Mitt självskadebeteende - del 3.
There's more to me than you think.
I mina papper har det länge stått borderline personlighetsstörning. Det är en intensiv sjukdom som ofta blir bättre med åren, men de år då störningen är som svårast gör att livet verkar så långt och tufft. Jag har inte träffat en enda borderline-person som tror att de någonsin kommer att tillfriskna, ändå säger statistiken att 75% av de drabbade tillfriskar fullständigt, medan resten kan tillfriskna till viss del och en liten del tillfrisknar inte.
Jag är känd inom psykiatrin som självskadare, och självskadebeteendet ingår i diagnoskriterierna för borderline. Ibland har jag hamnat på slutenvården för att jag skadat mig, eller för att jag uttryckt att jag inte kommer klara mig hemma utan att skada mig. När jag sökt hjälp har vården velat se till mina sår, men liksom missat det faktum att jag skadat mig för att jag mått dåligt. Ibland har jag lust att fråga om de ska ta fram en tumstock för att mäta hur jag mår genom mina sår.
Man kan absolut inte mäta mående i sår. Sedan ett par år tillbaka har jag helt enkelt vägrat akutpsyk att se mina ärr eller eventuella sår eftersom det inte är det som det handlar om. Det är ungefär som när en kille pratar med en kvinnas bröst istället för att se henne i ansiktet. Jag får nästan peka på mig själv och säga att JAG har ångest och att de borde fråga MIG om hur JAG mår och inte om skadorna. Självklart måste de ta hand om eventuella skador, men ifall man skadat sig verkar vara en väldigt viktig del för vilken vård man kommer få på akutpsykiatrin och även inom slutenvården. Tyvärr handlar det mer om bestraffningar och att till exempel ta saker ifrån en människa ifall man skadat sig. Det har aldrig funkat på mig.
Det finns ett tillfälle som dyker upp när jag funderar på vilka bemötanden jag fått. Jag minns att jag var på slutenvården och satt i korridoren. Min ångest var svår och jag bad om hjälp. Jag fick en tablett, men ingen tog sig tid att prata med mig.
Jag skadade mig för att lätta ångesten.
- Lilla gumman, åh, lilla vännen, babblar två skötare och jag får gå in till omläggningsrummet. Det behöver sys. Allt jag undrar är varför de inte kunde "lilla-gumma"-mig innan? Kunde de inte pratat med mig när de visste att jag mådde dåligt? Jag visste inte hur jag skulle ta kontakt, det sitter djupt inne att be om hjälp och när jag väl gör det så får jag ingen. Därför gör jag mig själv en björntjänst och gör illa mig.
Kirurgjouren kommer och bestämmer att det behöver sys. De kommer upp och lämnar mig med kliande stygn. De säger sällan någonting och det tycker jag om. Inga värderingar, inga frågor om varför utan vill bara veta vilket verktyg jag använt mig av. De är som blanka ansikten som bara komma och sätter ihop huden igen. Det enda jag brukar säga till dem, utöver att svara på deras enkla frågor om med vad och hur länge sedan jag gjorde det, är att jag vill ha så få stygn som möjligt, att de tejpar det som går. Jag hatar stygn, jag hatar lokalbedövning nästan lika mycket som jag hatar att sys utan.
Ibland har jag blivit ledd till akuten. Där är det en annan femma, eftersom jag verkligen känner att jag tar upp tid när de kan hjälpa människor som är sjuka "på riktigt". Numera ber jag automatiskt om ursäkt när jag kommer dit, fast jag inte borde behöva göra det. Såklart prioriteras jag inte före en bilolycka till exempel, men även om skadan är självförvållad så kommer det från ett mående som jag inte har kontroll över, en sjukdom, en störning.
Jag har blivit utskälld förut. Det hela är lite luddigt eftersom jag hade tagit min nattmedicin, men jag minns att de var sarkastiska och skällde ut mig.
Då började jag gråta.
Och då började de be om ursäkt.
Det betedde sig som svart och sedan vitt. Jag blev sydd och de var snälla. Jag vet varför de skällde på mig - de hade träffat mig förut när jag kom in efter en liten överdos, och då var jag en besvärlig patient som inte kunde lämnas själv. Jag har inga klara minnen, men de behandlade mig hårdhänt för någonting som jag gjort men faktiskt inte minns.
Jag antar att vissa människor har svårt att förstå att man inte skär sig för att det är roligt, eller för att man har tråkigt. Vid ett annat tillfälle på akuten satt jag och bad om ursäkt om och om igen till personen som suturerade mig, men han stoppade mig och sa att han visste att jag mådde dåligt precis som vilken annan person kan göra, och att han förstod att jag inte direkt haft roligt vid tillfället då jag skadat mig.
Att bemöta en person med självskadebeteende är svårt, men jag vet hur jag själv vill bli bemött. Exempelvis så blev mitt självskadar-jag blir nöjd när en personal frågade om jag använt en motorsåg, den ena delen av mig log för att jag gjort någonting rätt för en gångs skull medan mitt vanliga jag tyckte att det var en otroligt opassande kommentar. Såren ska man ta hand om, men inte värdera det på det sättet. Jag har sett reaktioner hos människor, men bett dem att inte flämta till eller på något vis visa att det tycker att det är brutalt. Det matar bara mitt självskadar-jag.
Ärr väcker alltid uppmärksamhet, på ett eller annat sätt. Det blir ett första intryck som kanske både väcker ilska eller medlidande hos andra. Själv vill jag ha varken eller, jag har träffat människor som gett mig deras mailadresser för att de vill hjälpa mig, och jag har träffat människor som varit ohövliga på grund av att jag är "en såndär".
För vissa verkar det underligt nog vara en sorts status, andra tror att eftersom man har ett självskadebeteende gemensamt också kan bli vänner. Problemet är att man inte nödvändigtvis måste vara särskilt lika eller dela intressen enbart för att man har självskadebeteende och kontakt med psykiatrin gemensamt.
På fester brukar dessa människor dyka upp, ofta unga tjejer som bekänner sitt självskadebeteende för mig. Efter man diskuterat det finns det emellertid sällan någonting mer att prata om som man har gemensamt. Det är trist att de mår dåligt, men samtidigt kommer man inte så långt i en sådan diskussion.
Jag är ganska säker på att många också håller sig undan från mig på grund av mina ärr. Det är många som tycker att man är uppmärksamhetssökande och skällsorden haglar. Man är en poser, man är emo, man kan ta sitt sorgliga liv och dra åt helvete. Jag är så mycket mer än mina ärr och därför tycker jag att det är trist att man kanske missar någon skön person enbart på grund av det.
Mina släktingar är medvetna om mitt självskadebeteende, men de pratar sällan med mig om det.. Min närmsta familj har sett ärren och såren och är (tyvärr kan man tycka) vana. Vi pratar öppet om mina problem och om självskadandet tack vare många (jobbiga) familjesamtal. De ser mig som jag är, men som pappa sa; Om man tittar på dina armar så förstår man ju att du mått dåligt och att det inte är en lek. Ja, visst är det så, men sådana gånger väljer jag att säga att jag vill se framåt, och inte fastna i minnena som ärren bär med sig.
Man måste ju faktiskt få skratta åt eländet också, som när mamma sa; Sara, du fryser ju. Dina ärr är alldeles lila!
I skrivande stund har jag varit skadefri i över 5 månader. Det är ett medvetet val, men det är inte lätt. I nästa del ska jag försöka förklara hur det är att återhämta sig från ett 7 år långt självskadebeteende utan några garantier för att jag ska ha skadat mig själv för sista gången.
Maj 2010, under återhämtning från slutenvård.
Jätte bra skrivet! Det känns som något man borde ha på jobb med råd hur folk ska bete sig. För att kolegor ska kunna förstå varför patienter skadar sig och hur vi som perosnal borde göra. Sen är det så klart inte så att alla som skadar sig vill samma sak. Men det känns som ett vettigt sätt!
Du är grymt stark! 5 månader är inte dåligt! Och tiden går fort och utan att du kommer märka det har 5 år gått!
Kram Thina
Jätte bra skrivet!
Jag håller helt med dig om det du skriver. Jag har också fått utskällning, och sedan "lilla-gumman" på det. Det är ganska tröttsamt. Även jag har suttit och sagt förlåt, förlåt. Men sedan blivit förbannad för det är inte mitt egna fel att jag mår dåligt. Det är så jobbigt när man inte blir sedd för den man är, utan sår och ärr. Haha det var kul (och tyvärr ganska sant) det du skrev om; "ska du ta fram en måttstock eller?" Det känns ju tyvärr ofta så.
Men man kan bara hoppas att de inom vården (och alla andra också för den delen) lär sig och förstår mer om vad självskadebeteende egentligen handlar om, att det är ett beteende och inte HELA människan. Bara ett symptom på att något annat egentligen ligger bakom..
Otroligt starkt och bra jobbar med 5 månader! Jätte duktig! (Själv har jag snart klarat ett år!)
Hej!
Jag har också fått höra saker som "åh lilla gumman, så där får du inte göra. Det är inte bra.". Men jag har tur nog endast skurit mig ett fåtal gånger i mitt liv så jag har inga störra ärr. Jag fick dock veta att det finns andra självskadebeteende, som att slå sig sjäv i ansiktet och sådant. Det är nog där jag kan hittas. Men impulserna till att skära mig finns nästan alltid när jag har ångest och jag har tyvärr inte kommit in på DBT än. :(
Det är väldigt stark gjort, 5 månader!! Bra <3
"Jag är ganska säker på att många också håller sig undan från mig på grund av mina ärr. Det är många som tycker att man är uppmärksamhetssökande och skällsorden haglar. Man är en poser, man är emo, man kan ta sitt sorgliga liv och dra åt helvete. Jag är så mycket mer än mina ärr och därför tycker jag att det är trist att man kanske missar någon skön person enbart på grund av det."
Det finns en mycket enkel lösning på det - ha långärmat. Det har jag, även på sommaren när det är jättevarmt. Visst är det fördjävligt att det ska behöva vara så att man måste skämmas för att man mått dåligt, gömma sig hela tiden. Men ärligt talat, du väljer själv att visa dina armar för allmänheten, så gnäll inte över att du får kommentarer. Det är sånt man får ta när man väljer att vara öppen, tyvärr. Folk är idioter...
Kan bara säga att tur du inte bor här. Skadar man sig inom slutenvården här så åker du ut med buller och bång. Varit med om det själv. Och har även bekanta som råkat ut för det. Sen iom diagnosen borderline så får man max vara inlagd i 3 dygn här. För att inte bli hospitaliserad som man tydligen lätt blir när man har den diagnosen.
Sen till N så vill jag skriva att varför ska vi med ärr skämmas och gömma oss? Ska en brännskadad alltid gå i täckande kläder? Jag kommer ALDRIG dölja vem jag är. Visst, ibland klär man sig så att man inte visar ärren. Men jag kommer ALDRIG gömma mig. ALDRIG
Bra kämpat Sara att du klarat 5 månader, snart är det 5 år. Som för mig :)
Väl skrivet. Själv har jag varit skadefri i nästan exakt ett halvår! Jag håller med dig till 100% angående det med att somliga närmar sig en med diagnossnack och om de råkar se ett ärr (jag döljer mina), så är de direkt på med sitt självskadebeteende och en har till och med visat upp relativt nya sår och frågade mig om jag trodde att de skulle ha behövt sys. Utan att jag ens tagit upp ämnet. Jag vill inte veta någons "tragiska bakgrund", som det första man gör när man lär känna en ny person.
"Jag fick en tablett, men ingen tog sig tid att prata med mig.
Jag skadade mig för att lätta ångesten.
- Lilla gumman, åh, lilla vännen, babblar två skötare och jag får gå in till omläggningsrummet. Det behöver sys. Allt jag undrar är varför de inte kunde "lilla-gumma"-mig innan?"
Jag älskar att du skrev det här för detta är spot on ett problem med att ha självskadepatienter inom slutenvården. Självskadare lider naturligtvis av ångest och vårdpersonalen på avdelningen har tyvärr inte tid eller lust att prata med patienterna för det "ingår inte" i deras arbetsuppgifter. Sjuksköterskorna på avdelningarna är lika uttråkade som patienterna. Och just DETTA, d.v.s. känslan av att inte bli sedd av personalen, leder till mer självskadebeteende i hopp om att få omvårdnad och uppmärksamhet. En ond cirkel med andra ord.
Chefsläkaren på RPK i Sundsvall använde sig en gång av termen "aktivt ointresse" för att beskriva behandlingsmetoden för deras patienter. Även om jag inte anser att borderliners hör hemma på rättspsyk så förstår jag vad han menar eftersom uppmärksamhet vid den typen av beteende bara ger näring åt det.
Eeeeh. Ja du, Lina. Det är mycket, mycket sorgligt om du tycker att du är dina ärr.
Nej, jag tycker inte att att man ska behöva skämmas för sina ärr, vart skrev jag det?? Jag skrev däremot att jag tycker det är fördjävligt att man ska behöva gömma sig och skämmas. Läste du inte ens vad jag skrev?
Vad jag menar är att det finns ett väldigt enkelt sätt att slippa bli kallad freak, emo och få en massa konstiga blickar osv vart man än går.
JAG är iaf inte mina ärr. De är en trist del av mitt förflutna.
N, nej jag är inte mina ärr. Men mina ärr är en del av mitt förflutna. Jag skulle gärna ta bort dom om det gick, men då får man ju tyvärr nya ärr pga hudtransplantationen. Så nej, jag ÄR inte mina ärr.
Iom att du gömmer dina ärr så tar jag det som att du skäms. Faktiskt, det är så jag tolkar det. Och ja, jag läste vad du skrev. Jag tror mer att man får acceptera att få blickar. För ärren går inte att få ogjorda tyvärr.
Och förlåt för att jag kanske inte är så bra på att skriva korrekt svenska så du tror att jag är mina ärr.
Och tyvärr så måste jag ge Jacqueline rätt om vissa saker i det hon skriver. För viss uppmärksamhet förstärker verkligen en borderliner. Och det säger jag som har den diagnosen. MEn jag tycker det är rätt. För att så är det. Det vet jag ju själv från mina "sjukaste" år.
jag vill bara skriva att kränkande kommentarer av akutpersonal och läkare har jag fått höra i betydligt högre grad när skadorna inte varit självförvållande. Typ "skärp till dig" "så jävla ont gör det väl ändå inte" och det med besvär som slutade i bukoperation efter många långa besök på akuten. Även efter våldtäkt blev jag väldigt dåligt behandlad.
Har aldrig blivit lika illa behandlad när jag som yngre hade självskadebeteende, de var det mycket mera synd om mig enligt alla anställda eftersom de nog varit förberedda på diverse utfall.
Jag skriver bara det för att ni med självskadebeteende ska inse att det inte bara är NI som får höra elaka saker på akuten mm.
Hej! Finns olika typer av överallt, t.ex. folk utan sympati för andra, som skiter i andra än sig själv mfl. Själv hade jag ingen psykolog att prata med när jag låg inne. Hallå! liksom jag behöver prata. Folk som inte har varit psykiskt sjuka vet inte vad det är, iallafall inte helt & hållet engligt min erfarenhet.
