Plötsligt flödar orden, och det är ju tur för annars skulle jag bli galen på riktigt.

Jag undrar varför jag inte reagerar som andra. Det är snarare bristen på reaktion som stör mig. Jag är förståss förkrossad och det känns som att jorden gått under, men oftast lever jag i ett känslomässigt vakuum (Vakuum är fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls, säger wikipedia).

Jag pratar och intellektualiserar. Människor ringer och sms:ar vilket jag uppskattar. Jag kan säga det om och om igen, berätta vad jag vet om hur det gick till, men det faktum att Malin är död är ofattbart. Det är för verkligt för att vara sant, om ni förstår vad jag menar? Verkligheten tränger sig på så skoningslöst att mitt psyke sätter upp väggar.

Kvar är galenskapen. Jag antar att det är mitt sätt att reagera, den galenskap jag vänt mig till försöker ta bort fokus från Malins bortgång.

I-M påpekade att jag inte pratade om någon förmåga att ta till mig andras smärta och förgöra den, min livsuppgift, innan de sänkte dosen på Seroquel. Jag förstår poängen men vill inte riktigt ge efter. Det är det här jag upplever och det är lika sant som att himlen är blå och att vintern är kall.

Jag och Mary såg på Black Symphony igår och det gick inte en sekund utan att någon av oss tänkte på Malin. Vi försöker komma in i rutinerna igen men hur stor spelar det egentligen? Jorden har ju gått under.

Nu är jag tillbaka på sjukhuset. Det är tufft nu. Hälsa på mig, jag behöver kontakt med vanliga vänliga människor. Helgen ska jag spendera hemma med Mary, jag behöver verkligen det. Det blir en långpermission från fredag till söndag.

Jag funderar på att ha en lite minnesstund för Malin. Vi är ju faktiskt många som känner henne och älskar henne. Även om vi bara skulle bli fyra så skulle det kännas bättre, eftersom ingen av oss har möjlighet att komma på begravningen. Jag vet inte ens vad familjen har för önskemål när det kommer till begravningen.

Så många lösa trådar att knyta ihop. Hur allt gick till, vad nästa steg är och samtidigt reda ut vad som är verklighet eller inte. Det är för mycket för mitt arma hjärta och mitt stackars psyke, men jag är hungrig efter information, behöver ventilera mina tankar och igår kunde jag inte sova för att grubblerierna tog så stor plats.

Det här händer bara inte.