Sommaren är grym mot oss.
Våga bada i sommar!
Här i Umeå strålar solen, det är en vacker försommardag och björkarna har exploderat, det är gröna träd överallt. Dags att lägga undan vinterkläderna, det är varmt och härligt - MEN, vågar man klä av sig som självskadare? Sommaren är grym mot oss, varesig man väljer att gå i heltäckande kläder eller klär av sig.
En varm sommardag i en långärmad tröja blir svettigt, hur tunn tröjan än är. Om man däremot har ett linne och shorts på sig, då får man stå ut med att bli stirrad på (och eventuellt svettas ändå).
För ungefär tre somrar sedan lovade jag mig själv att inte klä mig för andra, utan enbart klä mig i de kläder som JAG ville ha, och de kläder som vädret valde åt mig. Dessutom insåg jag att jag kommer leva med dessa ärr hela livet och att jag inte vill att de ska styra mig eller vara det centrala i mitt liv. Jag har spenderat somrar med att dölja mina självskador vilket skapar minst lika mycket ångest som att exponera dem för omvärlden.
Jag valde att göra ett försök att acceptera ärren efter mina självskador, men den acceptansen har också sitt pris.
Människor stirrar, viskar klumpigt till varandra, vissa kommer och ställer frågor och barn som ser men inte förstår skriker någonting om ärren till sin mamma som generat försöker få tyst på ungen. Det finns så många värderingar i ärr efter självförvållade skador och oavsett hur öppensinnad en främmande människa kan vara så är det ett faktum att ärren framkallar någon form av känsla hos personen.
Det här är en uppmärksamhet som de som valt att våga visa sina ärr måste kunna ta. Jag tror att de allra flesta av oss självskadare inte vill ha uppmärksamhet genom ärren utan bara vill kunna gå en sväng på stan eller ligga på stranden som vilken annan människa som helst.
Själv föredrar jag att människor kommer fram och frågar om mina ärr, jämfört med att de står och viskar med personen bredvid sig. Det är självklart att det väcker uppmärksamhet, frågetecken och utropstecken. Om en person kommer fram och frågar mig om ärren så kan jag svara att jag skadat mig själv, och efter det kan man återgå till att prata om något annat. Om jag får en fråga och svarar, så har man det förhoppningsvis ur världen. Det är enligt mig mycket bättre än att försöka låtsas som ingenting. Snacka om att ha en gigantisk rosa elefant i rummet!
Jag uppmuntrar alla andra självskadare att acceptera de ärr de har på kroppen, och klä sig som de vill. Det är din rätt som människa. Det finns såklart vissa situationer då det är klokast att dölja sina ärr ändå, även om man kommit ut ur garderoben som självskadare så finns det tillfällen då man fortfarande vill gömma ärren - jag döljer fortfarande ärren för min farmor och mormor till exempel. Men fråga dig själv vad det egentligen spelar för roll vad andra tycker, är deras åsikter så viktiga? Du behöver inte lyssna på främlingars tankar om dina ärr, lyssna istället på de viktiga personerna som har ett gott inflytande i ditt liv, och lyssna framför allt på dig själv.
Försök att bli vän med dina ärr, för de sitter på din kropp och du kan inte göra någonting åt dem i stunden. Man kan slipa/lasra bort dem, få en hudtransplantation gjord, tatuera någonting över dem när du är säker på att du kommer fortsätta vara skadefri, men just NU så finns de, och syns. Det enda som går att göra i nuet är att acceptera hur du ser ut.
Repliker som jag använder när människor frågar vad jag gjort brukar vara ett enkelt "Jag har skadat mig", har någon person en dålig attityd kan jag bara fråga "Vad tror du?", frågar ett barn så säger jag oftast sanningenligt "Jag har gjort illa mig". Barnet kanske inte förstår varför jag gjort illa mig, men de jag har mött verkar inte vara så intresserade av just varför. Det har hänt att personer attackerat mig verbalt på grund av ärren och jag väljer att tänka att det säger mer om den andra personen än om mig.
Släpp fokuset på ärren och se sommaren med alla dess nyanser. Gör det du mår bra av och låt inte idioterna som kommer med åsiker som dina självskador förstöra för dig. Idioter kommer det alltid att finnas gott om. Spendera tid med vänner som ser dig i ögonen, ser dig och inte dina ärr. Du är inte dina självskador. Du är inte din sjukdom. Du kommer få kämpa hårt under sommaren varesig du väljer att dölja eller att inte dölja skadorna, gör det bästa av det.
Jag kommer spela brännboll i t-shirt och bada i baddräkt. Jag kommer spendera så mycket tid jag kan med vänner som känner mig och inte bryr sig om ärren. Jag hoppas att du gör samma sak.
Som avslutning vill jag dela med mig av ett känt citat av E.E Cummings:
To be nobody but yourself in a world which is doing its best, night and day, to make you everybody else means to fight the hardest battle which any human being can fight; and never stop fighting.
Bra sagt !
Själv är jag också en självskadare... Men jag har sagt åt mig själv att inte bry sig om vad andra tykcer och ha på mig de jag vill nu, men ändå så försöker man dölja...
Kraam
världens bästa citat, i love it :)
jag har slutat bry mej om ärren nu, kör kortärmat när jag vill, även på jobbet. vill folk stirra så fine. jag kämpade för att dölja det i början med det funkar inte längre. enda gången jag döljer armarna är när jag har nya sår, iaf på jobbet å så, men det händer ju tur nog sällan nu
White lie: Trist att du också skadat dig. Det är alltid svårt att visa ärren, det väcker så många åsikter, tankar och känslor hos andra men du har samma rätt som andra att slippa behöva välja kläder noggrant för att inte visa dem. Men jag vet faktiskt inte vad som är svårast, att kämpa för att dölja dem eller visa dem för allmän syn.
Maria: Vad bra att du kan göra det. Nya sår tycker jag är en helt annan sak, jag väljer att dölja färska sår oavsett var jag är...
Jag har för det mesta inte brytt mig om att dölja mina ärr (jo, typ vid större släktsammankomster, då kör jag alltid långärmat), men NU. Helt plötsligt kretsar allt runt mina ärr, jag orkar inte förklara längre, jag orkar inte höra "hur kan en vacker flicka som du ställa till dig så", jag har lagt ner pojkvänstankar "för ingen vill väl ha en tjej som det skriker PSYKFALL om", så tänker jag nu.
Från acceptans till plötslig icke-acceptans.
Hej,
Det är så härligt med din inställning! Jag önskar verkligen att jag vore lika stark. Jag har varit skadefri i någon vecka, bara, och ogillar mina ärr starkt. Känner nu att det här kommer bli en (till) jobbig sommar med att dölja ärren så gott jag kan. (Brukar bli stora tröjor med dragkedjor, så ibland tror jag att folk kollar mer på det än om man skulle gå i kortärmat och visa ärren.)
Det känns verkligen som om jag aldrig kommer kunna visa armarna igen. Jag har inte visat dem offentligt på...7-8 år blir det nu, tror jag. Oj, shit. Märkte hur mkt det var nu när jag skrev det.
Du är så modig, och din blogg är så bra! <3 Keep it up!
Vad stark du är som kan tänka på det här viset! Och vilket härligt peppande inllägg! Det ska jag återvända till när jag känner mig osäker på hur jag ska förhålla mig till mina sår och till omvärlden. Så, tack!
Har alltid älskat sommaren, jag har levt i de andra årstiderna bara för att få uppleva sommaren. Men nu... det är bara jobbigt och ångest och långa tröjor som gör att man blir alldeles för varm. Man lever sannerligen i ett fängelse.
vilken underbar... krönika? reflektion?
du är så makalös när du väver ord hit och dit. att skriva om självskadeproblematik utan att dissekera (phnizz) det stora VARFÖR GÖR DU SÅ, som omringar ärren. bland annat.
publicera det. Tidningen PS! skulle nog tilltalas av det här. ya rly!
(jag är stolt över dig, puss)
hm. vet inte vad jag ska tycka. jag har också levt efter det där citatet en gång i livet. jag kan säga att jag skäms över mina ärr idag. jag kan känna att det var jävligt onödigt av mig. jag blir arg för att jag var så svag och inte vågade skaffa ordentlig hjälp istället. jag har varit fri i snart fyra år, endast för att jag träffade rätt person. ibland är det inte svårare än så.
Pipi: Jag brydde mig faktiskt lite mindre förr när jag var med aktiv i självskadebeteendet. Kanske för att jag inte brydde mig nämnvärt om livet alls. Jag har fått höra precis samma sak som du citerade, "hur kan en vacker flicka som du ställa till dig så", tusen gånger och vad ska man säga? Det är ju inte som att man glatt och villigt höll på med det. Det är en totalt oförstående kommentar.
Har tänkt massor på det här med att dejta folk och sånt. HUR hittar man någon som står ut med någon som har klippkort på psyket och ser ut som om en skördetröska kört över en? Det finns ju folk, men då får man istället någon som faktiskt njuter av att man är en katastrof.
Första dejten, berättar man om det så springer han/hon skrikandes därifrån. Om man väntar till femte dejten, då gör han/hon samma sak och man har dessutom slösat tid på att dejta the son of a bitch. Snälla berätta för mig när du vet hur man gör. Det där med att tatuera över låter inte helt dumt, men kul att liksom tvingas göra en hel sleeve.
Jenny: Jag är inte modigare än någon annan. Kanske lite mer tjurskallig och rätt-ska-vara-rätt-tänkande. Tyvärr får man ju leva ett helt liv med sina ärr och det är en konsekvens man måste acceptera. Att hålla på att dölja ärren är minst lika svårt som att visa dem, om inte svårare! Tack så mycket för dina fina ord och lycka till med att hålla dig skadefri.
Sanna: Vad glad jag blir att höra att du blir peppad! Att går omkring med långtröjor i 27 grader är nog minst lika uppseendeväckande som att gå i kortärmat med ärr. Egentligen så handlar inte självskadande av enbart egna val, utan det är någonting en sjukdom tvingat en till. Varför ska man skämmas då, egentligen? Men jag tycker att det är riktigt svårt själv, kan inte acceptera ärren själv. Men jag jobbar på det. Någonstans så tror jag att det är det enda sättet att gå framåt.
Olivia: My fair lady Olivia! Du får en flicka att rodna. Tack :) Maybe, maybe. Jag funderar faktiskt på att mail-trakassera någon tidning. Ner med Jante, jag vill göra min röst hörd!
Stina: Åh, fast att träffa den rätta personen ÄR nog svårare än så. Jag har gett upp hoppet för väldigt, väldigt länge sen.
Jag tycker inte att du, eller någon, ska behöva skämmas. Trots det så skäms man, det kämpar jag med varje dag. Även när jag är ensam. Trots att man lever med det varje dag så dömer man sig själv. Jag försöker påminna mig själv, och andra, så ofta jag kan om att det faktiskt beror på ohälsa och inte på att man glatt snittat sig själv osv. Och att man drabbats av ohälsa, även av den psykiska sorten, är verkligen inget att skämmas över EGENTLIGEN. Hoppas att du kan försonas med dina ärr framöver. Och det är underbart att du lyckats hålla dig skadefri så länge!
Hej Saari,
Jag kom in på din blogg av en ren slump och jag håller med dig fullt ut med det du skriver om ärr! Jag har själv armarna fulla med ärr och jag skämdes nåt så oerhört för dem tills för bara ett par månader sen....då kände jag att jag var tvungen att sluta skämmas. Men visst håller jag med dig om att man kan dölja dem för mormor och farmor. Men alla på stan skall strunta fullständigt i om du och jag har varit, eller är, sjuka i självskadebeteende.... Detta är vi!
Skickar all styrka till dig, bra blogg du har btw :)
Jag har också en blogg, den är låst men skicka mig ett mail med din e-mailadress om du vill att jag skall öppna den åt dig.
Har du något bra tips på hur man kan sluta med att skära sig? Vill bara ha tips
Tina:
Tips på att sluta skära sig... Jag har själv inte slutat, jag tror inte på "att sluta", det är för mycket krav. Jag vill veta att rakbladen finns kvar där, bara att veta det gör att det känns lite tryggare. Men när jag känner för att skada mig så brukar jag skjuta på det, göra ungefär som narkomaner gör. När impulsen kommer så väntar jag ut den, bestämmer att om jag känner samma sug att skada mig om en kvart eller halvtimme eller en timme så får jag göra det. Och när det gått så lång tid så har jag förhoppningsvis hunnit lugna ner mig lite. Det som funkar bäst för mig är att distrahera mig, se på en film eller serie eller läsa.
När det har varit som värst så har jag försökt med saker som att ta en iskall eller plågsamt het dusch, eller rita med röd läppenna på armarna. Att rita på sig själv kan dock ibland bli fel och göra mig ännu mer sugen. När jag har svåra självskadeimpulser brukar jag ibland göra andra dramatiska saker, som att skriva av mig all skit på ett papper och sedan bränna upp dem.
Men att skjuta på att skada sig, det har funkat bäst. Jag säger aldrig att jag slutat skära mig, som sagt är det för kravfyllt. Men det går längre och längre tid mellan att jag skadar mig själv numera. Jag räknar inte dagar heller, jag försöker att inte tänka på det aktivt.
Kolla på SHEDO:s hemsida och zebraforumet, där finns en "skills-lista" på saker man kan göra istället för att skada sig.
Hoppas att saker löser sig för dig. Sluta aldrig kämpa. Du är skyldig dig själv det.
Jag är självskadare, och jag LOVAR. Jag Fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg. Jag har velat fram och tillbaka om hur jag ska göra till sommaren. Ska jag våga leva livet och strunta i allas blickar eller ska jag dölja mina ärr? Alltså fy tusan. Jag är så glad, inspirerad...jag kan inte beskriva hur jag kände när jag läste detta inlägg. Glädje, tro. HOPP. Tack för att du skriver detta. Tack för att du ger hopp. Tack för att jag blev inspirerad!
TACK P.S! Det är trist att du känner att du behöver skada dig för att orka... och jag hoppas att du vågar ta på dig vilket klädesplagg du vill, än hur mycket hud och ärr det visar. Förhoppningsvis blir omgivningen mer toleranta och förstående med tiden. Tack för dina ord!
