Jag hittade den dagbok jag skrev i under tiden jag var inlagd i höst. Den 26;e oktober 2010 var sista gången jag skadade mig, en erfarenhet som fick mig att inse vad jag egentligen höll på med. Det är snart två månader sedan.

Snart två månader skadefri. Det blir min julklapp till mig själv, mina föräldrar och alla omkring mig som vet hur kämpigt det varit. Jag vill visa att jag menar allvar med att göra mitt yttersta för att inte skada mig mer. Det är inte bara mig själv jag skadar när jag skär mig eller bränner mig. Ibland behöver jag påminna mig själv om varför jag valt att sluta skada mig, såklart, men det har gått rätt bra än så länge.

För självskadeimpulser har jag nästan för jämnan. Det blir så när man har flera år av självdestruktivitet bakom sig, som reaktion till starka känslor (även positiva faktiskt) så är det första man tänker på att man kan fixa sig själv genom att skada sig. Vilken paradox egentligen. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå.

Jag längtar efter läkta, blekta ärr.