ju mer man praktiserar det, desto längre skjuter man på gränserna. Rispor blir till sår, och såren blir värre och värre. Det är ännu ett bevis på att antal sår eller hur djupa de är inte betydde att man mår sämre - det betyder snarare att man "tränat" för mycket på det. Någon som inte skadar sig alls eller skadar sig enstaka gånger kan må precis lika dåligt som någon med allvarliga skador. Jag skulle säga att jag på många sätt mådde mycket sämre innan jag hittade ett sätt att kanalisera min smärta på, för även om det var självdestruktivt så var det effektivt.

I ett tidigare inlägg har jag förklarat vad som händer i kroppen när man skadar sig. Det har samma effekt som lugnande medicin och det var bland annat därför jag fortsatte. Jag hade ingen respekt för min egen kropp utan såg den som mitt slagfält. Sara mot ångesten. Alltid ett krig, ett ständigt jävla krigande.

Här började psykiatri-cirkusen. Jag gick från att ha samtal på Ungdomshälsan till att bli inlagd för första gången vid 18 års ålder, till att ha samtal på den psykiatriska allmänmottagningen. Här tog medicineringen över, men det räckte inte med mediciner och samtalsterapi. Det var som att allt i hela världen inte räckte till. Min smärta var för stor.

Efter inläggningen som kom samma år som jag skulle ta studenten, så bestämde jag mig för att ta ett friår. Det kändes som att jag inte orkade gå tillbaka till skolan efter det avbrott som kom i januari i och med inläggningen. I och med det fick jag komma till Mariedals behandlingscenter (som idag inte längre existerar) i Umeå där jag stannade under en termin. Jag mådde inte bra, men jag mådde ändå bättre än tidigare. Jag hade två terapeuter som jag trivdes med, från måndag till fredag bodde jag i den gigantiska lägenheten med människor som hade utmattningssyndrom, depression och/eller var manodepressiva. Det jag gillade bäst var bildterapin, och att få skriva texter som mina terapeuter sedan läste. Det är två sätt som jag bär med mig som sätt att kanalisera min ångest på. Där hittade jag ett annat utlopp än att skada mig. Det satte inte stopp för mina självskador, men det hjälpte mig att minska dem. Dessutom blev jag sedd, även om jag fick skrika.

Under tiden på MBC så blev jag utredd inom psykiatrin. Tidigare hade jag med mig två diagnoser; depression och ångestsyndrom UNS (utan närmare specifikation). Jag fick göra ett IQ-test för att jag var orolig att jag var underbegåvad eftersom jag aldrig förstod andra och kände mig utanför jämt. Jag funderade mycket kring det, men det visade sig efter utredningen att min intelligenskvot ligger över medel. Men då väcktes ännu mer grubblerier; vad ska jag med en mer än helt okej intelligenskvot till när jag mår för dåligt för att använda den? Jag funderar fortfarande på det. Senare blev jag medicinerad till underkastelse och jag är säker på att min IQ sjunkit i takt med att mina mediciner blivit fler och tyngre.

Min slutgiltiga diagnos blev enligt utredningen borderline personlighetsstörning med drag åt fobisk- och paranoid personlighetsstörning. Det kom inte som en överraskning för mig och det kändes som att det var nu som jag tillsammans med vården kunde börja lösa upp knutarna.

Vid den här tiden gömde jag inte längre mina ärr för mina föräldrar eller vänner - men mina nya sår fick ingen se om jag kunde förhindra det. Jag minns faktiskt inte när jag gick över från att skada mig på benen till armarna. Jag antar att det blev "olyckshändelser", det vill säga att jag ärrade mina armar utan att tänka på det och sedan fick sota för det. Så är det, man får sota för varje ärr.

Det här var på den tiden då jag började skita i allt. Skita i mig själv, tappa all respekt för mig själv. Jag orkade inte dölja mina problem på samma sätt längre, jag ändrade klädstil och började gör det där tonårsupproret som normala ungdomar har när de går in i puberteten. Jag var på väg ur puberteten och då kom min försenade revolt. Kläder, smink, alkohol, allt det där ändrades. Det är min egna analys, att jag helt enkelt tog igen de år som jag missat för att jag var en så duktig flicka.

Trots att jag tog igen skolan efter tiden på MBC så kände jag mig inte som en del i samhället. Efter examensdagen så var jag inte det heller - jag gick på soc och jag fick en lägenhet i min hemkommun som jag gömde mig i under ett och ett halvt år. Jag hade terapi en gång i veckan och medicinerna radades upp och blev fler och fler. Jag har ätit många, men resultaten har aldrig blivit bra. Ändå tror jag att medicinerna höll mig över ytan många gånger, de gjorde mig mer avtrubbad.

Just den här tiden var väldigt mörk. Mitt förhållande till mina föräldrar blev bättre eftersom jag inte bodde hemma längre, men min ångest kvarstod. När jag ser tillbaka på tiden då jag bodde i min hemkommun så känns det som ett kapitel för sig då jag var väldigt ensam och var självdestruktiv på fler sätt än att jag skar mig. Terapi, mediciner, självmedicinering genom att skada mig själv. Allt för att hålla mig över ytan.

Men jag föll. Jag tillhörde ingen grupp, jag var rätt ensam som vanligt. Jag ville flytta in till Umeå och sa upp min lägenhet, och i samma veva blev jag inlagd. Det var januari och jag tog en överdos av mediciner, det var första gången jag åkte ambulans. Jag fick komma hem efter ett par dagar, sedan upprepade jag mig genom att ta en överdos igen. Då fick jag LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) för första gången.

Precis här, efter mitt första LPT, blev jag kastat mellan slutenvård och öppenvård utan nämnbar förbättring.

Jag var bostadslös, jag bodde faktiskt på psyket. I takt med att jag mådde bättre så började jag leta bostad, sökte efter kollektiv. Jag åkte och hälsade på flera kollektiv, men min sjukdom tog bort alla mina chanser till att få ett boende.

För vad ska man säga egentligen? Jag skakar hand, ler, småpratar och tittar på rummet som hyrs ut. Personerna i kollektiven frågar "Vad gör du då?" och vad i helvete svarar man på det? Jag kunde inte ljuga, det vore hemskt taskigt av mig, så jag berättade att jag var sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Och där dog min möjligheter att flytta in. Vissa kollektiv tackade inte ens nej utan gav mig inget svar alls. Jag gick såklart alltid långärmad till dessa möten, men det räckte inte.

Saken med att ligga inne på sluten psykiatrisk avdelning är att det inte finns någonting som stoppar en från att skada sig. Man leker kurragömma med personalen, gömmer rakblad på de mest fantasifulla ställena. Jag var inte beredd att lämna mitt enda dugliga vapen i kampen mot ångesten och jag brydde mig inte längre var på kroppen jag skar mig, jag tappade kontrollen helt. Jag var svart av självhat.

En gång, för länge sedan, så räknade jag hur många stygn jag fått sammanlagt. Det tog inte lång tid innan jag tappade räkningen. Jag blev många gånger förd till akuten för att bli sydd, ibland kom kirurgjouren upp till avdelningen för att sy, och jag har blivit bemött på många olika sätt. På akuten har jag fått utskällningar som höll på tills jag började gråta. Kirurgjouren vad däremot mycket intresserade av mina sår och sydde noggrant, gav mig sedan en klapp på axeln och berättade leende hur många stygn jag fått, ungefär som de gör med små barn. Det enda som fattades var att få ett Bamse-klistermärke.

Stygn. Jag har alltid hatat stygn. De ömmar och blir nästan alltid infekterade. Jag pressade ut varet ur hålen där tråden satt och åt jämt pencillin vid den här tiden. 2008 var ett mörkt år fyllt av självskador och inläggningar. Sammanlagt var jag inlagd i drygt 6 månader och det hjälpte mig inte. Istället öppnade sig en sorts undervärld för mig, ett land av psykisk ohälsa som låg under samhällsskiktet, och jag är fortfarande kvar där.

Jag har inte skrivit någonting alls om självmord i den här serien om mitt eget självskadebeteende. Det är av den enkla anledningen att suicidhandlingar inte är detsamma som självskadebeteende. Den här serien blogginlägg om min egna historia om självskadebeteende handlar om just självdestruktiviteten, inte suicidtankar/handlingar. Naturligtvis fanns de också med, men jag vill inte diskutera det. Självskadebeteende har ingen direkt koppling till självmordstankar- och handlingar. Jag vill understryka det för alla föräldrar som läser, för alla anhöriga, för alla vänner till en självskadare. Det är en viktig pusselbit i vägen till att förstå självskadebeteende.

Jag avslutar del 2 här. I nästa del kommer jag att skriva om hur jag blivit bemött av vården, vänner och främlingar som ärrad självskadare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilddagboken får jag jämt frågor som jag börjar bli sjukt trött på.

 

Vad brukar ni svara när ni får frågor om vad som hänt med era armar eller andra kroppsdelar som är ärrade?

En liten Saari, ljusår sedan.

När jag började skriva om självskadebeteende på min blogg i ett slags informativt syfte kände jag på mig att jag någon gång skulle behöva berätta min historia, och om varför ämnet känns så viktigt för mig.

När börjde det? Började det när jag skar mig för första gången, eller första gången jag kom i kontakt med ämnet, eller mycket tidigare, från skoltiden med mobbingen som förvrängde min syn på mitt eget värde? Ja, när började det? Och ännu viktigare, när slutar det?

Under högstadiet hade jag en nära vän som skar sig. Hon drog sig undan mig och alla andra, sökte sig till andra människor som inte brydde sig om varken skola eller regler. De drogade och klädde sig inte efter något annat mode än deras egna. De var på skolan, men de skolkade mycket. Hon distansierade sig från mig. Själv så klädde jag mig i ganska anspråkslöst och inte som jag gör idag, jag var närvarande på lektionerna men deltog inte särskilt mycket. Jag drack inte en droppe alkohol innan jag var 18 och droger var uteslutna. Vi var så olika, men ändå så lika. Jag liknade inte henne på något sätt när det kom till utseende och uttryck av ett sämre mående, men jag mådde också väldigt dåligt. Tyvärr missade varandra. Vi levde helt olika liv och sådär mitt i vår pubertala våndor tappade vi den kontakt vi en gång haft, trots att vi gick i samma klass.

Jag led redan då av ångest och rädslor, hade grava sömnstörningar men hade inte kunnat sätta ord på det. Jag hade på den tiden inget namn på känslan av vilsenhet, smärtan i bröstkorgen, att mitt hjärta rusade och slog hårt, att jag var rädd jämt. Jag visste inte hur allvarligt det var utan såg det som någonting normalt, men väldigt jobbigt. Jag visste inte att det var sjukligt – att det faktiskt inte var så som det ska vara. Det var så mitt liv såg ut.

Men jag hade inte en tanke på att skära mig då, trots att jag förstod att min vän gjorde det och varför. Jag minns att jag, efter en tid då hon och jag tappat kontakten helt och hon duschade med armvärmare på efter gympan, ringde henne och sa att jag visste att hon skadade sig. Jag sa att jag visste och att det var okej, och att jag saknade henne. Jag hade aldrig hört henne gråta, för hon grät helt enkelt aldrig trots allt tungt hon bar på, men då bröt hon ihop och grät som en liten flicka. Hon grät och behövde gråta, den lilla flickan inom henne släppte ut tårarna som för länge sedan borde ha fått släppas fria. Jag sa att det inte var okej att hon skadade sig, men att hon inte behövde dölja det inför mig. Jag tror att jag sa att alla visste ändå, men att det var okej. Idag minns hon inte själv det samtalet.

Någonstans där börjar en del av min historia. Det var då som jag för första gången kom i direkt kontakt med självskadebeteende.

Själv så var jag en orolig flicka som såg dömanden och äckel i allas ögon, jag var mobbad och alltid på min vakt. Var någon snäll så fanns det en lömsk baktanke, trodde jag. Alla lär sig av sina misstag och jag har lärt mig att människor använt min för länge sedan glömda godtrogenhet för att komma åt mig, skada mig så mycket som möjligt. Nu i efterhand känner jag att det var under mellanstadiet och högstadiet som jag lärde mig att hata mig själv. Det verkade vara så många andra som gjorde det, och jag började tro på vad de sa. I slutändan blev jag min egen mobbare. Ingen behövde bekräfta vilken dålig person jag var längre.

Så kom skolavslutningen i nian. Jag var trött på skolan och trött på att aldrig känna att jag hade en given plats. Därför valde jag ett gymnasium som sas vara slappt och en linje som egentligen inte skulle ge mig något arbete efteråt. Jag kom in på John Bauers gymnasium och gick linjen IT-media.

Första dagen var jag rädd och spänd, men samtidigt öppen trots att jag var blyg. Hela sommaren hade jag hoppats att jag skulle hamna i en klass med mogna elever. Mogna eftersom de valde att studera även fast de inte längre hade skolplikt, mogna eftersom de borde växt ifrån att mobba andra människor. Jag satte mig i klassrummet med förväntan eftersom jag tog för givet att gymnasieelever var för stora för att syssla med att mobba.

Så fel jag hade. Jag trivdes jättebra med lärarna, med kurserna jag tog och jag insåg att jag faktiskt hade läshuvud, som man kallar det. Men mobbingen blev värre där, jag kände ingen och jag blev direkt nedslagen av dem. Ingen rörde mig, men de slog ner mig med drypande kommentarer och mobbade mig över nätet. Jag minns att vi satt med våra datorer (för man får låna en dator när man går på JB) på rasterna och killarna skrev till mig via en lokal community. De skrev om mig och till mig när vi satt i samma klassrumt. När jag kom hem var det samma visa.

Det var någonstans här som min bipoläritet visade sig. Jag pluggade nästan maniskt i några veckor, begravde mig i att skriva uppsatser och göra läxor för att sedan ligga hemma i ett par veckor utan att göra någonting för att jag var ”sjuk”. För det mesta skyllde jag på en påhittad diarré. Jag visste att mamma och pappa inte kunde skicka mig till skolan om jag hade diarré eftersom skolbussen tog en timma en väg och att det kunde vara svårt att hitta en toalett när man behövde. Min frånvaro var skyhög och om det inte vore för att lärarna var unga, slapphänta och alltid glömde att fylla i närvarolistan så skulle jag inte fått mitt CSN-bidrag. Mina betyg låg antingen på IG eller MVG. Jag kände inte till någonting om psykisk sjukdom då, men när jag ser tillbaka så hade jag starka drag av borderline och en bipoläritet.

Jag bytte klass i mitten av första terminen på grund av att jag blev rent sjuk av deras mobbing. Jag vågade inte vända ryggen till de andra och var livrädd att de skulle låsa upp toaletten utifrån med en femkrona när jag gick dit - därför gick jag över till en annan skola när jag behövde gå på toa. Jag hade alltid ont i magen och huvudet, jag blev tystare och tystare i klassrummet, men det hjälpte inte. Jag hade en kompis att gå till matsalen och äta med, men när hon var sjuk eller borta av andra anledningar var jag ensam.

Min klassföreståndare blev orolig, för hon hade inte märkt att någonting var fel och ville göra ett nytt försök, men jag vägrade och fick byta klass. Min mage mådde hemskt dåligt, jag fick panikångestattacker som jag inte förstod vad de var, jag trodde att jag var döende. Och när skolan var så hemsk så kändes det ibland inte så himla dumt att vara dödligt sjuk, faktiskt.

Nu har vi kommit fram till första gången jag skar mig. På John Bauer har man lektioner på 3 timmar, alltså har man två ämnen per dag. Just den här dagen hade jag sovmorgon och var ensam hemma. Jag vet inte hur jag kom på idén, troligen för att jag läst litteratur om självskadebeteende och funderat på hur det kändes att skära sig. Jag visste redan hur smärta kunde avleda det svåra, för jag brukade gräva in naglarna så långt det gick i huden från högstadietiden. Jag tänkte att jag kunde testa att skära mig, det var en vacker dag i försommaren som jag inte kunde se på grund av att depressionen låg som en slöja mellan mig och omvärlden.

Det blödde mer än jag trodde att det skulle göra. Jag fick panik när det inte slutade blöda. Ändå kändes det skönt att få uttrycka min ångest, den smärtan när jag skadade mig fick mig att fokusera på den och inte den smärta jag bar i bröstkorgen.

Jag plåstrade om mig och åkte iväg till skolan med långtröja. Ett sår på vardera överarmar. De ömmade och det kändes skönt, jag gick omkring med en hemlighet, något att dölja. Min egna, hemska hemlighet. Det kändes spännande på något vis. Samtidigt hade jag ångest över att jag skurit mig på ställen där det är lätt att se såren och ärren som kom därefter. Jag lärde mig av det misstaget och senare började jag skära mig på insidan av mina vader istället.

Misär, är nog ordet som beskriver hur gymnasietiden var. Allt kändes så tungt och jag jobbade hårt på att inte tappa kontrollen. Så kom sommaren. Jag jobbade inom företaget som min släkt rår om men mådde fruktansvärt dåligt. Jag fortsatte att skada mig och jag kände mig på något sjukt och vridet sätt nöjd när såren radades upp på benen. Jag började till och med karva ett ”tree of pain”, för att få ett ärr som såg ut som ett träd. Det skulle symbolisera hur mörkret växte i mig, att jag byggde på med några sår åt gången.

Det var en hemskt jobbig tid. Jag gick till en läkare på sjukhuset för att få hjälp med att gå ner i vikt, men med dåligt resultat. Mamma uppmuntrade mig att ta upp mina andra fysiska krämpor och läkaren berättade efter några tester att mitt hjärta mådde bra, att mina lungor fungerade och att jag var frisk. "Du har ångest", konstaterade hon och föreslog att jag sökte vård på Ungdomshälsan. Jag började strax efteråt gå till Ungdomhälsan, som hör till Ungdomsmottagningen, och träffade en psykolog och en läkare. Jag var 17 år, tror jag. Antidepressiva sattes in och jag pladdrade, pratade av mig som om livet hängde på det. Jag ville få hjälp.

Ännu en händelse dyker upp i mitt minne. Jag skulle på sommaren iväg på ett knytkalas och kvällen innan försökte jag göra min egen matsäck men kunde bara inte. Jag minns inte varför, det var säkert inte av någon särskild anledning som jag bara inte hade ork att laga min egen måltid. Mamma och pappa var arga på mig, vi bråkade och jag satte mig ner på en stol och bröt ihop, grät. Mamma grabbade tag i mina handleder, vände upp handflaterna och granskade mina underarmar. Plötsligt kände jag för att skratta. Jag tänkte att jag kommit undan, hon skulle ha sett mina ben. Någonting inom mig log bitterljuvt, jag hade kommit undan. Mina underarmar var helt oskadade då. Men det tog inte lång tid innan min familj ändå fick veta att jag skadade mig...

När höstterminen närmade sig hade jag slutat sommarjobba och var hemma. Jag minns den här händelsen glasklart, dagen då min familj fick redan på att jag skadade mig. Det var en vanligt solig dag, men som vanligt var jag för deprimerad för att notera det. Jag gjorde samma ritual som förut, tog fram asken med stulna rakblad från rakhyvlar och skadade mig. Men den här gången öppnade sig såret och gapade mot mig, bredare än jag någonsin sett, det blödde inte så hemskt mycket men jag såg fettet så tydligt och insåg motvilligt i panik att det här såret inte skulle kunna läka på egen hand.

Jag skakade och grät när jag ringde mamma och sa att jag behövde hjälp. Jag visste inte hur jag skulle kunna få fram orden, men mamma förstod direkt. Hon hade misstänkt att jag skurit mig ett bra tag och lät lugnare än jag trodde att hon skulle låta. Hon ringde min bror som kom hem från jobbet och skjutsade mig till vårdcentralen. På vårdcentralen sydde de ihop mig och så var det inte mer med det. Jag fick skjuts hem, och min bror bad mig lova att jag aldrig mer skulle göra såhär. Jag gav honom ett löfte om att inte skada mig och höll fingrarna i kors, tänkte ”jag lovar att aldrig med skada mig så att någon får reda på det”. Och där tar det minnet slut.

Det löftet sprack. Rejält. Idag skulle jag aldrig lova något sådant, för jag vet att jag skulle bryta det. Kanske inte imorgon, eller nästa vecka, inte nästa månad men någon gång i framtiden.

Jag vill poängtera att mitt skadande alltid hade ett eller flera syften. Jag lärde mig att skärandet dövade smärtan jag bar på, på flera sätt. Dels så fick jag uttrycka min ångest på ett radikalt sätt inför mig själv, dels fick jag tänka på något annat, dels så straffade jag mig själv och det fick mig att må bättre för en stund. Jag vill å andra sidan inte påstå att jag mådde bättre, jag mådde bara… annorlunda. Man mår inte bra när man ler när man ser blodet rinna, det är den sjuka Sara som mår bra när hon gör illa sig själv, den lilla djävulen, självföraktet som drivit henne till att skada sig. Så ni som läser och inte har skadat er eller som funderat på att pröva så vill jag be dig att hjälpa din friska sida att må bra istället för att mata den sida som mår dåligt, så som jag gjorde. Man mår både kortsiktigt och långsiktigt bättre av att hjälpa sig själv genom att göra positiva saker.

Samtidigt som jag bär på den kunskapen så har jag grävt mig djupt in i självskadebeteendet och har svårt att hitta vägen ut. Men jag försöker, att skriva om detta är en del av att ta mig ur självskadandet. Den kunskapen jag bär på nu som fungerar i teorin fungerar inte alls i praktiken eftersom jag praktiserat självskadebeteende så länge att det är vardagsmat för mig. Men jag VILL bryta mig loss.

Att jag började skada mig beror på saker som bor djupt inom mig. Att man skadar sig är ett symptom på något allvarligare. Det är inte självskadandet i sig som är problemet – men det är ett dramatiskt uttryck för ett psykiskt illamående och bland annat därför har jag valt att skriva om det.

Hur blev det såhär? Varför jag? Det finns ingen som har någon skuld till mitt självskadebeteende. Jag är säker på att mina föräldrar rannsakat sig själva och funderat över om de bär skulden till att jag blivit sjuk, men jag har alltid varit oroligt lagd och att jag utvecklat ett svårt självskadebeteende beror inte på dem. Jag har inte svaret på varför det blivit som det blivit, men jag vet att det är jag som hållit i rakbladen, de glödande cigaretterna och tändarna.

Inte ens mobbarna står som syndabockar. Jag har aldrig skadat mig för att straffa någon annan och det är ingen annan än jag som rår för det. Visst, att jag blev ifråntagen min rätt att finnas från de som mobbat mig är en del till varför jag skadar mig eftersom det har varit med och format mig, men det är ändå jag som bestämt mig för att använda självskadorna som lösning på min ångest. Det är ingen annan än jag som låst dörren om mig och gjort mig illa. För mig handlar det om ångestlindring, ungefär på samma sätt som att människor tar Alvedon när de har ont i huvudet. Jag är min alldeles egna huvudvärk, en huvudvärk som kommer inifrån. Det är många som blir mobbade eller har ett svårt förflutet och presens men som inte börjar skada sig. Vissa klarar sig bra ändå , andra tar ut sin ångest på olika destruktiva sätt.

Och jag - jag har en sårbarhet i grunden som inte beror på min omgivning.

Det här är första delen i min historia om hur jag började skada mig. Som ni ser så kan jag inte berätta om självskadebeteendet utan att berätta om allt annat omkring mig. Det är inte så enkelt att jag bara kan beskriva hur jag skadade mig, det vore att ta det ur sitt sammanhang. För allt hänger ihop, oftast.

Jag hoppas att detta kan skänka förståelse till bekanta och familj, och att den kanske kan få någon bloggläsare där ute att känna sig mindre ensam. Jag skriver också detta för min egen skull, för att bearbeta minnen bland annat. Det här är del ett, för del två är så mycket annorlunda. Här i del ett lever jag fortfarande ett liv som en del av det samhälle vi lever i. I del två är jag avskuren från verkligheten och lever vid sidan av  samhället, som Alice i Underlandet.

"En svensk tiger" målad av mig år 2006.

Jag får ofta frågan om varför jag skurit mig. Jag brukar ställa personen en motfråga för att svara på originalfrågan; Har du någonsin gjort dig illa, av misstag, och vad har hänt då? Hur har du känt dig direkt efteråt?

Gör man illa sig så händer det någonting i kroppen, blöder man så blir man ofta tvärlugn. Att skada sig frigör ämnen i hjärnan som lugnar lika effektivt som narkotika. Vid synen av blod, så går blodtrycket också ner - det är därför vissa människor svimmar vid åsynen av blod. Allt detta beror på att människan är skapad så för att kunna överleva när man är under attack. Det är så vi är skapta. Ganska smart, eller hur?

Men det är nog inte så de flesta tänker när de skadar sig. Min högst personliga åsikt är att många personer som mår dåligt testar att skada sig på grund av att de mår dåligt och att de säkert hört, läst eller på andra sätt fått reda på att självskadande kan hjälpa mot ångest. Det är sällan någon går direkt till badrumsskåpet, tar pappas rakhyvel och skär sig i syfte att lindra ångest om man inte hört om det innan på ett eller annat sätt.  Det är en epidemi som spritt sig över hela vårt land. Slagorden "En svensk tiger" har plötsligt fått en helt ny innebörd.

Så varför skär man sig, eller skadar sig på andra sätt? Det dämpar ångest rent fysiskt, men det har många andra funktioner som påverkar en psykiskt. Vissa gör det av självhat och för att straffa sig själva, andra för att bryta de känslor som de inte kan hantera. Några skär sig för att ha någonting att fokusera på när det är rörigt i huvudet. Är man väldigt deprimerad så kanske man undrar om man kan känna någonting överhuvudtaget och skadar sig för att veta att man lever. Har man overklighetskänslor så brukar många använda självskador för att bryta den känslan. Andra har tvångstankar eller hör röster som vill att man ska skada sig själv. Att människor fortsätter skada sig beror på att de inte känner till någonting som fungerar lika bra.

Olikt vad många tror, så handlar självskadebeteende inte alltid om att ropa på hjälp eller få uppmärksamhet. Det kan såklart vara så, men om man läser det ovanstående så ser man att det finns många dimensioner i ett självskadebteende.

Det är inte så enkelt att svara på frågan om varför ungdomar (och för den delen, även vuxna) skär sig. Det är väldigt individuellt, men egentligen är det inte just självskadorna som är viktiga. Det viktiga är att inse att det är ett symptom på att personen som skadar sig mår dåligt och inte känner till någonting som hjälper lika bra som att skada sig. Självskador kommer ifrån ett djupare lidande som är viktigt att fokusera på. Löser man lidandet så är det lättare att hjälpa en person att bli skadefri.

"Svenska tigrar" gör inte illa sig för att det är häftigt eller roligt, det är ett uttryck för ångest och en ångestlindring. Det är så enkelt men ändå så komplicerat. Jag hoppas att jag har brutit några eventuella fördomar som ni läsare kanske har om självskadare.

Våga bada i sommar!

Här i Umeå strålar solen, det är en vacker försommardag och björkarna har exploderat, det är gröna träd överallt. Dags att lägga undan vinterkläderna, det är varmt och härligt - MEN, vågar man klä av sig som självskadare? Sommaren är grym mot oss, varesig man väljer att gå i heltäckande kläder eller klär av sig.

En varm sommardag i en långärmad tröja blir svettigt, hur tunn tröjan än är. Om man däremot har ett linne och shorts på sig, då får man stå ut med att bli stirrad på (och eventuellt svettas ändå).

För ungefär tre somrar sedan lovade jag mig själv att inte klä mig för andra, utan enbart klä mig i de kläder som JAG ville ha, och de kläder som vädret valde åt mig. Dessutom insåg jag att jag kommer leva med dessa ärr hela livet och att jag inte vill att de ska styra mig eller vara det centrala i mitt liv. Jag har spenderat somrar med att dölja mina självskador vilket skapar minst lika mycket ångest som att exponera dem för omvärlden.

Jag valde att göra ett försök att acceptera ärren efter mina självskador, men den acceptansen har också sitt pris.

Människor stirrar, viskar klumpigt till varandra, vissa kommer och ställer frågor och barn som ser men inte förstår skriker någonting om ärren till sin mamma som generat försöker få tyst på ungen. Det finns så många värderingar i ärr efter självförvållade skador och oavsett hur öppensinnad en främmande människa kan vara så är det ett faktum att ärren framkallar någon form av känsla hos personen.

Det här är en uppmärksamhet som de som valt att våga visa sina ärr måste kunna ta. Jag tror att de allra flesta av oss självskadare inte vill ha uppmärksamhet genom ärren utan bara vill kunna gå en sväng på stan eller ligga på stranden som vilken annan människa som helst.

Själv föredrar jag att människor kommer fram och frågar om mina ärr, jämfört med att de står och viskar med personen bredvid sig. Det är självklart att det väcker uppmärksamhet, frågetecken och utropstecken. Om en person kommer fram och frågar mig om ärren så kan jag svara att jag skadat mig själv, och efter det kan man återgå till att prata om något annat. Om jag får en fråga och svarar, så har man det förhoppningsvis ur världen. Det är enligt mig mycket bättre än att försöka låtsas som ingenting. Snacka om att ha en gigantisk rosa elefant i rummet!

Jag uppmuntrar alla andra självskadare att acceptera de ärr de har på kroppen, och klä sig som de vill. Det är din rätt som människa. Det finns såklart vissa situationer då det är klokast att dölja sina ärr ändå, även om man kommit ut ur garderoben som självskadare så finns det tillfällen då man fortfarande vill gömma ärren - jag döljer fortfarande ärren för min farmor och mormor till exempel. Men fråga dig själv vad det egentligen spelar för roll vad andra tycker, är deras åsikter så viktiga? Du behöver inte lyssna på främlingars tankar om dina ärr, lyssna istället på de viktiga personerna som har ett gott inflytande i ditt liv, och lyssna framför allt på dig själv.

Försök att bli vän med dina ärr, för de sitter på din kropp och du kan inte göra någonting åt dem i stunden. Man kan slipa/lasra bort dem, få en hudtransplantation gjord, tatuera någonting över dem när du är säker på att du kommer fortsätta vara skadefri, men just NU så finns de, och syns. Det enda som går att göra i nuet är att acceptera hur du ser ut.

Repliker som jag använder när människor frågar vad jag gjort brukar vara ett enkelt "Jag har skadat mig", har någon person en dålig attityd kan jag bara fråga "Vad tror du?", frågar ett barn så säger jag oftast sanningenligt "Jag har gjort illa mig". Barnet kanske inte förstår varför jag gjort illa mig, men de jag har mött verkar inte vara så intresserade av just varför. Det har hänt att personer attackerat mig verbalt på grund av ärren och jag väljer att tänka att det säger mer om den andra personen än om mig.

Släpp fokuset på ärren och se sommaren med alla dess nyanser. Gör det du mår bra av och låt inte idioterna som kommer med åsiker som dina självskador förstöra för dig. Idioter kommer det alltid att finnas gott om. Spendera tid med vänner som ser dig i ögonen, ser dig och inte dina ärr. Du är inte dina självskador. Du är inte din sjukdom. Du kommer få kämpa hårt under sommaren varesig du väljer att dölja eller att inte dölja skadorna, gör det bästa av det.

Jag kommer spela brännboll i t-shirt och bada i baddräkt. Jag kommer spendera så mycket tid jag kan med vänner som känner mig och inte bryr sig om ärren. Jag hoppas att du gör samma sak.

Som avslutning vill jag dela med mig av ett känt citat av E.E Cummings:

To be nobody but yourself in a world which is doing its best, night and day, to make you everybody else means to fight the hardest battle which any human being can fight; and never stop fighting.