Ärligt talat hade jag inte tänkt bli inlagd när jag gick till läkaren i torsdags för att ha medicinuppföljning. Jag tvekade. Tvekade. Blev mutad med full frigång. Tvekade. Men i slutändan sa jag ändå ja - jag orkar inte ta hand om hemmet som det är nu.

Och hur är det nu? Förvirrad, irriterande sinnesintryck som förstör och gör mig rädd. Jag klarar av det mesta, ångesten brukar vara värst att hantera men just nu är det mest rädslan. Därför tackade jag ja till en sängplats.

Jag vill bara blunda och sluta höra.

Men det är okej. Det är okej.

Det enda läskiga är när någonting händer, som igår när en tjej kastade sönder en stol, blev våldsam och personalen ryckte i larmet. Det kom skötare från alla avdelningar springande. Är jag hon? började jag undra och ja, jag var åtminstone hon. När jag legat på tvång, när jag haft öronbedövande ångest och gått loss på inredning. Man är inte sig själv, jag är inte en våldsam person och egentligen är jag mer självbevarande än vad mina ärr skvallrar om.

Hur som helst så ska jag skriva ut mig nästa vecka, jag ska bara sova om mig och städa med mitt boendestöd så att det är fint här när jag kommer hem.

Medicinkopparna är fulla, jag gillar det inte men jag måste svälja dem för att få det att funka. Tyvärr. Jag vill inte vara såhär snurrig.