Hon kom hem idag. Plötsligt kändes lägenheten mer som ett riktigt hem. Mitt hem är i hennes hjärta.

Jag är mer eller mindre tom i huvudet. Snart är det dags att ta 20-medicinen och en del av mig vill bara gråta. Jag är trött, jag kommer bara bli tröttare. Jag är inte sömnig, bara trött. Trött och dum.

Jag skulle kunna skriva. Jag försöker inte ens. Att måla försöker jag med, men även där är jag nollad i huvudet. Vad jag gör bäst är att sova.

Imorgon träffar jag Dr D, jag ska fråga vad de ska göra med mig. Vad är poängen med medicineringen, var det någonting han drog till med för att han kände att han borde göra någon ändring innan han kunde skriva ut mig med gott samvete?

Allt jag vet är att jag är en neuroleptika-zombie och fortfarande förvirrar mina sinnen mig.