- När självskadeimpulserna var en nia av tio, förstår du hur stark du var som lät bli? säger Mary.


Det där med självskadeimpulser kämpar jag med varje dag, oftast så lyckas jag trycka ifrån mig det och ibland är det lätt, ibland är det svårt... men igår var det olidligt, jag håller fortfarande på att återhämta mig. Jag vet inte vad som hände, helvetet bröt plötsligt lös.

Jag vill verkligen inte förstöra det här. Den 26:e är det 5 månader och datumet hägrar framför mig. Jag vill dit och jag vill längre. Jag tror inte att jag, sedan jag började skada mig, har varit skadefri så länge som jag varit nu. Jag har satt punkt, jag vill så mycket mer.

Det nästan lustiga var att jag kände en sådan besvikelse över mig själv igår att självskadeimpulserna tillslut blev för starka för att jag skulle stå ut själv, men om jag hade skadat mig hade jag fortfarande känt mig besviken, om inte mer. Jag ringde min terapeut och bad henne prata med mig tills mitt boendestöd kom. När boendestödet sedan gick kände jag att jag fixade det.

Jag löste situationen. Jag bad om hjälp. Jag var ärlig. Jag skadade mig inte - MEN, ångest är verkligen en jävla bitch, det är den som är roten till all ondska omkring mig. Jag måste börja där, börja röja undan ångesten bit för bit.

Livet kan bli långt, kanske hinner jag ändå med allt jag skulle vilja göra. Kanske tillfrisknar jag tillräckligt för att fungera i samhället. Pappa brukar säga att "den som lever får se", vilket faktiskt är väldigt sant.