Jag är arg. Jag förstår ingenting. Jag vet inte vem eller vad jag är arg på, men allt har att göra med idag och igår.

Jag döpte den här bloggen till "Dissociativ" för att det är någonting jag har fått höra av vården att jag är. Alla människor dissocierar, det är bara det att vissa gör det mer och andra mindre. Vissa delar upp sig själv i olika personligheter, andra Svenssons missar avfarten när de kör hem för att de suttit i andra tankar. Sedan finns det väldigt mycket däremellan.

Jag har fått höra ord som gränspsykos, psykos, vanföreställningar, hallucinationer. De lärde tvistar om vad som egentligen är fel med mig. Som tur är så har jag en underbar terapeut som jag litar fullständigt på, även när jag mår som sämst. Istället för att argumentera om mina symptom så kallar vi det rätt och slätt "upplevelser" eftersom det är precis det som det är och har kommit överens om att det är ett lidande, och att vi ska göra allt för att försöka lindra lidandet.

Idag träffade jag en doktor. Det började med att han påstod att jag inte är schizoaffektiv. Det slutade med att han tyckte att schizoaffektiv nog var en passande diagnos. Han trodde att jag var deprimerad, men jag sa att jag var nervös och ångestfylld. Jag satt i ett kontor med en främmande läkare som under en träff skulle sätta en diagnos och fixa ett utlåtande angående fortsatt aktivitetsersättning. En av mina terapeuter var med och han fyllde i de blanka raderna. Jag började gestikulera med händerna när jag talade för att försöka göra mig förstådd - problemet är bara att jag inte förstår mig på mig själv.

Att jag inte kunnat ta till mig av terapin handlar inte om att jag saknar motivation. När min ordinarie läkare sa det till mig, att han förstod att det var för att jag helt enkelt inte kunde ta till mig av det, så föll en sten från mitt hjärta. Det är inte lätt att gå omkring med munkavel.

Det är bara jag som märker min munkavel. Jag är verbal och jag är högfungerande trots mina problem och därför har det varit svårt för vården att hjälpa mig.

Nu står jag på flera mediciner, på höga doser, och visst lindrar det lite... men jag vill mer. Jag vill må bra och jaga mina drömmar. Jag vill fixa mig själv, plocka ihop delarna och sätta dem på plats så att jag kan gå vidare.

Träffar du mig på stan så ler jag mest troligen oavsett hur jag mår, jag småpratar och uppför mig som folk gör mest, fast kanske lite trevligare. Jag är socialt kompetend, men inför mig själv är jag totalt emotionellt inkompetent. Utåt sätt så skulle ingen kunna se att jag mår dåligt om de inte sett ärren jag bär.

Det är där skon klämmer. Jag är för duktig för att mina egentliga problem ska synas. Den läkare jag träffade idag ska ha ett snack med mina terapeuter och antagligen litar han på dem. De verkar anse mig vara schizoaffektiv, och trycker på att min ordinarie läkare satt den diagnosen men inte skrivit in det i min journal.

Var är jag bakom alla mediciner? Jag vill börja om. Clean sheet - men det kommer aldrig gå. Jag filosoferade över hur det vore att trappa ner all neuroleptika inom slutenvården för att se hur jag var utan dem, hur jag var utan ångestdämpande mediciner, stämningsstabiliserande mediciner och antidepp. Problemet är bara att jag kommer må så fruktansvärt dåligt och jag vet att jag kommer slungas ut i helvetet. Jag är för svag för det just nu, för skör.

Och läkaren som jag träffade idag tyckte att jag borde må bättre än vad jag gör med all medicin som jag käkar. Han ansåg mig vara övermedicinerad. Han tyckte också att jag borde vara på avdelningen för observation - jag gick efter samtalet upp till avdelningen och skaffade mig ännu en nattpermission. Jag vill hem för fan. Först trodde jag faktiskt att jag inte skulle klara det, men att komma hem till Mary var som att landa på sockervadd.

Jag saknar min ordinarie läkare. Jag skickade ett krya-på-dig-kort till honom. Han förstod. Jag litade nästan på honom, han har aldrig gett mig en orsak till att tycka illa om honom. Han är förmodligen den duktigaste och mest empatiska psykiater som finns i Umeå. Såklart fick han en hjärtinfarkt, han hade på tok för mycket på sina axlar. Så går det när man involverar både hjärna och hjärta i sitt arbete.

Förvirrad.