Kampen om ett bättre liv.
Man kan stöta på mycket på internet som är triggande. Att ha ett självskadebeteende är komplext, när man har ett sådant beteende finns det tusen orsaker för att man ska skada sig själv och man ser inte hur sjukt det är. Så ikväll när det är speciellt jobbigt så tar jag upp självskadetankarna och sätter dem i perspektiv.
Jag vet ju att det inte är en lösning, jag vet att det ser hemskt ut och jag vet att man inte kan leva ett normalt liv med ett aktivt självskadebeteende. Ändå ser jag inte själva beteendet som problemet, utan det är faktorerna som utlöser impulserna. Självskadorna är inte bara en yttre skada, utan framför allt en inre problematik.
Jag väljer gång på gång att inte skada mig, för nu ser jag också anledningarna till varför jag inte borde göra det. Det är inte bara jag som lider av mina skador... och helst av allt vill jag respektera mig själv, låta ärren blekna för att jag är värd det, eller något. Kanske kommer det, men fram tills dess så grabbar jag tag i alla anledningar till att låta bli.
Jag är inte stolt över mina ärr. Däremot så är jag stolt över att jag tagit kontroll över mitt självskadebeteende, stolt över varje dag som jag låtit bli. Jag har försökt förklara för andra varför så många självskadar och varför jag gör det, men jag tror inte att någon utifrån kan förstå helt.
Jag kan inte förklara brist på självrespekt, ett uttryck för att man mår dåligt, ett rop på hjälp, att flytta den psykiska smärtan till den fysiska, eller vad det nu kan handla om. Det enda jag kan förklara är att när man skurit sig eller råkat ut för en olycka, så producerar kroppen sitt eget morfin. Adrenalin/endorfinpåslaget gör att många känner sig beroende av att skada sig. Man blir en adrenalin-junkie helt enkelt.
Sofia Åkerman ska tydligen operera bort en del av sina ärr. Det gör mig lite ledsen, jag önskar att en så respekterad och framgångsrik människa skulle kunna vara ett exempel på att det faktiskt är okej att vara ärrad efter psykisk ohälsa. Men Sofia är inte bara en offentlig person, och jag förstår att hon vill bli av med eländet. Ändå önskar jag som sagt att någon som henne kunde ha kvar ärren och avdramatisera dem. Jag lovar dig att du knappast kollar på Sofias ärr när du träffar henne, för hon har en så stark personlighet och närvaro. Jag önskar verkligen att hon kunde sätta ett exempel och ha kvar ärren, men som sagt så är hon som vem som helst som naturligtvis vill bli av med ärren trots att hon är en offentlig person.
Jag tror att mina självskadetankar triggades igång när vi igår packade flyttlådor och jag hittade ett oöppnat paket som jag glömt bort. Jag öppnade det, sedan slängde jag det. Vad ska jag ha rakblad till om jag inte ska använda dem? De åkte i soporna.
Jag är färdig med detta.
Jag blev helt färdig för ett par år sedan. Skulle mer än gärna operera men det känns som en jobbig process. Enda anledningen till att jag funderar på det är att jag är utbildad skötare och det inte känns så bra att arbeta med personer som lider av psykisk ohälsa och se ut som jag gör. Får se hur det blir. Har iallafall full förståelse för att folk väljer att ta bort det om man har möjlighet till det. Det ser ju faktiskt förskräckligt ut.
Bra gjort att du kastade dom!!
Ärren bleks ju mycke med tiden, så har man tålamod så kommer dom ju blekna. Men det tar ju tid.
Jag jobbade ju som skötare innan och jag har deffinitivt ärr som synd och även om folk i allmännhet inte fattar vad det är för ärr så fattar ju dom som har varit eller är i samma situation, men jag tror inte att det är negativt. Då ser patienter att man inte är mer än människa och att man vet vad livet kan innebära! Däremot hade det nog varit mycke värre mer färska ärr när man jobbar inom psyk.
Men alla ska så klart göra det som känns bra för just dom!!!
din flytt kommer gå bra! Oroa dig inte <3
Thina: Jaså, du har inte fått någon kommentar om det eller? Nej, det är inte så många, och inte är dom färska heller, helt blekta. Men dom syns ju. Det jag är rädd för är ju att det ska trigga någon patient eller så. Det vill jag inte medverka till...
Det är väl klart som fan man vill rädda det som räddas kan, så att säga, om man tillfrisknat från ett självskadebeteende. Och det handlar inte om att man bör skämmas för att man har ärr, men det ser ju förjävligt ut. Och rätt motbjudande dessutom.
Typiskt att du vill att dina ärr ska synas även om du tillfrisknade.... att du tycker det är "synd" att Åkerman vill göra rekonstruktiv kirurgi är det mest absurda och sjuka jag hört på länge.
Angelica: Skönt att du är färdig! Både du och Thina verkar ha tänkt till och man får försöka sätta sig in i vad som är bäst för patienten. Vissa blir säkerligen triggade, andra kanske blir peppade och förundrade för någon som klarat av att sluta med beteendet. Å andra sidan ska det ju alltid handla om patienten - för många gånger har jag fått lyssna på personalens problem. De är egentligen inte relevanta.
MEN, även om man kan operera bort ärr så kommer man aldrig bli helt hel och ren från ärr. Det är någonting man måste acceptera, och någonting som omgivningen också måste acceptera och respektera.
Jag har ju en hel del tatueringar som döljer dom så det syns inte så jätte väl heller. Och eftersom min plan är att täcka större delen av kroppen med tatueringar så lär dom ta uppmärksamheten åxå...
Och eftersom inte tatueringar alltid är uppskattat så går jag ju heller inte till ett nytt jobb i linne...
Ja som personal får man ju inte lägga över sina problem på patienten! Det är ju patienten som ska ha uppmärksamhet!
Jag menar nog mer att ofta har jag varit den enda som har fått kontackt med vissa patienter och dom öppnar sig bara för mig, för att dom inte kan känna att någon som ser ut som mammas lilla flicka kan kunna förstå dom. Har man själv upplevt saker är det ju ändå lättare att förstå andra. Och att man inte bara har läst i en bok om hur det ska vara..
sen ligger mina skador väldigt långt bak i tiden, över 20 år, så då bleks dom vädligt mycke! Det folk kan undra är om jag har haft någon mystisk hudsjukdom bara...
Men självklart ska man göra det som känns bra för en själv!!!!
Varför ska man avdramatisera ärr? Tror att det finns en stor fara med det.
Camilla: Avdramatisera det för att det är fler och fler personer som blivit ärrade sedan en sorts baby-boom av självskadebeteende spred sig som en epidemi. Faran är kanske att människor blir triggade, men i sitt vardagsliv tycker jag ändå att man ska kunna gå klädd efter väder eller vad som är snygga kläder istället för att behöva dölja det, alternativt göra en eller flera operationer för någon annans skull.
Vad ger det för signaler? Att det är normalt att skada sig? Det är det inte och att folk reagerar är sunt.
Nej, givetvis kan man aldrig få bort allt, men man kan snygga upp det någolunda. Det är ingenting jag skulle göra för någon annan, jag har inga problem med att visa mig i linne och liknande, utan för att jag tycker att det är skitfult och det är ingenting jag sysslar med idag. Tänk ungefär en fd nazist som gjorde misstaget att tatuera in sina åsikter på kroppen och nu vill tatuera över/ta bort med laser. Ungefär så är ärren för mig idag. En del av mitt liv som jag är klar med och ändå måste leva med.
Kan tillägga att när jag var aktiv var det runt 03-06, alltså bra länge sen. Efter det var det någon enstaka gång fram till 08 då jag slutade helt.
Camilla: Det går inte att tysta ner det, jag tycker att det bästa vore att ha en öppen dialog om självskadebeteende. Det är inte normalt, men det är inte normalt att ha cancer eller sitta i rullstol heller. Däremot är det helt okej att ha både cancer och vara i rullstol. Jag förstår din poäng och det måste man också ta i akt; vad sönder jag för signaler till andra? Samtidigt så måste man få leva sitt liv med sviter från psykisk ohälsa som satt sig på kroppen. Jag säger inte att folk inte får reagera, men jag säger att de som skadat sig själva inte borde behöva skämmas och gömma det.
Ärren är inte vackra att titta på. Men när jag ser en tjej med ärr, då ser jag ärren som en inre smärta. Jag kan förstå dem som väljer att operera bort ärren likväl som jag kan förstå dem som väljer att ha dem kvar.
Jag började att läsa Jacquelines blogg häromdagen och reagerade en smula argsint. Det ångrar jag inte! Jag valde ändå att följa hennes blogg eftersom hon hade andra åsikter som stämde överens med mina egna. Men efter det senaste inlägget som hon skrev så tycker jag att hon har gått för långt. Mycket för långt. Jag plockade bort mig själv som följare. Mitt ansikte ska inte synas på någon blogg där skribenten har noll empati för medmänniskor som mår piss. Det mest tragiska i det hela är att hon själv en gång i tiden har mått väldigt dåligt och ändå inte kan acceptera andra som gör det.
Kan det kanske vara så att alla ärrade flickor på nätet triggar igång hennes egen smärta och att hon därmed projicerar sin rädsla på andra som mår dåligt? Värt att tänka på iaf.
Jag såg din kommentar i hennes blogg där du bad henne att lämna dig ifred. Om hon ändå fortsätter så är det regelrätt trakasseri. Kopiera, kopiera och åter kopiera ALLT som hon skriver. För det kommer att bli MYCKET värdefullt för dig i din polisanmälan ;-)
Jag kommer att lägga till mig som följare till din blogg. För här vill mitt ansikte gärna synas! Du är en stark tjej som med all säkerhet inte kommer att låta dig tryckas ned av idioter. Stå på dig!
Btw så skrev jag ett inlägg i min egen blogg igår om just självskadebetéende. Jag är själv bipolär och vet hur det känns att vara psykiskt sjuk. Jag har dock aldrig skurit mig, men förståelsen finns där iaf. Inlägget hittar du här; http://ausgeflippt.blogspot.com/2011/01/froken-ausgeflippt-filosoferar-om.html
Kramar i massor
väldigt bra skrivet! och väldigt starkt gjort!
man går miste om mer än vad man tror när man skadar sig själv och att sluta är så fruktansvärt svårt. speciellt om man har hållt på länge och det har blivit en försvarsmekanism.
Gillar skarpt din blogg, kommer följa :)
Jag har, precis som Sofia, levt länge med självskadebeteende men lever sedan många år tillbaka ett helt annat liv. När jag blev sjuk för drygt tio år sedan var självskadebeteende fortfarande något väldigt ovanligt och avvikande, och jag levde i många år med dolda armar och ärr. Sedan jag lämnade självskadandet har synen på problematiken förändrats, och jag döljer inte längre mina ärr. I de allra flesta fall upplever jag inte att människor dömer mig annorlunda än någon annan, men jag lever ändå med känslan av att jag alltid måste vara lite friskare, lite gladare och lite starkare än alla andra. Söker jag vård för någonting helt annat än psykisk ohälsa (tex. laktosintolerans eller allergi) är det inte ovanligt att ärren på armarna plötsligt hamnar i fokus trots att det är många år sedan jag skadade mig senast.
Det är just detta som kan få mig att önska bort mina ärr. Idag är jag gift, planerar barn, läser vid universitetet och arbetar extra inom vården. Jag vill inte längre ständigt kopplas samman och stå till svars för de val jag gjorde när jag var ung. Det handlar alltså inte om skam eller skuld, utan om att jag vill vara jag. Jag är inte längre den självskadande, trasiga tjej som jag var då, och vill inte heller att andra ska tvinga in mig i det facket.
Och vad gäller Sofia (som är en av mina allra bästa vänner) kan jag lugna dig med att säga att varken hennes eller någon annans ärr någonsin kommer att kunna tas bort. I bästa fall kan man göra ärren mindre buckliga, mindre utstående eller något mindre färgförändrade men ta bort - det är omöjligt.
Var rädd om dig.
Jag vill operera bort de få jag har eftersom de sätter mig i ett fack jag inte tillhör längre. Det var en annan person som gjorde det. Det speglar inte den personen jag är idag. Folk ser på en med sorg i blicken (särskilt äldre) och barn frågar om man är galen. Det är inte kul att höra sådana saker det första man hör när man bara ska på föräldramöte odyl. Jag förstår Sofia och andra som vill lindra det.
Vet en tjej som jobbade som undersköterska och hade stora ärr. En gravid kvinna kom in akut och skrek: "Den galningen ska inte röra mig!" Patienten var förstås upprörd men i ett jobb kan man få dra en lång förklaring för patienterna flera gånger om dagen och det är jobbigt att bli påmind om sorg hela tiden. Min bekant slutade jobba. Hon orkade inte med det.
Jag vill hålla med alla som har skrivit här över, det är en del av mitt fösflutna nu, jag mår bättre det är lugnare jag behöver inte skada mig för att må bättre därför villl inte jag behöver bli påmind om hur jag har mått och dumma saker jag gjort.
Googlade på laser mot självskador och hamnade här.
Jag har också tänkt att strunta i mina ärr och låta dem va. Det är 10 år sen jag gjorde mig illa, jag är sjuksköterska nu och jobbar inom psyk.
Nu har jag påbörjat laser. Anledningen är helt enkelt att patienter och personal stirrar/kommenterar. Jag har verkligen inte lust att folk ska veta så mkt om mig bara genom att titta på mig en kort stund. Till och med när jag är hemma själv mår jag dåligt och vill dölja ärren med långärmat - alltså i min ensamhet.
Så jag fattade mitt beslut utifrån mitt liv. Jag säger som Sofia Åkermark - jag vill vara få vara den friska kvinna jag är idag - och inte bara den jag varit. Det ser ut som om jag mår psykisk dåligt men de sista 7 åren har jag varit helt frisk. Medicinerar inte. Jobbar helt tid och lever som sambo.
